KÄRLEKSBREV

Jag är mycket dålig på avsked. Så mitt enda sätt att hantera tomheten och förvirringen efter att ha sagt adjö till min älskade kör blir att rimma och gråta:

¤

nu har det alltså kommit ut

jag och kören har gjort slut

ingen trodde någonsin

att jag skulle lämna min

hittills allra största lover

bilden från vår bästa cover

finns här nedan som ni ser

vad skall jag göra utan er

fem-sex år av slit och släp

har räddat livet på ett skräp

som jag och det är många gånger

jag har tänkt på våra sånger

skrattande och gråtande

musiken är förlåtande

för oss av samma svarta sort

mörkret bleknar sakta bort

eskapism från helvetet

livet som vi känner det

närå men i alla fall

från en stad som är rätt kall

att gå till körens söndagkvällar

får en att orka andra smällar 

stan är varm och nästan trygg

när indiekören har din rygg

svarta tights och glittersmink

sen lydde ni min minsta vink

jag har dirigerat mycket

ända fram till sista stycket

knivar, cyklar, havet, skogen

allt; men nu är tiden mogen 

för att göra något nytt

fatta vad ni har betytt

GIK och jag skall skiljas åt

jag lämnar er med bitter gråt

ändå vet jag att det är

rätt av mig att gå så när

jag lipat klart har jag på känn

att musiken blir min vän

i någon ny konstellation

som jobbar för revolution

för allt som vi har genomlevt

från första dan när vi sjöng skevt

och fram till dagens klara toner

för alla tusentals miljoner

rep och spelningar och fester

för allt och för att jag förresten

aldrig mer blir likadan

vill jag säga: tack som fan

¤

Er för evigt vevande och flaxande,

Kråkan.

http://www.youtube.com/watch?v=DjCUS5mRqJ8

Jag lever

Herregud, är det nu livet händer? Hur skall jag kunna veta? Är det livet som kommer ikapp mig eller är jag bara stressad och flummig? Asså känslan när en ANTINGEN är ute och cyklar så jävla mycket, eller äntligen börjar styra upp sig... Den senaste veckan måste jag dela in i kapitel. Jag börjar i Oslo!

Fem vänner i Oslo, Jafs! och en busstoalett i baklås

Jag, Maja, Andreas, Hilda och Oskar drog till Oslo för att se The Knife. Det gjorde vi också! Vi såg även den galna aerobicsmannen som eldade upp publiken innan spelningen. Hur jag älskade honom. Jag hade på riktigt tårar i ögonen när han tvingade alla att göra gymnastik. TYVÄRR var Oslo-publiken astöntig och alldeles för tillknäppt för att släppa loss på riktigt. Dock lät vi oss inte bekomma utan skakade lydigt på våra rumpor och lyfte våra armar och skrek I am still alive - and I'm not afraid to die!!! bland mycket annat. Spelningen förflöt i rytmiska, bombastiska rörelser och en blandad stämning av etno/bongo, techno, rave och disco. Total lycka. Dansarna var det ballaste jag sett i mitt liv tror jag.

Efter spelningen vinglade vi hem till vårt sjuka Osloboende efter en tallrik pommes på ett ställe som hette Jafs! vilket var det roligaste faktum vi någonsin varit med om, det var vi alla starkt övertygade om just då åtminstone. HEM var alltså ett litet bed&breakfast-rum vi hyrt hos Trond, en mycket norsk gubbe med oljefärgade solglasögon i pannan, spretigt halvlångt hår, kedjerökandes och med ett oerhört socialt sinnelag. Han hade uppstoppade grävlingar, lodjur och harar i vardagsrummet, eldade torkade röda rosor i öppna spisen och hade omsorgsfullt skurat hela lägenheten med klorin, och till på köpet tvättat ett gäng slitna lakan och handdukar som fick torka på en tvättställning i vardagsrummet när vi kom. The Knife var inget han kände till men däremot spelade han Bachs Air för oss så fort han förstod att vi var musikaliska. Natten bestod av ett gummimadrassrelaterat inferno, då vi alla fem skulle sova i ett pyttelitet rum. Maja och Oskar på en smal madrass på golvet, Andreas och jag i den äktenskapliga "dubbelsängen" (HA!) och så Hilda på en tjock, uppblåst madrass som låg på snedden mellan en byrå och den äktenskapliga sängen. Mitt i natten kröp även hon upp till den stora dubbelsängen pga iskallt och ensamt på den lutande luftmadrassen. Jag fick klaustrofobisk panik och välte ner mig själv på luftmadrassen till slut. I en knarrande sovgrop i ca 45 graders lutning låg jag med nackspärr och post-spelningseufori blandat med insomniaångest. Tack, Trond. Nå! I allmänhet var vår lilla resa ytterst filmisk i alla detaljer som bara var för mycket hela tiden, vilket gjorde det till en underbar upplevelse. Uppenbarligen levde vi! På vägen hem satt vi på en mycket svettig och fullproppad buss, längst bak precis vid toaletten. Ett litet kiddo hade varit där inne och inte lyckats stänga efter sig när hon var klar så dörren stod och slog på ett enerverande sätt. Driftig som jag är smällde jag igen den med en liten bestämd snärt. Då gick den i baklås så att ingen kunde gå in. Stämningen var SÅDÄR på bussen efter detta. En full gubbe stod t.ex. där och drog och svor väldigt länge och tog liksom spjärn mot mitt säte där jag satt halvkvävd under honom och hans arga kropp. Busschauffören Tony vägrade tro på oss och sa bara att det var någon där inne. Till slut stannade han utan för Strömstad för att dyrka upp eländet. Ehhh. MVH.

Och nu fortsätter veckans händelser med GIK:s episka femårsjubileum som jag inte vet hur jag skall processa såhär efteråt förutom att lipa och vara ledsen fast jag egentligen är glad:

Skolavslutning

Såhär snyggt såg det alltså ut medan publiken började flockas framför scenen

Göteborgs Indiekör och jag släppte skiva och genomförde den tightaste och vackraste spelningen någonsin på Musikens Hus i lördags. Det var så fruktansvärt bra och vi var så snygga och folk lipade i publiken (alltså minst fyra personer kom fram efteråt och berättade att de hade lipat), särskilt lipade de till vår överraskningslåt som var Känn ingen sorg för mig Göteborg, arrad av CM till en blödig sommarpsalm. I min vimsiga bakisdimma dagen efter tänkte jag på den låten, den gick runt och runt i mitt huvud. Det långa smaskiga introt, alla tonartsbyten, och det stilla, klockrena outrot. Den sången låg som balsam runt mitt vemodiga och separationsångestfyllda gamla hjärta. Och, som jag sa till publiken i mitt s.k. välkomsttal, "det tar aldrig slut". Det gör verkligen inte det. GIK 4-ever, så är det och snart finns vår skiva lättillgänglig på nätet, bara att plocka hem, älska, och sprida vidare.

Ja men ni ser ju själva

Efter spelningen hade vi givetvis klubb. Attentatet levererade! Jag vägrade sluta spela när klockan närmade sig två och en enorm vakt vid namn Dennis kom fram och hintade om stängningstid. Jag förhandlade mig till att vi skulle få spela till sju minuter över två. Dansgolvet avslutades med en lång och underbar remix av Arcade Fire: Sprawl II. Alla dog, alla levde. Sen blev det GIVETVIS efterfest uppe på klipporna ovanför Röda Sten. Vad vore en GIK-skolavslutning utan soluppgång, dans, sång, kärlek och tårar på dessa klippor. Kom hem 07:30 igår morse. Helt förstörd, mycket levande... Grattis Göteborg, för att vi har funnits i fem år.

Mitt hjärta blöder för GIK, det vet vi. Och om detta låter som ett kärleksbrev kan jag tala om jag ännu inte skrivit mitt stora kärleksbrev till den här ansamlingen människor och allt vi håller på med. Men jag skall skriva det. När jag får tid... Det kommer bli så långt...

Mitt nya liv
Och så till dagens lilla chock. Har ett jobb. Började på detta jobb idag. Har ej sovit mer än ca sju timmar på två dygn pga fylla, eufori, bakfylla, söndagsångest, nervositet. Men i alla fall, jag jobbar på JP Disco på Masthuggstorget. Idag har jag
¤ sett lite på det tråkiga ekonomi- och bokföringssystemet SPCS
¤ ätit bulle
¤ rullat några kilometer mikrofonsladd och andra sladdar samt lärt mig skilja på diverse sladdar
¤ lärt mig att testa skivspelare + mixer efter uthyrning för att se om allt är som det skall innan nästa person skall hyra
¤ lärt mig motsvarande för rökmaskinen T-REX Hazer something something
¤ slagit in betalningen från Skogsfestens hyrning av ljud och ljus i helgen
¤ fått testa DJ-grejorna på lunchen och stått och lekt med PLAY och CUE aslänge för att kunna på riktigt och inte bara i nån jävla dator
¤ klivit ut från jobbet och traskat Andra Långgatan fram och insett hur otroligt bra till mitt nya jobb ligger.

Förutom det här med jobbet är det ju också det att jag snart läst färdigt kursen i musikpsykologi, dvs jag skall strax påbörja en examinerande inlämningsuppgift om något som faktiskt intresserar mig omåttligt mycket till skillnad från "PERSONALFRÅGOR". Och, slutligen, om ett par veckor skall jag gå på antagningsintervju till Kulturverkstan. Hjälp, livet, vad händer, hjälp, hej, tack.

Här sitter en nu med ett starkt skolavslutningsrelaterat vemod och en stor skräck/pepp inför framtiden. Åtta år senare känns det fortfarande som när jag precis tagit studenten och ba, HJÄLP, NU DÅ. Skillnaden mellan nu och då är att jag hittar väldigt bra i mitt älskade Gbg samt att jag har jävligt många vita hårstrån. Och så GIK då. Och allt annat. Men fortfarande, HJÄLP. Äh, det blir bra. Det är mest känslan som är hjälp. Godnatt.

prolog: früling 2013, eller, reseskildring från E6:an

somliga på bussen undrar eventuellt vad det är för idiot som sitter och stampar takten till en datorskärm full av noter. det är jag. i ett fåtöljsäte på BUS4YOU, med stora och visserligen dåliga hörlurar men det vet ju ingen annan. jag lyssnar om och om igen på en massa arr till kören, och blir vimmelkantig av pepp. jag lyssnar även på diverse inspelningar och kollar på youtubeklipp med den typiska omdömeslöshet som drabbar mig när jag är stadd på resa. då älskar jag GIK så ohämmat mycket, och tycker att allt vi någonsin gjort är episkt bra (med undantag för vissa oförlåtliga ögonblick). jag stampar också takten till min vårplaylist frühling 2013 som nu är redo att offentliggöras, medan solen faktiskt skiner över olika typer av ängar, vidder, dungar, vindkraftverk, broar, bäckar, snår, älvar, åkrar, skogar. jag kan åka asfort genom sverige och inbilla mig att det är vår. jag kan lyssna ashögt på min episka lista och låtsas saker om t.ex. ett lyckat liv, en lysande framtid och en rafflande självbiografi att skriva på andra sidan om allt. jag biter i en lavendelskorpa som fia bakade åt mig när jag slutade på konsthallen. jag kommer att lägga till mer musik på listan, det är jag säker på, men idag... idag unnar jag mig att tänka på våren.

jag är väl en idiot och jag stampar takten till allt som peppar mig, jag älskar dansmusik, jag älskar att mitt hår verkar ha bestämt sig för att bli lite lockigt nu när jag närmar mig 27 års ålder. det tänker jag stampa takten till. när jag har duschat och låter håret hänga på tork runt min arma gamla skalle, då lockar det sig lite svagt. det ba, "hej!". hej hej. jag längtar tills jag får spela skivor nästa gång. helvete vad bra det kommer vara.

jag kan skriva i min dagbok att livet går vidare/framåt. jag är typ arbetslös och känner mig vissen. men andra saker är hisnande och spännande, t.ex. att jag gick på audition för en och en halv vecka sedan, för att bli instruktör i yoga. sjukt ju. senast nu på måndag skall jag få reda på om de vill ha mig eller inte. denna früling vill jag ha på temat musik, friendlove, yoga, sovmorgon, utomhus, krukväxter, sol, loppis, malmö, familj, kärlek, sälar i slottsskogen, psykisk hälsa samt mat. man kan dra på min vårplaylist ashögt i sina förhoppningsvis högkvalitativa hörlurar, och gå på promenad in till stan. listan är inte särskilt modern och hipp men det är inte jag heller. den är mest väldigt bra. själv är jag mer ball än bra, enligt olle som recenserade mitt dirigentskap igår när vi skrev på vårt arr av anna von hausswolff: ocean till GIK:s inspelningsprojekt nu i vår. får se vad malmös indiekör har att säga om saken ikväll. jag skall alltså dirigera nystartade MIK som har sitt tredje rep ikväll, vilket jag är hemskt peppad på. jag tänker stampa takten, så att säga.

sammanfattningsvis kan vi slå fast att musiken är det vi lever för. jag. och att februari är månaden när drömmarna om karibien letar sig tillbaka (det var samma sak för ett år sedan). när ljuset utomhus bländar oss vågar vi äntligen längta framåt också. och vi slår fast att indiekörfenomenet är något... nånting...

(nu i helsingborg. här kommer en liten rapport av vad jag ser: BOSSES MATTOR, som har rea. gröna biogasbussar. möjlighet att boka hyrbil på OK/Q8 på telefon 042-12 14 0 something something. jävligt många bilar. PIZZERIA BOMB. ett fult rosa hus som ligger på Hälsovägen. ok... snart kommer jag att åka nerför backen som jinn säger att hon cyklade ner för ca en miljard gånger i sin ungdom. det var allt.) (nu åker jag ner för den backen!) (väl inne i centrum ser jag även Pistachia, Hotell Kärnan, ÖSTERNS PÄRLA, Vegeriet samt en rondell och en buss-/tågstation. slut på rapporten.)

kanske är framtiden ljus. fan vet. jag har inga visdomsord men jag kan berätta att om jag blir yogainstruktör skall ni få komma på mindblowing coolness sessions. eller nåt. skitsamma. men där kanske man kan få för sig att framtiden är ljus och det är en trevlig känsla!

(epilog till prologen: på väg ut ur helsingborg ser jag PROFIL HOTEL. asså... hur kan man döpa ett hotell till PROFIL? mvh stampar ej takten)

semester

för ett ögonblick är jag helt blank i skallen; orden är tomma och det finns ingenting att säga. och samtidigt, jag har semester. i en och en halv vecka har jag en riktig semester. det var meningen att jag skulle fara till solen men det blir ingen sockerkristyr kring den här veckan. jag har gråtit och gråtit över detta.

icke desto mindre sitter jag nu här. raggsockor, tights, stor hood, en glas halvsjaskigt rödvin och en jävligt skitig lägenhet. sedan när har mitt liv gått i tilt-shift? det gör det inte nu heller. men det ÄR semester som börjar ikväll. jag tänker hasa omkring med rödvinet och eventuellt städa lite ikväll. det viktiga är inte att jag gör klart något, det viktiga är inte heller att jag UNNAR MIG att slappna av nu när jag ÄNTLIGEN har semester. det beror helt enkelt på om jag orkar eller om jag inte orkar. och det viktiga är att ha ett glas rött i handen när man gör det man orkar. jag inleder alltså min semester i olika typer av trikåer, en svag rödvinsfylla samt mat i ugn med mozzarella på. det är huvudsaken.

jag steker grejer i vitlök och olja som heter BRÖLIO. sedan tänker jag lägga allt i urgröpta auberginer och skyffla in dem i ugnen med mozzarella i högar ovanpå. detta tänker jag äta framför gamla astrid lindgren-filmer. jag gav kocken två alternativ: antingen kommer du hem och dricker upp ditt rödvin med mig! eller så dricker jag upp det. win win, och här sitter jag nu utan kock men med rödvin.

det var ett tjat om rödvin. men det är också det hittills enda tecknet på att min semester har börjat. den skall även börja med att jag lägger mig och snarkar i sängen. i morgon skall den fortsätta med pannkaksfrukost och sedan sjöfartsmuseet. kören inviger kulturnatta i år igen, de älskar oss, och sedan blir det en efterlängtad körfest. nå, jag vill hänga på museet hela dagen och rådda och greja och gå runt och tycka arty stuff och ta arty decisions om kvällen. återstår mest att hitta nåt svart/grönt/blått att ha på sig. på lördag fortsätter semestern med att se palpitation på stadsteatern, vilket skall bli OERHÖRT underbart. sen vet man inte...

nå. semestern är ett faktum. nu går jag och lägger mig! vi ses i morgon på sjöfartsmuseet bland fiberoptiska maneter och klingande toner.

höst i genomskärning

jag har gjort en sjöhäst i papper. jag håller på att göra en sjöhäst i papper. den är inte klar riktigt. det som är silver skall få vitt på sig här och var, men annars är den färdig. den är lite ledsen vilket inte alls var meningen men å andra sidan är det töntigt att göra glada djur. det är mycket tjusigare med en lätt melankolisk sjöhäst. man vet inte vad den heter. den skall leva i havet som inte finns på bild än men som också skall bli tillklippt och limmat i papper och kartong. sådan är den! hösten på redbergslid.

sjöhästar, hav och andra bilder är också del i en flummig men spännande framtidsvy som inkluderar inte bara papper, upphittad kartong, oändliga mängder tålamod samt pincett, nagelsax och lätt förryckning från verkligheten. den inkluderar också ord, ord som blir till bilder, som går längre än sjöhästar och havsmonster. de draperar ögonen med färger, minnen, känslor och den fullständiga sinnesnärvaro man bara upplever när man förlorat sig i något estetiskt.

jag behöver havet. havet som en enorm bild på vatten i genomskärning, med en skimrande värld under ytan. otroligt barnsligt och meningslöst! dessutom är det tråkigt med berättelser under vatten. eller? vi får se. vi får se. men medan jag bygger denna värld, då är det mer meningsfullt än någonsin. och jag får sång till mina bilder. kören skall sjunga om minnen och havet på sjöfartsmuseet 12 oktober. vi bygger maneter av tvålmassa och fiberoptik. vi övar sånger om stormar, minnen, döden och drömmar. jag gör mina maneter av transparent papper i rosa, ljust, glittrigt rött och glasgrönt. jag gör mina maneter och sjöhästar och havsålar i tjock kartong så att bilden blir 3D på riktigt när jag klistrar upp dem på bakgrunden i havet. jag skall gå och handla svart papper, och mörkt blått.

tänk i framtiden, när jag bygger en bok, med de där underliga orden och de tjocka bilderna. undrar vem som skall få den. min son uffe kanske, som jag inte har än, men tänker ha. en annan gång, i nästnästnästnästnästnästnästnäntätnäntänaänäsätna liv. nå, SKITSAMMA! en bok. för barn vet jag inte. det intresserar mig inte särskilt mycket, men heller inte att skriva ord som explicit INTE är för barn. måste man välja? man måste inte det. snart sitter i alla fall sjöhästen på en bild som föreställer havet i genomskärning, under fullmåne och svarta nätter.

såhär är det, "livet"! man bygger sina sjöhästar. man lagar lasagne och dricker folköl. man tittar inte på film, för den somnar man ifrån. man längtar utomlands. man gråter över att man förmodligen inte kommer att komma iväg på den där helvetes semestern som man behöver så innerligt. man hasar runt i sin stora jacka som gör att man påminner om onkelskruttet som syns här ovanför just nu, vid rubriken till bloggen. precis så känner jag mig också. en blandning av vresig, nyfiken och rätt full i fan. framtiden ligger som ett ihoprullat magasin under min arm, fyllt av spexiga uppslag och olika typer av REPORTAGE. jag kliver omkring i gbg med detta magasin i säkert förvar i armhålan och trivs i den stora jackan och med enorma halsdukar lindade runt mitt huvud. hur jag älskar hösten. om kvällarna tänder man ljus och bygger sjöhästar/sysslar med annan valfri intressebaserad aktivitet. ja, jag är intressedominerad. mamma säger alltid att jag är det när hon tycker att jag snackar SNUSK, vilket jag ju gör, frekvent, men poängen är en annan. poängen är armhålan
magasinet
framtiden
möjligheterna
kreativiteten
HÖSTEN, äntligen, där satt den, det var ju det jag sa, ok hej hej

svulstiga oviktigheter som utmynnar i trivialitetsteorin

av allt som är relativt här i världen, vilket är en del, skall jag nu tala om det kanske mest relativa av allt. det är, och nu har jag även räknat in typiskt avancerade exempel på relativa och lynniga fenomen som sommarvärme, billigt, rainforest alliance-märkning, utanförskap och målfokusering; jag upprepar, det kanske mest relativa av allt, det är jeansstorlekar på monki. jag sitter här och halvkräks i ett par asigt snygga svarta nyinköpta jeans. de är av modellen skinny fit | tight leg | high waist. de gör att jag ser ut som en idiot, en korv, ett kasslerpaket. jag vill kräkas, säger jag! och om några veckor kan jag komplettera med följande:

• ett slappt linne med valfritt rock- och/eller surftryck
• en sån där halsbandsficka folk har hängande på bröstet och som jag inte förstår
• lösögonfransar (varför har tjejer JÄMT på sig det nu för tiden?)
• solbränna
• ring med dödskallar alternativt körsbär på

jag kan då påstå, utan att folk skulle höja på ögonbrynen annat än åt mitt plötsligt försämrade omdöme, att mina byxor är av modellen boyfriend fit. detta idiotiska påhitt. nå, poängen är att byxorna kommer att förslappas och tunnas ut så till den milda grad att jag nog borde vara tacksam över kväljningarna här i den sena eftermiddagen. det är jag nu inte men jag missar aldrig ett tillfälle att höja ett ögonbryn åt... ja vad det nu är. KONSUMTIONSSAMHÄLLET...eller nåt... osv. 

något annat som är relativt är vad som räknas som ett gott arbete. vad är ett bra arbete och hur gör man ett bra arbete. och så vidare. alltså! senaste nytt från konsthallen: jag fick i uppdrag att hitta på "världens sämsta present" till en av annorna som skall sluta sista augusti. det löste jag smidigt genom att inhandla en hysterisk liten tavelram från teneriffa. i den pressade jag in personalen i ett gytter av diverse mer eller mindre förskräckliga bilder i dålig kvalitet. när anna prasslade upp paketet utbrast hon, ordagrant: "åh HERREGUD vad ful". tänk en blåturkos-spräcklig tavelram med späckhuggare, sjöstjärnor, dykare, delfiner samt en skylt där det står TENERIFE. och så konsthallen. (ehh, alltså, jesusapan arbetar inte på konsthallen. men... äh, jag kan inte förklara det. den skulle med.)

