ön är varm. marken är uppvärmd av brännande åskväder och sommarregn. natten är fullständigt svart och gjord sammet. man undrar om man är riktig i huvudet, men den rör sig som mjuka smekningar runt axlarna och ser en i ögonen. allt är nära. regnet frasar mjukt i öns buskar och snår, blir ett med havet längre ner bortanför yttersta klipporna. man ser inte handen framför sig, men längre ut glittrar vågorna i ett avlägset fyrljus som spelar över havet. ens hjärta är mycket stort; det är mörkrött, mjukt och lent, och det slår hårt, hårt, i slow motion.
innan mörkret föll, i skymningen, då gick man långsamt runt ön som såg ut som en övergiven dansbana. som låg det serpentiner, hattar och kvarglömda sjalar på klipporna. som hade lyckohjulet stannat någonstans i mitten av ett varv; som hade alla lotter köpts och förlorats. solnedgången var så hjärtskärande och öronbedövande att man stod med tårarna rinnande. man höll mun. det var mycket oklart om man var lycklig eller förtvivlad - det är en hårfin gräns där emellan ibland. och himlen kastade sig i havet, söndertrasad i turkos, lila, orangerosa, gult, vitt. man såg mörkgrå moln driva in. man gick sönder inuti och hade rundgång mellan öronen. rök steg upp från vattenytan i bränningarna utanför klipporna. man hörde toner, högre än någonsin. man stod stilla länge, länge. men tårar torkar på kinderna. de stelnar i myrstigar i ansiktet och ner på halsen. och sedan kommer regnet. det strömmar över klipporna och uttalar allt det där man aldrig får fram. större tårar, och så många miljoner av dem, äntligen, de är så många att allt blir mjukt i kroppen på en. regnet sköljer över sår som man inte ens orkat se att man hade. man vet ingenting om någonting men man kan sitta helt lugn på farstubron och lyssna på regnet. och varför tänker jag på sista kapitlet i Trollkarlens hatt?
det var i slutet av augusti. ugglorna hoade om natten och fladdermöss kom i stora svarta flockar och kretsade ljudlöst över trädgården. skogen var full av bloss och havet oroligt. det låg förväntan och sorgsenhet i luften och månen var stor och het i färgen. mumintrollet hade alltid tyckt mest om de allra sista sommarveckorna men han visste inte riktigt varför. vindens och havets ton var en annan, allting luktade förändring, träna stod och väntade.
man drar sig inåt. kurar sig under tre prasslande täcken inne i blå tarrsängen. det är fortfarande mörkt på det där vänliga sättet, men månen är framme efter regnet och gör vackra mönster genom köksgardinerna in på golvet. man får somna lugnt och drömma om dansbanor, sälar och att cykla. man säger ja tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar