TASSAVTRYCK

I min anteckningsbok har jag avsatt försa sidan åt klotter, i en vag förhoppning om att bespara resten av boken mina streck och plumpar. Det går förvånansvärt bra. När jag bläddrar i boken ser jag ganska tjusiga anteckningar gjorda med svarta pennor i olika tjocklekar, ord och rubriker inringade med ljusrosa, turkos och guld samt en och annan kaffefläck. Håller jag mig till den där första sidan hittar jag exempelvis

• en ruta där det står KV-13 med en schackrutig ram runt,
• en tjock trädgren som växer ut från den rutan, med slingor av passionsblomma i snirklar och krumbukter,
• vulgära ord på japanska, skrivna som jag tycker att de låter och allt annat än korrekt återgivna,
• giraffer,
• grafiska mönster uppe i högra hörnet,
• tassavtryck,
• prickar och trianglar,
• liljekonvaljer,
• ett hus upplyst av gatlykta,
• spindelnät,
• en förteckning över antal druckna kaffe- och tekoppar intagna ur min för utbildningen inköpta kopp med katt på (förteckningen är ej tillförlitlig; jag har druckit långt många fler koppar än vad som framgår och likaså x antal enheter >>Övrig dryck<<),
• miniatyr av kattkopp med rykande het dryck i sig,
• en ful dam med underlig kroppsform.

Jag gör alltså listor. Det fyller mig med en lika falsk som tillfredsställande känsla av ordning och sammanhang. En gång gjorde jag en lista över fisk. Den kan ni se här om ni vill: http://lovisabirgitta.blogspot.se/2011/06/om-fisk.html (vissa av mina bilder i Paint verkar dock ha förgåtts genom åren). Efter en klotterbaserad introduktionslista och ett tips om fisk, tänkte jag i stället övergå till att lista några av alla saker jag lärt mig på KV hittills:

• vad >>din smutsiga råtta<< heter på japanska (ungefär KITANAI NEZUMI),
• att det är skillnad på att söka regionalt och kommunalt kulturstöd (minns ej skillnaden),
• att det eventuellt finns hopp om revolution baserad på hat av klassamhälle, patriarkat och rasism,
• att när jag ibland blir stressad över att personer säger fel saker eller pratar för länge om fel saker vid fel tidpunkt på möten, då kan det vara ett tecken på att jag tror att jag har alla svar själv och att jag inte litar på att andra gruppmedlemmar är lika kompetenta som jag och sitter på viktig information,
• att jag inte ska be om ursäkt för mig själv och att jag i själva verket inte alls säger flummiga saker utan väldigt bra saker som tillför good stuff i diskussioner,
• att det händer tusen grymma och viktiga saker runt om i Gbg hela tiden och att stan svämmar över av fantastiska initiativ,
• att vattenkokare inte mår bra av att tappas i grönsaksbuljong och också kan börja brinna oförhappandes,
• samt att jag är konstnär och visionär ut i fingertopparna och måste arbeta med kreativa uttryck av extremt viktiga saker.

För att fylla mig med en falsk känsla av ordning och sammanhang kommer jag nu som näst sista steg att lista de processer jag ingår i, som enligt mina observationer pågår samtidigt på KV (undrar vad jag missar och egentligen borde ha koll på och som pågår utan att jag fattar det):

• 
  Projektarbete där jag och mina homies i gruppen Sälarna arbetar för att samla in material till och starta upp en hemsida i bildbloggsformat, på temat HEMBYGD. Bloggen skall bestå av bilder, intervjuer och texter från de tio öar som ingår i Öckerö kommun i Göteborgs norra skärgård.
• Något om samhället i allmänhet och Gbg i synnerhet – här placerar jag in div. föreläsningar, filmer och seminarier som tar upp demokrati, segregation, kulturpolitik, historia och olika aktuella händelser världen över.
• 
  Story of one self medelst Anna Fridéns olika föreläsningar och workshops om självmedvetenhet, grupprocesser, konflikthantering och kommunikation.
• Förberedelser för praktikkursen LIA I – jag upplever det som att vi lite latent sådär i bakhuvudet leker Hela havet stormar, vem blir sist kvar liksom. Suck. Jag vill i alla fall göra LIA på Yoko djs och jobbar aktivt för detta. Så, nu var det sagt. Inga hemligheter.
• Övriga evenemang vi tipsas om ca dygnet runt och som jag inte hinner bry mig om pga resten. Mycket synd. Och paradoxalt. (Till kategorin >>Övriga evenemang<< borde jag kanske också lägga till nyheter/allt som händer. Jag hinner nämligen inte ha en aning om nästan någonting som inte har med KV eller mitt liv utanför att göra. Mitt liv utanför består av dj-bokningar, Göteborgs Indiekör, sjukgymnast för nacken, handla och laga mat samt mitt sociala liv. Herregud.)
• Knytning av vänskapsband.

Och slutligen, för att ackomanjera mitt så kallade lärande, tar jag följande till hjälp och kanske kan det även hjälpa andra, vad vet jag, en enkel idiot [OUTRO I SLOWMOTION]:

• sälspaning | om känslan av att kava runt i skärgården och leta efter det som gör tillvaron värd (läs: sälar, havet, regnbågens slut samt kärlek),
• boxning | dramaturgisk återgivning av det som började i september denna höst,
• emma szeretlek átkozottul sok | till min bästa vän I,
• L.O.V.E. | till min bästa vän II,
• gbg i en snökula | till min stora kärlek (läs: Gbg) framåt senhösten och november-december.
  
  

rymden

mina sinnen är ovanligt oskarpa. det är ganska skönt! jag är dessutom väldigt blödig idag. det är inte lika skönt. men det finns något där... samma sak som fanns häromkvällen när jag lyssnade på en lång spellista med namnet gravitation. det händer nu med. jag blir långsam, och ganska snäll. och jag tänker.

till exempel tänker jag på rymden. jag tänker på lajka (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lajka). hon flög i ett sovjetiskt litet rymdskepp och var mycket ensam i rymden... hon var en sex kilogram tung blandrastik som hittats på gatan i moskva! i den påbörjade "rymdfartsrelaterade" artikeln om lajka står det att de kallade henne för lilla skalbaggen (zjutjka)! hon dog av stress och överhettning inne i rymdskeppet! jag tycker att det är mycket skönt att gråta över lajka. jag får det. som ni hör har jag blivit dum. jag får det också.

de kallade henne även för lilla krullet och lilla citronen. jag står inte ut. jag sätter på jean michel jarre: computer week-end och tänker att den är till lajka. jag tror att hon tyckte om att springa hemskt fort och att hon kunde gräva djupa gropar och lägga ben i dem. kudrjavka, limontjik, zjutjka. lilla skalbaggen, i en låda i rymden.  

jag tänker på ron mcnair. han var fysiker, saxofonist och hade svart bälte i karate. han var även astronaut. det var inte lajka. men ron mcnair flög på rymdfärd en och en halv gång. första gången var 1984. den halva gången var när han skulle ta med sig saxofonen upp i rymden och spela in ett solo till jean michel jarres skiva rendez-vouz som de höll på att spela in 1986. det skulle bli det första originalinspelade musikstycket i rymden och ron skulle delta i en konsert via en länk från rymden. hela besättningen på rymdskeppet challenger dog när de sköts upp i rymden efter bara 73 sekunder och på den korta tiden hann ron inte spela in sitt saxofonsolo. på den episka turnén spelade jean michel jarre sedan ron's piece till minne av ron mcnair, som näst sista låt, och det måste ha varit une expérience d'un autre monde. 

lajka var kanske hundarnas och de sovjetiska blandrastikarnas femme fatale. det var ron mcnair också, ungefär. när jag hämtade tvätten och gick över innergården tittade jag på stjärnor. massor av stjärnor och stjärnbilder, till exempel lilla karlavagnen. den är söt. jag tänkte att lajka kunde åka i den som när man är glad och åker i en kundvagn. sedan svor jag åt mig själv. men de dog i rymden och de fick låtar med saxofon uppkallade efter sig. och jag som inte ens intresserar mig för rymden. egentligen.

somliga tänker överseende saker om mig nu, kanske, och tänker att jag har tappat det. det har jag också! ni vet inte hur många meningar jag skrivit och sedan raderat i det här inlägget. det är detta jag menar med att mina sinnen är oskarpa. jag tappar precision. men det enda jag VILL intressera mig för är två döda femme fatales i rymduppskjutningar med tillhörande soundtrack, detektivbyrån: rymden i en låda. den sången var länge det ledsnaste jag visste. det är den kanske nu med. och samtidigt, jag är ledsen på ett ganska trevligt sätt... trött, och snäll... en kväll för att tänka på rymden. i en låda, och med hundar i, och tributes till episka saxofonister. (jag är i allmänhet underligt svag för saxofon.) 

en lätt melankoli, och tusen ord som jag inte kan säga. jag skriver. jag raderar. jag skriver på nytt. jag vill någonting, som vanligt. och jag kan bara säga det med hundar i SPUTNIK II. om ni inte gråter åt lajkas och rons rymdfärder med efterföljande saxofon, medan tiden står stilla mellan rendez-vous II pt.4 och rendez-vouz IV, då är ni blinda. eller så är det jag som är sentimental. men jag tycker att vi skall förakta varandra mindre. och att vi skall vara sentimentala. 

första snön

temperaturen sjunker snabbt och det börjar lukta snö i luften. den faller ljudlöst; mikroskopiskt små, vita korn som plötsligt yr omkring oss. blek decembersol som när som helst kan gå ner om man vänder ryggen till. den draperas nu bakom slöjor av moln och dis. när skymningen kommer och vi tar oss hem har snöfallet tätnat och vi lägger våra stora halsdukar över håret. det hela är rätt dramatiskt och vi betraktar storögt hur staden förändras framför våra ögon.

några timmar senare är stora lönnen, lindarna och askarna utanför fönstren täckta av snö. varje gren accentueras av ett tjockt, vitt täcke. de gammaldags gatlyktorna som av någon anledning inte har bytts ut mot nya, de har aldrig varit vackrare än när deras florsockrade, runda glaskupor lyser upp grenverket underifrån. det mörkt ute nu. under träden går små söta gångar kors och tvärs genom snön, gjorda av människor som skyndat sig åt olika håll, eller gått omvägar för den trevliga känslan av att ha fått vara först i allt det vita. ens innergård och slänten ner mot spårvagnen är nu tabula rasa, en vit panå att måla med mönster av fötter, pulkor på släp, snöänglar och hundtassar. men jag gör inga gångar i snön. jag har rullat ihop mig på sängen och ämnar inte flytta på mig heller,  inte inom den närmast överskådliga framtiden. den vackra gamla adventsljusstaken lyser i fönstret med pappersänglarna utvecklade bakom sig och tre rosor av tyg framför sig. köket är indränkt i små ljuspunkter som strålar från stjärnan i fönstret (de sprids också utanför fönstret, det har jag sett en gång när jag stod nere på gården). ett värmeljus fladdrar i min lilla kakelugn, självklart.

jag ligger mycket stilla och hör hur staden tystnar. snön har nu bäddat in minsta soptunna under en vit hatt och varje bortglömd bil under en hel skidbacke. tjocka filtar och raggsockor, och tystnaden, och det där ljuset som redbergslid badar i, och mörkret utanför, och gatlyktorna, och tassavtrycken i snön... jag andas in doften av hyacinter som jag äntligen köpt för mammas presentkort på födelsedagen i somras. och jag trycker snoken mot axeln och ryggen framför mig; ryggen på den andra rävungen i lyan. ingen av oss har sagt ett ord på vad som känns som flera timmar. det stämmer nu inte men allt är som det skall vara. dessutom är det inte ens sent på kvällen, mörkt är det ju ändå, det finns massor av tid till att laga middag och vara vuxen. men nu, rävungar i fullständig tystnad och stilla ljus, och hela världen täckt av vit sockervadd utanför.

säl, eller, eskapism i toner

i mitt huvud vindar pacific blue, medan det mörkaste höstregnet strilar över gbg. jag går i min stora, svarta jacka och känner mig ovanpå. hela skivan taken by trees: other worlds lyssnar jag på, igen och igen. jag retar mig lite på den i och för sig, jag tycker att hennes härliga kärlek till vem det nu är, är rätt fånig. måste ändå ha den oemotståndliga kombinationen gbgsk senhöst/karibien i toner. 

och jag flyr. tar båt ut till brännö. där finns en tjock katt med divalater och för högt självförtroende. den skall matas och vaktas. det skall ske i ett hus. och i detta hus, där finns öppen spis, ett glasrum, badkar och diskmaskin. 

jag trycker snoken mot fönsterrutan; styrsöbolaget får nog torka näsfett oftare än vanligt nu när jag har frekventerat deras båtar en del på sista tiden. jag spanar efter säl. svanar ser jag. en och annan trut. men det är tunt med säl. min besvikelse vet inga gränser och samtidigt slutar jag aldrig hoppas på att få se ett sältryne med stora, svarta, blanka ögon och en glad mun som säger VOV VOV utanför båtfönstret. pacific blue. men det kommer ingen säljävel. jag är nöjd ändå! för när kocken säger, gå upp och bada badkar och kom inte ner förrän du är varm, jag kommer strax upp med en kanna kokande vatten också och häller i, och med ett glas vin, jag lagar mat så länge, nå, hej hej. ok det där var ju mina ord men ungefär så säger han. då smälter något i mig och jag vilar äntligen. senare på kvällen; jag ligger med dubbla raggsockor, helly hansen, tjocka filtar och ett mycket nöjt leende i den stora röda soffan, bakom det elektriska elementet som är framdraget. brasan sprakar. detta är alltså sant! tilt-shift. detta var min semester, en enda lördag och den var lång som en hel vecka i en stuga eller NÄSTAN i karibien. de dagar jag var ledig från jobbet förut var ingenting mot den här lördagen. 

(jag vill vara ifred - det har jag kommit på och det var ju en jävla upptäckt. dessutom tenderar alla att missförstå innebörden i det. de tar illa upp, de vågar inte ringa, och jag svarar för sent på saker. men det enda jag vill är i princip att ligga nerbäddad i den där soffan och inte minnas någonting. möjligen läsa en bok. helst bara titta in i en brasa. jag vill sitta i glasrummet med morgonkaffe... sedan är det inte mer. jo, promenader, många. och jag skriver detta för att jag någon gång skall fatta det själv. det gör jag säkert inte ändå men man får ju försöka.)

med aldrig döda förhoppningar om säl 

/lov

höst i genomskärning

jag har gjort en sjöhäst i papper. jag håller på att göra en sjöhäst i papper. den är inte klar riktigt. det som är silver skall få vitt på sig här och var, men annars är den färdig. den är lite ledsen vilket inte alls var meningen men å andra sidan är det töntigt att göra glada djur. det är mycket tjusigare med en lätt melankolisk sjöhäst. man vet inte vad den heter. den skall leva i havet som inte finns på bild än men som också skall bli tillklippt och limmat i papper och kartong. sådan är den! hösten på redbergslid.

sjöhästar, hav och andra bilder är också del i en flummig men spännande framtidsvy som inkluderar inte bara papper, upphittad kartong, oändliga mängder tålamod samt pincett, nagelsax och lätt förryckning från verkligheten. den inkluderar också ord, ord som blir till bilder, som går längre än sjöhästar och havsmonster. de draperar ögonen med färger, minnen, känslor och den fullständiga sinnesnärvaro man bara upplever när man förlorat sig i något estetiskt.

jag behöver havet. havet som en enorm bild på vatten i genomskärning, med en skimrande värld under ytan. otroligt barnsligt och meningslöst! dessutom är det tråkigt med berättelser under vatten. eller? vi får se. vi får se. men medan jag bygger denna värld, då är det mer meningsfullt än någonsin. och jag får sång till mina bilder. kören skall sjunga om minnen och havet på sjöfartsmuseet 12 oktober. vi bygger maneter av tvålmassa och fiberoptik. vi övar sånger om stormar, minnen, döden och drömmar. jag gör mina maneter av transparent papper i rosa, ljust, glittrigt rött och glasgrönt. jag gör mina maneter och sjöhästar och havsålar i tjock kartong så att bilden blir 3D på riktigt när jag klistrar upp dem på bakgrunden i havet. jag skall gå och handla svart papper, och mörkt blått.

tänk i framtiden, när jag bygger en bok, med de där underliga orden och de tjocka bilderna. undrar vem som skall få den. min son uffe kanske, som jag inte har än, men tänker ha. en annan gång, i nästnästnästnästnästnästnästnäntätnäntänaänäsätna liv. nå, SKITSAMMA! en bok. för barn vet jag inte. det intresserar mig inte särskilt mycket, men heller inte att skriva ord som explicit INTE är för barn. måste man välja? man måste inte det. snart sitter i alla fall sjöhästen på en bild som föreställer havet i genomskärning, under fullmåne och svarta nätter.

såhär är det, "livet"! man bygger sina sjöhästar. man lagar lasagne och dricker folköl. man tittar inte på film, för den somnar man ifrån. man längtar utomlands. man gråter över att man förmodligen inte kommer att komma iväg på den där helvetes semestern som man behöver så innerligt. man hasar runt i sin stora jacka som gör att man påminner om onkelskruttet som syns här ovanför just nu, vid rubriken till bloggen. precis så känner jag mig också. en blandning av vresig, nyfiken och rätt full i fan. framtiden ligger som ett ihoprullat magasin under min arm, fyllt av spexiga uppslag och olika typer av REPORTAGE. jag kliver omkring i gbg med detta magasin i säkert förvar i armhålan och trivs i den stora jackan och med enorma halsdukar lindade runt mitt huvud. hur jag älskar hösten. om kvällarna tänder man ljus och bygger sjöhästar/sysslar med annan valfri intressebaserad aktivitet. ja, jag är intressedominerad. mamma säger alltid att jag är det när hon tycker att jag snackar SNUSK, vilket jag ju gör, frekvent, men poängen är en annan. poängen är armhålan
magasinet
framtiden
möjligheterna
kreativiteten
HÖSTEN, äntligen, där satt den, det var ju det jag sa, ok hej hej

den djupskånska mirakelapan

somliga dagar är festliga ur vetenskaplig synpunkt. exempelvis dagar då de upptäcker nya apor i regnskogen. igår var en sådan dag. utan att någon uttryckt en sådan önskan, tar jag nu på mig uppgiften att helt godtyckligt recensera och utvärdera denna apa samt upptäckandet av den.

under rubriken FESTLIGT! skulle jag till att börja med vilja ta upp det faktum att apa kanske är det roligaste djuret som finns. det är något med ordet apa; det är så otroligt dumt, på det perfekta sättet. apor i plural är ännu bättre. att det sedan har rusat runt ett helt gäng apor i hemlighet under alla år, det är obeskrivligt bra och roligt. de har hängt runt i lianer och regnskogsträd, kastat sig dödsföraktande mellan grenar och slängt bananer på varandra i största allmänhet, under jättejättemånga år, och så kommer det ett par skäggiga män och bara, "vänta nu, det här är en NY APA" och aporna bara, "eh, va?". det tycker jag är festligt.

nu kommer vi till avsnittet MYSKO! NYUPPTÄCKT MIRAKELAPA KAN VARA FRÅN SKÅNE!!!, som belyser kopplingen mellan hur långsam, slapp skånska låter och apans uppsyn, jag menar anlete, jag menar fejs, jag menar alltså plytet på apskräpet. ni ser det strax intill här till vänster. jag älskar denna apa. man tänker sig att apan talar skånska. grov skånska. långsamt. och då är vi i princip tillbaka och tassar i environgerna för det som är oerhört festligt men så kan det vara. det är svårt att skilja festligheter från mystik. 

när vi betraktat den skånska djungelapan lite, då vandrar ögonen osökt ännu lite längre till vänster och vi har ugglemarkattan att ta in som ett faktum. denna apa är ny för mig. jag har alltså UPPTÄCKT den. den har inte funnits förut. jag är en skäggig man och jag vill veta varför den ser ut som en skunk baklänges. jag undrar varför den är arg. jag undrar om den har kastat bananer länge utan att jag vetat om det. frågorna hopar sig. emma tror att det är samma apa som den högra. hon tror att den blir svart när den är sur. detta för jag in under rubriken DJUNGELSKUGGAN, alternativt DET OSAR KATT!. det alltså så att den svarta apan heter ugglemarkatta. det gör inte den skånska apan. den skånska apan heter LESULA, och den har inte gjort sig märkvärdig hittills därför att den är självtillräcklig, tystlåten och fullständigt lycklig. jag tänker mig att ugglemarkattan är mer utagerande och har issues, på insidan. olösta. nå, det är nu inte denna apa jag är här för att utvärdera. LESULA och jag skall alltid vara tillsammans. jag på mitt håll och den nere i centralafrikas djungel. skäggiga män kan vrida sina händer av vetenskaplig upphetsning. lesula biter i en banan så länge, och rensar en loppa ur ugglemarkattans pannludd. bara för att den är tyst betyder inte det att den är ett mähä. lesula är inget mähä; lesula plockar helt lugnt en loppa och går, vilket gör ugglemarkattan vansinnig av provokation. inte heller detta bekommer lesula. de skäggiga männen behöver lesula för att vara lyckliga. de har upptäckt en ny apa.

ugglemarkattor och skäggiga vetenskapsmän kan sammanfattningsvis fucka off och koncentrera sig på inre, olösta problem alternativt på att upptäcka något annat de inte visste om och som verkligen inte behöver bekräftelse från ett gäng skäggiga män för att finnas för det finns ändå. i regnskogen. och nu kommer vi till avdelningen APUTVÄRDERINGEN eller VETENSKAPSFIASKOT. de skäggiga vetenskapsmännen får en svag 3:a för sin oerhörda upptäckt men tyvärr bristande perspektiv på naturen och existensen. jag är dock lycklig över att de HAR "upptäckt" lesula åt mig så att jag får älska den. att lesula får högsta betyg är onödigt att tala om men jag skriver det ändå.

jaha, det var apnytt ok hejdå...

sockerkristyr runt kanten ASAP tack

bob dylan: nashville skyline och jag, vi är hemma från jobbet och är lite sjuka. det är så otroligt skönt och jag kommer ihåg, igen, att jag inte haft någon semester sedan skolan slutade och jag började jobba på konsthallen. jag är mer än gärna hemmafru om det skall vara såhär; ont i halsen, trött och hängig. jag kan pyssla, laga mat, hasa runt i raggsockor och lyssna på bob dylan. saknar bara sällskap att promenera med. men vi tar det i morgon.

här är mina alternativa semesterscenarion; jag önskar mig alla i varsitt paket som skall se ut som glansiga karameller och krokaner, med pastellfärgade snören och guldkantade kort, jag vill ha dem upplagda på ett tårtfat på fot och med sockerkristyr runt kanten, ASAP, tack:

tag en nummerlapp och uppvakta mig med pengar alternativt
redan betald semester tack ok hejdå...

kroatien med kocken (samlingsbeteckning för vad jag behöver enligt källor på konsthallen)

ligga och sova på redbergslid (jag vill ligga PÅ prydligt bäddad säng, i raggsockor, under filtar, och tjuvsova på dagen - dock omöjligt att vara mysigt sjuk när de lägger ny asfalt medelst ångvält på parkeringen nedanför fönstret)

kreta med säthilska fruarna och örtman (den våta drömmen om att endast och uteslutande kravla runt mellan havet, solstolen, hotellsängen med vita lakan, duschen, restaurangen och baren, samt givetvis strunta i alla eventuella sevärdheter och kulturella inslag)

fara till gva med kocken (resans idé; och dessutom, att få sitta i tystnaden på trappen med varsitt glas rödvin i sann nu har vi äntligen kommit fram här är vi nu i eftermiddagssolen-anda)

fara till prag med min nya familj (det är sant; denna resa har talats om i år och år, och nu kanske den äntligen kommer att bli av och jag har en familj på riktigt, tänk alla dessa dreglande herrelösa pälsskräp som irrat runt på härbärgen för övergivna hundar, och så får de en dag komma till ett hem där det finns rena sängar och mat på bordet och barn att leka med och ben att gräva ner i trädgården som också plötsligt finns, nå inte direkt men kanske om några år, vem vet)

den närmsta semestern ser ut som följer: middag och serier. baka bröd om morgonen. promenera i vad som nog är höst. suga på halstabletter. få linda in sig i sjalar. rulla ihop sig på sängen och lyssna på musik. och raggsockor, raggsockor. och glo tillsammans, iaktta alla fläckar av trycksvärta som finns i det redbergslidska taket efter all flugjakt som utspelats här sedan jag flyttade in. det hela handlar om att människor är indiska fiskaruttrar eller vad det nu egentligen hette, jag minns inte. människor skall ligga tätt, tätt tillsammans och äta loppor ur varandras armhålor. typ. de skall försiktigt nypa varandra i kinderna och le med glittrande ögon. det är det enda som betyder något. alla gör det, alla ska. och här är apropå det en icke fullständig men ändå en lista över folk jag saknar NU:
syrran
säthilska fruarna
örtman
kim
janna (apkärleken; hon fattar verkligen)
mammaochpappa, hoho, jag kan skriva det tillsammans i ett ord, det FÅR jag, hjälp/hick/hurra
julen 

fan, julen är ingen person, men jag blev akut familjekär och sentimental. nu skall jag promenera sakta sakta, ner mot olskrokstorget, och inhandla mat och rödvin till min fredagssemester som börjar ca 17:30 ikväll. MVH koko

fakta om lycka och gymmet

jag har fångat dagen. jag har åtminstone gjort något impulsivt. om det är att fånga dagen vet jag inte. det kan lika gärna vara att skjuta dagen i foten. vad vet jag. igår kväll fångade jag kvällen... jag bestämde mig för att sluta läsa haruki murakamis 1Q84 och börja läsa om tove janssons resa med lätt bagage. det var ett mycket bra beslut. idag skickade jag en spontan och huvudlös ansökan till sportlife om att bli instruktör till indoor walking. detta är mycket underligt eftersom jag är lat och dessutom hatar skrikande instruktörer. och samtidigt var det just därför jag fick för mig att göra det. ni vet ju vad jag säger om gymmet och dansgolvet. jag säger, för dem samman.

när jag (faktiskt) promenerade RASKT och OERHÖRT HURTIGT i en hel timme runt örgryte i förmiddags, lyssnade jag på dansmusik i stora hörlurar. och jag låtsades att jag spelade på gymmet, inne i ett träningspass, och jag tänkte, okej nu är den här låten slut, undrar var jag skulle bryta... ok här, man behöver få in nåt nytt typ NU, och vad händer. en bil far förbi med någon typ av dunkmusik som i en klockren taktmix tog över när min låt klingade ut. då tänkte jag, jag är lycklig. sådan är lyckan, den far förbi som ett dovt och burkigt beat och man hör dancing in houstons blipblop mixas in perfekt, och man får aldrig det ögonblicket åter.

något annat som gjorde mig om inte lycklig så ändå hoppfull om livet och framtiden, var att jag passerade SUNES FIK. det tyckte jag var fint. jag måste gå dit och kaffa.

och ännu en fin sak är att när OS står på och går i vardagsrummet, då är det plötsligt kvartsfinal i rodd och vem sitter i båten om inte LASSI KARONEN som jag hade i DANS på högstadiet? jag minns honom i gymnastiksalen, stor som ett hus, visandes schottis och foxtrot och bugg med martina engmalm som hade blondast hår och ljusast skratt av alla. dessutom är lassis tränare ingen annan än PLIGGEN, som jag hade som idrottslärare i samma högstadium. jag älskade pliggen. jag var fullständigt trygg med honom och dessutom fick han mig att hoppa över fyra meter långt i längdhoppsgropen. jag tyckte om längdhopp, och höjdhopp. men vi var tyvärr även tvungna att springa 800 meter vilket janna och jag gjorde tillsammans och efteråt låg vi i gräset och halvdog och kunde inte andas och såg upp i himlen och hade ingen aning om hur resten av livet skulle gestalta sig. jag minns det som igår osv.

om 1Q84 har jag ingenting gott att säga. språket är banalt och dessutom helt utan känsla; så blir det ju ofta med översatta böcker men det är ingen ursäkt. vidare vägrar jag förstå meningen med att nämna aomames välsvarvade kropp och att hon har "kortkort tajt kjol" på varannan sida. osv osv osv osv. för att fånga dagen skall jag nu kliva in i duschen följt av en tripp till naturhistoriska med kocken. jag längtar efter lodjuret. och övriga kokon.

om rävar och charlotte rampling i toner

solnedgång i trädtopparna, silas in genom tallarna som står bortåt sjön. jag har pratat med farmor i telefon och vi har konstaterat att man tänker på framtiden. alltså oavsett hur gammal man är. och farmor är, som hon själv ofta klargör, rysligt gammal. hon tänker på framtiden, och jag tänker på framtiden. när vi har lagt på går jag beslutsamt in i badrummet och spikar upp en tavla med ett par rävar ätandes en and. jag hittade den för 40 kronor på en loppis i eftermiddags och jag tänkte, den skall hänga över den nyligen uppsatta turkosa hyllan i badrummet. jag tänkte, det rummet behöver lite KARAKTÄR. och det har det nu, på gott eller ont. ett par rävar i gulgrönt sätter tänderna i en livlös and. rävarna har vansinniga ögon och hela tavlan är egentligen rätt fult målad. det tilltalar mig på något sätt.

det är samma sak varje sommar. jag sitter i min gamla skola och skriver. jag vet inte om de har lust att läsa men jag har lust att skriva.

jag har även lust att sitta uppe på bänken och luta mig mot kylskåpets ena sida, med benen uppslängda och kikandes ut genom fönstret. det är kanske det bästa stället att sitta på här. fast just nu sitter jag vid köksbordet med EN KOPP TE (detta fjantiga koncept, men det är vad jag gör), och lyssnar på first aid kit. det är sorgset. alternativt scenario finns säkert, men det ÄR sorgsen stämning.

jag sitter i köket och ser ut över den lilla remsan äng som står på gården och som väldigt bestämt INTE tillhör skolan utan grannen som bor bakom vedboden. de äger alltså tomtmarken men har sitt hus på andra sidan vedboden och ser följaktligen inte ängen. men för att det inte skall ske några som helst missförstånd typ att man tror att det är trevligt att vila ögonen där eller kliva runt bland ängsblommor någon gång och även plocka in och ställa i turkosa glasflaskor, har de spänt upp ett tjockt vitt snöre mellan ett antal pinnar och armeringsjärn nerkörda i marken. detta medför att man ofrånkomligen stirrar på ett tjockt vitt snöre i stället för ängsblommor när man försöker vila ögonen på ängen som STÅR PÅ marken kring skolan men alltså TILLHÖR grannen. detta är oerhört viktigt. och det sticker i ögonen på mig. ängstrasan är dessutom min, det vet jag, för den har jag sprungit på när jag var liten och även jordkällaren som står på ängen är min, för den har jag klättrat på och ramlat ner från och vrickat foten. men nu är den någon annans och det är mycket fånigt. jag stoppar in lurar i öronen och glömmer ängen, jordkällaren och gården, för att försvinna in i sommarens musiksession som heter charlotte rampling. 

hemma i skogen

besvikelser, ett spännande tema. ingenting får dem egentligen att sluta skölja över mig.

medan de sjunker in under skinnet står jag ute i regnet, i stövlar och helly hansen, och ser på när mamma planterar en rabarberplanta i trädgården. termometern visar på ungefär 13 grader. sådan är sommaren och även sommaren inuti mig. den exploderar om kvällarna, i solnedgång och ensamhet över sjön, med tusen toner som passar. de stiger upp i skyarna och cirkulerar runt mitt arma huvud och värker genom min kropp. jag önskar mig en rådjursfamilj på gårdstunet om morgonen, i hemlig morgondimma, bara för mig. eller en tam ekorre som kommer och sitter på trappen medan jag dricker morgonkaffet. jag önskar mig sparvhöksfamiljen tillbaka; de satt i tallen över grannens vedbod och jagade möss runt omkring skolan. och de tystnade på ett mycket ödesdigert sätt minuterna innan oväder drog in över ängarna och gårdarna.

jag kan tyvärr meddela att jag blivit dum i huvudet. och är det något jag är trött på så är det att vara dum i huvudet. men jag räknar dagar, tid och ensamhet. och rådjur. jag lyssnar på kate bush och blir tom i hjärtat. det är tunt på rådjursfronen, och den enda ekorre jag känner är den som min morbror fotade för hundratals år sedan och ramade in. den sitter och äter en kotte i fönstret ovanför diskbänken.

och samtidigt, på andra sidan djävulskapen; hur underbart det är att sitta i min gamla skola och HA den. vara här.

jag går runt och petar i min stuga, pillar och fixar. jag leker. jag bakar inga cupcakes med violett glasyr och silverkulor men jag dricker folköl och äter ostbågar. det är jag bra på! jag kryper upp i den ena av fåtöljerna jag fick av syrran och magnus i inflyttningspresent, lägger upp benen i den andra som jag vänt mitt emot, och kollar fotbolls-EM för mig själv. då känns det att den här stugan är min. det är den nu inte; jag hyr. men den är min och jag bor här jag och jag behöver inte sitta som folk. man kan se mig i tilt-shift om man vill, jag hasar runt i tights och luvtröja och glasögon. jag hänger tvätt ute på gården. jag promenerar till sjön och ”badplatsen” som ju egentligen inte alls ligger där utan vid tjärnen på andra sidan bron men den har de för längesedan avrustat och låtit förfalla. nå, i alla fall. sjön. och skogen. och ängarna. och de vresiga invånarna i byn som kikar på varandra genom glest vävda köksgardiner i rutiga och blommiga mönster. de har kaffet på värmning och undrar vad det är för jävla stockholmare som fräser runt på fyrhjulingar och har en låg dalahästklump utanför sitt förskräckliga legohus på sin förskräckliga grusgång. ok det är jag som gör det. jag vevar ner hissgardinen över diskbänken för att slippa se eländet. 

mina gardiner är mönstrade i kaprifol. 

under enhörningen

i eftermiddags satt jag och halvblundade under enhörningen* på kungsportsplatsen, trött, utsliten och blödig. lyssnade på palpitation ashögt, vad annars, kände tårar bränna bakom ögonlocken efter vad som kändes som tusen långa dagar i skolan, tusen år med obetalt heltidsjobb med kören, inga pengar, oviss framtid efter examen och hår som långsamt vitnar medan jag vinglar runt i gbg. jag såg himlen mörkna, kände vindarna blåsa upp. och tusen fåniga människor såg jag. de jagade runt i fredagsshopping. de skulle hem till sina significant others, sina rufsiga hundar och trettonåriga katter ungefär. de skulle hem och sänka ett par glas umbala och de skulle krypa upp i sin enorma soffa med älskare, umbala, hundar, katter, hönor och PLÄDAR. de skulle hem och ha FREDAGSMYS och kolla hockey-VM i sin enorma soffa. jag satt så stilla, medan håret flög runt skallen i den där varma vårstormen som kom precis just då. jag gav pengar till en tiggande gumma som kom fram. eller, först såg jag beklagande ut och skakade lätt på huvudet inifrån min palpitaion-värld. sen ändrade jag mig och grävde fram ca 13 kronor som jag gav henne och som hon blev mycket tacksam för. jag vågade knappt se henne i ögonen för jag ville inte att hon skulle tro att jag kände mig storsint, givmild och godhjärtad av att ge en vindpinad kärring 13 kronor. jag kände mig bara smutsig, rik, otäck och cynisk, och jag tyckte inte att jag hade rätt att le nådigt åt henne över 13 kronor. tårarna var mycket nära att börja rinna och jag började tänka att oavsett cynism, relativ rikedom och skam, varför kunde jag bara inte se henne. låta det gå en lång sekund av mitt liv där jag bara såg henne i ögonen och erkände att hon fanns och behövde jävligt mycket mer än 13 kronor men det var vad jag gav. för det var ju inte för hennes skull jag tittade bort när jag kände mig rik och otäck, det var ju bara för att JAG skämdes och kände mig otillräcklig, och det är inte hennes problem...

här har jag nu lagat middag åt mig själv och har en fredagkväll INKLUSIVE ett par glas rödvin men exklusive katter, hönor, älskare och hockey-VM (jag är mer en fotbolls- och friidrottstyp, nu när jag kom in på ämnet sport, mästerskap och blödighet). jag finner mig själv tänkandes på en tiggande tant. och jag har minst två hemliga vänner som inte heller hånglar i soffan om fredagkvällarna! upplyftande! nå, om den här kvällen ägnas åt vuxet ensamliv kommer resten av helgen att ägnas åt barnsligt samliv medelst kollo på styrsö tillsammans med indiekören. ingen fattar någonting av vår kärlek, den är av en hemlig sort som man hade med någon lite konstig under mellan- eller högstadiet. ingen förstår liksom. och de undrar vad man ser i den där typen. svaret är, ALLT! okej inte allt men...

och jag har förresten bokat in min första plan för sommaren: gbg >> gva via gävle, till midsommar. vill ni ha mera kollo, kom till min stuga och tälta på gårdsplanen. jag bor alltså i en gammal skola vilket innebär öppen liten gårdsplan utanför. bara säg till! misse far förbi gva ibland och smsar mig rapporter om hur varmt det är i vattnet och om att skogen och sjön är lika vackra som vanligt. så byn är inte kör-oskuld så att säga. midsommarmöjligheter gäller i och för sig inte endast kör. skitsamma, det är där det händer kort sagt. alla får ha kollo med mig. kollo som inkluderar badminton på gården, bad i sjö, kall öldrickning, loppisar, sena spelkvällar, utflykt till dalheden där man ägnar sig åt nationalromantik och fotosessioner, musikskapande, matlagning och korsord. eventuellt lite sol om man får någon.

* = det är alltså en enhörning, av alla fyrfota väsen, som KONUNG KARL IX rider på och som kopparmärra ÄR. konung karl, den här är till dig: the unicorns: I was born a unicorn. han red in på sin regnbågsfärgade enhörning år 1904 eller när det nu kan ha varit, och ÖGONBLICKLIGEN såg alla att han var gay. det var alltså den första konungen att "komma ut ur garderoben" och tala om att han älskade andra konungar och ärligt talat fann drottningarna rätt larviga. istället föredrog han att rida i solnedgången på sin glittrande enhörning medan han sjöng på ovan nämnda musikstycke. han sjöng jävligt illa men det var det ingen som tänkte på, allra minst han själv.

det kan gott storma ute, jag skall äta sega gamla ostbågar, det är de godaste, och se på senaste avsnittet av mad men, helt själv, THANK GOD. sjukt jobbigt att behöva dela på ostbågar, rödvin, plats i soffan och mitt lilla existensminimum som är redbergslid.

diskoteket: epilog

kära dagbok jag är blå. Ur villfarelsen | AKT II: DISKOTEKET är nu över och man lipar fast man är glad; allt gick till historien som succé och kvällen inkluderade bland annat:

• rökig danslokal med äkta träd i mitten, grenar som sträckte sig upp i taket och med fågelsilhuetter och lampor
• gamla och nya bilder på djur som finns i skogarna på våra breddgrader
• djurens magiska rike, på repeat på en enorm tv i ett av rummen
• dansbanelyktor och stora projektioner av diskoteket-bilden på husväggen utanför loftet
• lösögonfransar
• black swan-smink skimrande i svart, lila, grönt och silver
• avancerade håruppsättningar
• tusen halsband
• omåttligt imponerad publik, danschock och jubel
• snygg kör på snygg scen i snyggt ljus; dirigent i storhetsvansinne ute i publikhavet på en egen ö under trädet och fåglarna och röken
• dansgolv som exploderade tack vare Attentatets första dj-set, vilket varade ända till stängning 06:30
• skamlösa förslag och annat beteende som vältrar sig ur folk när vi medelst körsång sprängt deras eventuella barriärer och hämningar
• ogenerad sektstämning i kören och urartad dans
• gryningsljus som enkelt ignorerades genom att vi drog ner persiennerna och fortsatte dj:a och dansa
• bland annat snygga men framför allt existerande taktmixar under projektion av gävundasjön i storm
• korvgubbe som sålde sojakorv med brö

essén med arga berguven bongo

essén, andreas och eric scenograferar och tänker och fnissar

emma scenograferar också men har rätt tråkigt

snygg scen under konstruktion

essén och andreas "tänker"

rasmus kränger på sig de i det närmaste obligatoriska trikåerna

här borde det finnas bilder från spelningen/kvällen/natten. MEN det gör det inte eftersom jag inte hade tid att fota utan ägnade mig åt att springa runt och se gorgeous och upptagen ut! ni får fantisera. eller kolla på andras bilder som kanske kommer upp på andra ställen, eller här, vad vet jag. nå, jag och kören samt jag och emma a.k.a Attentatet golvade alla, så mycket kan ju konstateras...

emma väntar på spårvagn i gamlestaden ca 06:45 i morse

den sista trasan kör som är på väg till efterfest

väntar också på spårvagn

idag har jag för ovanlighetens skull REPAT, inför Ur Villfarelsen | AKT III: DRIFTEN, finalen, som går av stapeln fredagen 1 juni. kunde inte lyfta armarna idag efter gårdagens rep, genrep, spelning, vilda dans samt hejdlösa dj-pepp. eeehhhhhhh.

lördagskrysset i GP typ

latar mig i soffan medan kören repar, här är det basarna som trötta och förvirrade försöker få fason på depeche mode: stripped

smet från repet och hasade mot gamlestadstorget, samma väg jag i morse vandrade i morgonljus, men nu i solnedgång

gbg i sitt esse och jag lovar, jag hade på shuffle men dessa låtar kom först, när jag lämnade loftet i smyg och med tårar i ögonen gick hemåt med allt det där vemodet man får efter en fantastisk urladdning med jordens vackraste vuxenkollo som ÄR göteborgs indiekör:
 julee cruise: the nightingale och sedan sigur rós: salka. ögonen kan ju rinna för mindre...

återigen, vänta på spårvagnen på gamlestadstorget

fel vagn, men fint

åttans spårvagn mot redbergsplatsen

smäller av och dör I

smäller av och dör II; älskar gamlestaden

fortsättning följer. på livet alltså. 

till körmedlemmar som eventuellt läser detta: jag älskar er.

insomnia, och ur villfarelsen lyfts vi nu

klockan är nu 03:49; det är vårnatt över redbergslid. jag är sömnlös. men plötsligt hör jag fåglar kvittra i askarna utanför, och min insomnia blir vänlig, vacker, alldeles riktig. för i morgon kväll kl 19 börjar vårens spel med indiekören. i gbg:s pampigaste kyrka, under vårhimlen.

inget soundtrack behövs till min sömnlöshet. i natt har jag koltrastar, en mer obestämd fågel samt någon enstaka spårvagn. allt är lugnt och stilla. tidningen har de slängt in. undrar om de tänker på vårfåglarna där ute.

ok, så vi ses lite senare. akt I av III.

jag kommer att lyfta taket på den där kyrkan, tillsammans med min sagolika göteborgs indiekör.

kärleksbrev till helsing: monstret i skogen

som scenen ut trollkarlens hatt när muminmamman tanklöst släppt ner en tass full av kryptogamer i hatten och de förvandlar huset till en djungel. någonting liknande verkar ha hänt hemma hos jenny helsing. det växer ur varje bunke och bytta; köket är svårt att urskilja bakom alla hippieodlingar, alltså inte knark men sånt där som inte ens underbaraclara orkar odla i sina vitmålade fönster. hon bor invid ett träsk tillsammans med sin norrländska man och deras två ohängda katter, a.k.a. urven I och urven II. runt träsket växer en skog. och i den skogen far hon runt. hon travar hukande mellan tallar och nakna alar som inte fått löv än. det är snö kvar på norrsidan om träsket men vår i söder. hon vänder på stenar för att kontrollera att där är fullt av äckliga kryp. hon biter i sälgen för att försäkra sig om att det tänker komma vide. om folk ser hur hon hasar runt är inte viktigt, det är liksom helt tyst omkring henne förutom några yrvakna fåglars förvirrade rop. laven smakar äckligt. det är som det skall vara.

i bilden från trollkarlens hatt får jag för mig att hon är snorken längst ner, med löständer av apelsinskal. inte fan är hon jane a.k.a. snorkfröken. men, det blir allt tydligare, hon är det arga och lätt desorienterade odjuret till vänster. bisamråttan, som har krupit in i ormbunksskogen med en handduk svept om huvudet för att ingenting skall växa in i öronen på honom. hon stirrar med anklagande ögon omkring sig och frågar, "ja vad gäller saken". obetalbart! och hur vi härjar när vi är tillsammans. då sveper mamma handduken om sina öron och väntar på att vårt oväsen skall övergå i lycklig utmattning framför barnfilmer på vhs. 

vi kommer att ta över gva. den stackars byn, den vet inte vad som väntar. hon och magnus skall köpa gården tvärs över bäcken, våra knådisar skall springa över lilla bron och låna socker av varandra. de skall gömma sig i lador och uthus, och skrämma skator som byggt bo i de övergivna skorstenarna. och vi skall sitta inne i något av våra kök, skrocka och koka kaffe. svära och tala om hur det var förr. vilka jävla kärringar vi kommer att bli! som i alla filmer finns det hinder att överkomma. dramaturgiskt sett är vi där nu. inte då för en massa år sedan, som man kanske kunde tro, men nu. vad gör hon i sydöstra norrland medan jag campar här i västra götaland. epic fail! men... en dag... och är det något vi har ihop så är det filmisk kärlek. hjärtslitande sådan, och har alltid varit. ändå känns det som om den blir mer så för varje år som går. medan vi närmar oss kaffeskrockandets dagar blir vi helare och visare. inte samtidigt utan snarare i en funktionell växelverkan - hon undervisar mig om livets vedermödor när jag glömt hur man gör, jag bäddar in hennes arma huvud i bomull när hon är utom sig. eller sveper en handduk om det så att ingenting skall växa in i hennes öron. hon kan stirra ut med arga, förvirrade och krävande ögon där inifrån, som anklagar tingens kaosartade tillstånd, och jag kan klappa på det madrasserade huvudet. ja ja. nu kokar vi kaffa. 

nu undrar ni med oerhörd spänning; vilket soundtrack hör till monstret i skogen. det skall jag tala om. och om ni tror att detta är sentimentalt, teatraliskt, överdrivet, sliskigt och patetiskt, då har inte en syster som jag har. öh! jenny ingrid maria helsing, detta vet du redan, men den här är till dig. antony and the johnsons: you are my sister.

husmoderns fem gyllene tips för sund livsföring

få saker förbryllar oss så mycket som frågan om hur vi ska bete oss för att hålla ihop våra så kallade liv. medan vi förtvivlat försöker förverkliga oss själva genom kreativa och inspirerande aktiviteter som exempelvis egenstartade körer och hemliga dj-projekt, finner vi oss samtidigt i djup koncentration/panik i den förbannade viktoriasalen för tentamen i organisatoriskt förändringsarbete. "livet" består också av den spännande utmaningen att inte äga pengar typ överhuvudtaget, i kombination av hetsiga anfall av att UNNA SIG saker varefter man har ännu mindre pengar kvar. vi skall även sälja oss själva på ARBETSMARKNADEN samt gärna tycka om att många bollar i luften, järn i elden och hålla ett högt tempo. det tycker vi inte alls om. vi försöker kompensera genom att meditera över det individualiserade samhället, UNNA OSS att strunta i gymmet eftersom vi behöver kravlös tid och svulla framför skräpserier. resultatet: vi blir lönnfeta, cyniska och arbetslösa. ok skit idet, jag byter spår; det vore trevligt om man hade en lathund för hur man får allt att gå ihop. och jag har en! i alla fall för diverse till synes ytliga företeelser såsom utseende, uppförande och framtoning. andreas säger alltid till mig, "fake it til you make it" och han menar det på det mest seriösa och bedårande sättet man bara kan mena en klyscha i övrigt utan finess. andreas! jag har det; i tjugunionde kapitlet ur HUSMODERNS PRESENTBOK från 1933, läser vi  följande:

VAD SKALL JAG HA PÅ MIG? Få frågor äro i etikettshänseende så viktiga som denna: hur skall jag vara klädd? Och ingenting kanske ger oss mer självförtroende än just detta, att vi veta med oss, att vi vid varje tillfälle bära de kläder som äro lämpligast just då. 
EN DAM OCH HENNES KLÄDER. Låt oss för tydlighetens skull dela in kvinnans (liksom mannens) kläder i fem sorts finhetsgrader:
1) vardagsklänning, 2) söndagsklänning, 3) eftermiddagsklänning, 4) middagsklänning och 5) galaklänning. redan på den tiden var det sexigt med androgynt mode alltså. jag brukar väl kanske inte ha klänning så ofta utan håller mig främst till nästkommande typ. andreas hoppar däremot oftare runt i söndagsklänning. nå, det fortsätter vidare: Vi ha bland de fem klänningstyperna ej nämt sportdräkten, då den något faller utanför ramen. Med sportdräkt mena vi en lämplig dräkt för gångsport. /. . . / sedan kommer de in på specialsportdräkterna. ni fattar. det framgår också oerhört tydligt hur varje klänningstyp ser ut och när man bör bära den ena eller andra. tyvärr visar det sig att de även har spaltat upp herrkläderna längre fram; de får inte ha klänning utan bör bära kulört kavaj, blå kavaj, jacquette, smoking eller frack. osv. det är väldigt festligt och betryggande att man får allt så handfast och korrekt beskrivet för sig, då behöver man inte undra. men jag undrar i alla fall, när ger husmodern ut Etikett och god ton: SJÄLVFÖRVERKLIGANDE OCH SUND LIVSFÖRING?

ehh... typ: VEM SKALL JAG VARA OCH HUR SKALL JAG FÅ ALLT ATT GÅ IHOP? Få frågor äro i överlevnadshänseende så viktiga som denna: hur skall jag ta vara på mig själv i en kall, individualiserande, sifferkåt, kollektivföraktande värld? Och ingenting kanske ger oss mer självkänsla än just detta, att vi veta med oss, att vi vid varje tillfälle handla utifrån vårt inre flockdjur och reflekterande samtal. 
EN DAM OCH HENNES LIVSPUSSELBEHOV. Låt oss för tydlighetens skull dela in kvinnans (liksom mannens) behov i fem sorts frihetsgrader: 1) tillåtandet - att sluta döma sig själva för att de inte alltid lyckas ha flyt i tillvaron eller snarare endast har flyt under korta stunder i taget och att det är helt ok så; 2) undanflykten - att pausa från letandet efter flyt och göra något helt annat som verkligen inte gör nytta i tjusiga siffror eller prestationer sett utan mest ger dem en känsla av LIV i hjärtat exempelvis vända på stenar i skogen, leta efter vårtecken eller vara med i göteborgs indiekör el motsv;
3) samhörigheten - att aktivt ta kontakt med dem de tycker om och se till att hålla sig nära dem och vägra låtsas att de klarar sig på egen hand när de egentligen är som vilka hundar som helst dvs. naiva, kärleksfulla flockdjur; 4) ärligheten - att se sina tusen sidor som de är utan intresse av att döma, att ge utlopp för sin energi i sånger, danssteg och snusk, och att våga formulera visioner; samt 5) dödsföraktet - att kasta sig ut och våga stanna i olika typer av känslor, situationer, eventuella inre kriser, storhetsvansinnen och meningslösa äventyr.

och så sportdräkten. den är för att de skall ta sig till gymmet. kvinnan (liksom mannen) mår bäst när de har sprungit långt, lyft saker och svettats till hög musik. that's a fact. undrar vad som skulle hända om vi låtsades allt detta ovan ända tills det blev sanning. spela denna så länge, blunda och börja låtsas... electrelane: the greater times.

någon typ av jättebra tillstånd, eller, minnen från styrsö

det är sommar på styrsö och vi promenerar över ön. det är otroligt varmt, sol över våra axlar och vi längtar efter kall saft och kall folköl. det får vi också, senare. vi hittar det vackraste huset, okej kanske inte det vackraste men det som kören skall bo i för alltid. en gång på kontikis ölbingo satt vi och fantiserade om ett stort hus för kören att bo i, för vi kunde ju inte vara utan varandra, hur skulle det se ut. och vi hittade det på styrsö. det stod till och med en stor ek bredvid som sträckte sina grenar upp till översta våningen och rummet på gaveln där jag skulle få bo. vi stod stilla och fick värk i hjärtat av vetskapen om att en fantasi är en fantasi och att det var dags att fortsätta promenaden. nå, vi satt sedan på rad med benen dinglande över kanten på en brygga, vi drack medhavt kaffe och åt sockrade saker vi köpt med oss från kafé. solen var obönhörlig på ett fantastiskt sätt, jag som hatar när det är för varmt, men med havsbris och underbart sällskap och fladdrande klänning... jag var såld och det där minnet är kristallklart fortfarande. när eftermiddagen blev sen lade vi oss på en filt med glass och kall folköl. elsa badade, det gör hon alltid. vi ville aldrig fara hem. på båten tillbaka mot gbg försjönk vi i vemod. det är så typiskt; inte fan kan man hantera en perfekt sommardag utan självklart skall man bli blödig och sentimental. så är det när ens hjärta är gjort av spunnet socker. hö hö. okej när är det sommar igen? men, såhär låter i alla fall ovanstående minnen från styrsö.

nu till de goda nyheterna! om ni frågar mig ifall vi skall hitta på nåt nu när det blir mars och trots allt vår fast man inte tror att det är möjligt, då kommer jag att svara ja tack. grattis till alla er som går runt med en stark men inte tillräckligt välartikulerad känsla av att ni tycker om mig och eventuellt älskar mig, men att vi ses för sällan, nu har ni chansen. ask me out - I'll say yes; och faktum är att det finns hundratals saker vi kan hitta på. jag är jätterolig att vara med oftast, och är bra på att lyssna när ni har dåliga dagar. det är det som är så fint med mig. och så är jag ödmjuk och anspråkslös också. alla vinner! ring mig. alternativt, jag kommer att ringa er, var så säkra. och då skall ni svara ja tack.

när den där våren kommer, då skall ni få se på fan. dvs. allt kommer bli bra, jag ska bara fixa lite grejer först. jag har en lista på tusen saker som borde skruvas åt, lösgöras, repareras, upplösas, förankras och elimineras. den listan sitter upptejpad på insidan av mina ögonlock så jag ser den tydligt varje gång jag försöker slappna av och blunda, smart va. eller? varför beter vi oss som vetenskapsmän, när de flesta av oss varken forskar på stamceller eller försöker omkullkasta relativitetsprincipen eller uttalar oss om nya rön i den vetenskapliga tidskriften SCIENCE...? varför tror jag att allt blir bra om jag bockar av min lista på allt som är fel med mig och mitt liv? jag menar alltså att vi resonerar och problematiserar kring det mesta i vår värld, men ändå har vi en underligt sentimental relation till kausalitetsprincipen, som om just den skulle vara tillämplig i våra kaotiska men meningsskapande vardagliga aktiviteter. det är den kanske, men vi missbrukar den och använder den i fel situationer tror jag.

en man som föreläste för oss om organisationsförändring pekade på detta (detta = kausalitetsfixeringen) och jag tyckte att han såg rakt in i mig och lade en hand på mitt trötta huvud osv. för han uttryckte sig ungefär såhär, att vi lever i en föreställning om att bara vi diagnostiserar och fixar till allt som är fel i en organisation, eller ett damhuvud för all del, då kommer det att uppstå "någon typ av jättebra tillstånd". jag älskade de där orden, för det ÄR ju precis så. vi kan alltså lista etthundra saker vi hatar och är frustrerade över och känner oss stressade av och önskar vore annorlunda OSV. och vi har känslan av att bara vi grejar det, då blir allt bra. vi kommer att uppgå i någon typ av jättebra tillstånd, vi vet inte vad det innebär eller hur det kommer att se ut, men när vi har bockat av alla problem är det bara att köra... jag är måttligt bra på att formulera klara visioner över hur jag VILL ha saker, hur jag vill vara, vad jag vill göra och vart jag vill komma. och jag tror att detta är mycket vanligt. vi önskar oss någon typ av jättebra tillstånd och vägen dit går ut på att sopa igen spåren efter alla våra misstag, snedsteg, nederlag och besvikelser. som om det fanns ett kausalt samband mellan dessa och vägen framåt. nu skall ni inte missförstå mig; jag är utled på allt tjat om målfokusering och självdisciplin. "OM du har ett tydligt mål SÅ kommer du att lyckas" och jag sätter händerna över öronen för jag orkar inte höra mer om robotifieringen av människor. vi är irrationella, sökande, hopplösa, naiva och går icke att programmera till att åstadkomma prestationer. jag tror således inte på kausalitet i detta avseende heller. däremot tror jag på visioner. mål är farliga saker. man halkar lätt in på området krav i stället, men en vision skadar nog inte. när vi konkretiserar det där jättebra tillståndet vi hoppas på, till visionära bilder av hur vi vill ha livet/dagen/söndagsförmiddagen, får vi inte mer mod att välja bra saker då... icke att förväxla med mål och kausalitet alltså. en vision ger energi, pepp, eventuellt mod då, och jag vet inte, värme. det tror jag att vi behöver! då är det roligt att välja det som är bra för oss och som för oss i riktning mot de där visionerna.

men jag menar, det krävs nog mod för att våga formulera visioner. tänk om vi inte når dit? det ger väl en falsk känsla av trygghet att diagnostisera fel och misstag i tron att själva diagnoserna är biljetter till någon typ av jättebra tillstånd. likaså lugnar det oss att tänka på mål uppdelat i tidsbestämda delmål. också en biljett? eller tvångskvantifiering för att slippa riskera att göra nya misstag och halka till? jag tror på: mer visioner, mindre mål, mer kärlek, mindre krav, mer värme, mindre matematik, mer energi, mindre piskor. då blir det nog roligt att ta sig någonstans... arbete och kärlek, som tove jansson sa.

galen kattunge som julia vaktar åt en kompis. där var det bara energi, galenskap och pepp. inga krav och framför allt inget mål. den bara körde. 

det himmelska verket över nyttig kunskap

2012 kommer att bli upplysningens år; året då vi ser oss med nyktra, vänliga och utmanande ögon. vi kommer att sluta kasta grus i ögonen på oss själva, sluta fälla oss krokben och framför allt sluta vara slavar under alltings oundvikligen fragmentaliska natur. själv har jag många gånger slitit mitt hår i förtvivlan över att jag inte kan få saker att hålla ihop och utgöra något meningsfullt helt. det håller inte ihop. men däremot kan det utgöra ett meningsfullt helt; när man slutar knyckla med detaljer och tar ett kliv tillbaka, okej jävligt många kliv tillbaka, jag vet inte, något händer. det är som att hälla ut en låda tusenbitarspussel. vi vänder upp bit efter bit och SER, några går att lägga tillsammans, andra gör det inte. huvudsaken är att vi slutar försöka få alla att sitta ihop för de kommer inte att sitta ihop. (undantaget är här min maniska syster och hennes man som med skräckinjagande lätthet lägger ett tusenbitarspussel över en helg.) jag tänker inte placera mig själv i de gamla vanliga facken för att få pusslet att se ut som bilden på locket. bilden på locket målades av en idiot eller motsvarande, den säger INGENTING. jag har däremot hittat en rad andra festliga fack och kategorier att inspireras av, just to mix it up. 2012 blir ett ljust år! nå, det vet man inte, men här följer en lista över kinas alla djur enligt det himmelska verket över nyttig kunskap:

a) sådana som tillhör kejsaren

b) de som är balsamerade

c) de tama

d) spädgrisar

e) sirener

f) sagodjur

g) bortsprungna hundar

h) sådana som är uppräknade i denna klassificering

i) ursinniga

j) otaliga

k) tecknade med en mycket fin kamelhårspensel

l) etcetera

m) sådana som på långt håll ser ut som flugor

till att börja med väljer jag att presentera mig som en blandning av ett sagodjur, en bortsprungen hund och något som på långt håll ser ut som en fluga. man vet inte var det slutar men en början är en början. ibland är jag givetvis ursinnig också, särskilt när det är för varmt. eller för kallt. då tittar d på mig och bara, "är du arg nu igen." människor behöver etiketter och fack för att förstå sin omvärld och kognitivt bygga upp något meningsfullt helt, okej. MEN vem säger att kategorierna måste komplettera varandra på ett rationellt, dualistiskt, uteslutande, logiskt vis. många säger det, okej. men hur uppfriskande att gå runt och tänka på sig själv som ett sagodjur i stället för en vissen gammal primat! vi är ursinniga, vi är otaliga, vi är tecknade med en mycket fin kamelhårspensel och det kan ingen ta ifrån oss. en dag faller vi under kategorin "de som är balsamerade" men den dagen är mycket långt bort för nu jävlar skall vi leva.

jag skriver dessa rader omtöcknad i feberdimma så man kan ju med rätta undra varifrån detta hopp om livet kommer ifrån. skitsamma. jag ljuger så att öronen flaxar på mitt huvud, så det kan vara lögn, hittepå eller rentav sant. jag har inget omdöme och det har jag aldrig utgett mig för att ha heller! jag har alltså en föreställning om att ett ljust 2012 kommer låta såhär:

how to be a total freak

active child: you are all I see
palpitation: repeat/reverse/rebuild
t'pau: china in your hand
the national: conversation 16
explosions in the sky: first breath after coma
the source/candi staton: you got the love
fever ray: dry and dusty
palpitation: one step behind
the drums: down by the water
detektivbyrån: laka-koffa
kraftwerk: neon lights
beach house: take care
tro vad ni vill och i morgon går jag till doktorn.

isbjörn, sidensvans och identitet

ATT KÖPA:

mjölk

knäckebröd

ägg

identitet

sidensvans

komplett och nätt lista, på en stenvägg under iskall vinterpromenad. ok jag är på det. 

häromdagen satt jag på spårvagnen på väg till vad som skulle visa sig vara det värsta hittills ungefär (gastroskopi). do not try at home; jag tänker här osökt på jinn och hennes kloka ord till lisa i lördags kväll, "det finns så mycket att vara glad för här i livet, älskling... sötlakrits är kanske inte en av dem." nä. och inte gastroskopi heller. sittandes på vagnen, gruvandes och ojandes inför proceduren, då tänkte jag att det inte var någon mening med att gruva sig eller fundera på hur jag skulle må efteråt (förvånansvärt bra). jag bara, "jag lever i NUET, jag sitter här och känner ingenting alls". det var fruktansvärt tråkigt och intetsägande! och jag bara, "är det här NUET som de tjatar om? inte imponerad!". under seminariet i måndags var jag inte heller särskilt imponerad av nuet vilket resulterade i kludd snarare än anteckningar. när man tränar är det heller inte roligt att vara i nuet. paniken, svetten, ångesten, hjärtklappningen... jag tror ofta på gud när jag tränar; o gode gud gör så att passet är över, jag vet att det bara är uppvärmning men låt det vara över ändå jag lovar att aldrig äta något mer osv. låt lokalen sprängas och låt oss alla dö så jag slipper anstränga mig...

dock har jag sansat mig/distansat mig/blandat upp mina åsikter något. det händer att jag får en kick när jag tränar och tror att jag kan springa fort, fort. det kan jag inte; men för några minuter i taget är det festligt att springa som i slow motion och ha filmisk musik dunkande runt omkring sig. ofta är det visserligen the edge of glory de spelar men principen fattar ni. en gång spelade en brud vitalic: poison lips och då fick jag storhetsvansinne ska jag säga. tidigare idag såg nuet ut som följer (det var då jag insåg fördelarna med att hålla sig till saken ibland, IBLAND):

 

en vintrig promenad över älvsborgsbron, färjenäs och eriksberg samt älvsnabben hem igen. jag kunde givetvis inte hålla mig i nuet särskilt länge utan låtsades att vi var i antarktis och att isflaken var en miljon gånger större och egentligen höll på att täcka hela havet inför den kallaste vinter som finns i världen (här kastas man ofrånkomligen tillbaka till nuet eftersom man tror att den vintern finns i gbg; det gör den inte). 

med gnistrande fantasier om antarktis, filmisk musik och tecknade sagor, kommer svarta gloet. som ju inte heller finns. eller det finns, uppenbarligen, men ingenstans där jag bor. inte på de gator jag travar upp för. det finns inte mellan mina och de andras ögon fast jag känner det så tydligt. sätt mig på en isbrytare till svalbard, lämna mig bland isbjörnarna! jag skulle berätta för dem om gloet, om magkatarr, om gastroskopi och om att falla skakandes ner i en avgrund som ingen annan märker. de skulle slå sina mjuka tassar ihop, klippa med öronen och jaga mig en sälkut i uppmuntrande syfte. de skulle dunka mig oavsiktligt hårt i ryggen och - - - här får jag alltså en déjà vu; VARFÖR I HELVETE DÅ?! JAG HAR ALDRIG JAGAT SÄL MED ISBJÖRNAR. eller har jag det?

säg att ni köper mjölk. säg att ni går till affären och köper mjölk. låt inte era hem vara utan mjölk. grötmjölk, kaffemjölk, mjölk till skorpor, mjölk till våfflor, mjölk i omelett och apropå det, köp ägg. och knäckebröd, det är så otroligt gott när man väl börjar svulla. köp smör också fast det inte stod på listan. identiteten och sidensvansen klarar jag; veckovis uppdaterar jag från och med nu mina självvalda och således festliga, svenniga, fokuserade (I love nuet), fantiserande (behöver brakes då och då), hälsosamma och framför allt färgsprakande djävulskaper. mitt inre så kallade liv. och min yttre verklighet. påminn mig om att skriva om svennighet förresten, gör det. den är det bästa som har hänt mig och utgör en stor del av allt jag längtar efter och tänker tillskansa mig, punkt. såhär låter vintern btw, såhär kallt är det i gbg just nu - - - active child: you are all I see. ta på er allt fult ni äger och gå ut, och lyssna.