vidare under avdelningen konsthallsnytt: det kan nämnas att jag spenderade två dagar förra veckan i ullevis utbildningslokaler tillsammans med ett gäng puckelryggiga tanter från olika typer av äldreboenden och hemtjänster runt om i göteborg. vi var på DATORKURS i personal- och lönesystemet PERSONEC. det var ju som det var. medan de tränade på att bläddra i rullgardinsvyer och klicka med rätt musknapp satt jag och kollade jobbmailen. när vi skulle skapa fiktiva anställda för att lära oss att lägga in dem ordentligt i systemet, då slog tråkslaget till på allvar. jag döpte mina till Apan Bööööö samt Bongobulten. de fick adresserna Kolaglassen 3 respektive Skogen. sedan visades plötsligt allas låtsasanställda på stora skärmen längst fram för att vi skulle träna på bemanningsöversikt. då låg de ju där, bland alla Anna Björk, Petter Petterson och Anna Ek på Ekstigen 1, osv etc m.m. och jag var glad att jag trots allt inte hade skrivit Apan Bajsson som jag först var på väg att göra. de tyckte hur som helst att jag var en hippie för att jag kom från kulturförvaltningen. inte blev det bättre av att jag hade hårknut och läppstift den dagen. nå, det var dag ett av två. under sista dagen höll jag på att krevera och skapade följande i nya paint som ju är galet spexigt jämfört med gamla:

vad lär vi oss av allt detta. vad tar vi med oss ur dagens uppsjö av trivialiteter. ja vi lär oss exempelvis att jeans är för trånga och sen för stora och förhoppningsvis ser man ut som en fotomodell någonstans där emellan. vi lär oss också att konsthallen passar mig precis. vidare konstaterar vi att vi genom dessa triviala små fakta ur mitt silfverbergska liv har fått information om var jag hör hemma, alltså på riktigt, och med det introducerar jag härmed TRIVIALITETSTEORIN, okej: dumma saker gör mig glad. på mitt jobb får jag göra massor av trams. eller, får och får, jag bara gör. och trivs. vad gäller jeansena tänker jag att jag helt enkelt får stå upp. tur att jag nyss upptäckt höj-och-sänk-funktionen på skrivbordet på jobbet. i morgon tänker jag ha smala, snygga, kolsvarta jeans, snygga skor, stor hårknut och dessutom tänker jag gå och käka thailunch med mina öhhh, ladiezzzzz, skitsamma, ni fattar. alltså det skall ätas thaimat, det är kontentan. nu skall jag hålla mun och plocka upp tvätten samt diska ungefär allt som någonsin har stått i ett skåp på redbergslid eftersom denna syssla kraftigt har åsidosatts till förmån för SNICK och SNACK med kock över kall folköl vid mitt köksbord. fattas bara massor av technoaktig dansmusik, a.k.a. uppladdning för attentatets nästa set som går av stapeln i malmö på fredag. hejdå NU håller jag mun.

PS I: jag är hungrig. det är därför jag är hysterisk.

PS II: jag är peppad på grejer. det är därför jag är hysterisk.

PS III: jag har köpt nya snygga jeans SAMT upptäckt att Kiehls finns på åhléns i nordstan, ÄNTLIGEN, och där har jag inhandlat ett dyrt och bra läppbalsam. 
PS IV: kören har just fått jordens sjukaste/ballaste förfrågan. det är DÄRFÖR jag är hysterisk.

PS V: den är inte från Way out west/Luger.

djävulen

igår höll kören på att ta livet av sin konstnärliga själ... efter att ha fått frågan om vi ville dyka upp oannonserat på stora scenen efter sista konserten på way out west, som ju råkade vara kraftwerk, då fick vi euforiskt spel i ett par dagar och tänkte att det skulle bli världens bästa flashmob- och PR-grej för oss. de beskrev det som en spontant påkommen rolig grej i sista minuten. som betalning skulle vi förmodligen få varsitt tredagarspass till festivalen. vi skulle sjunga den i och för sig oerhört mesiga låten way out west av big star men det var skitsamma; två skillade körisar satte sig och arrade den på ett par timmar. vi planerade in rep och peppade och såg stjärnor ungefär. 

denna deal reducerades och vattnades sedan ur steg för steg. vi skulle inte alls stå på stora scenen utan någonstans ute i festivalområdet för att sjunga medan besökarna strosade förbi på väg ut. visserligen sker inget egentligt strosande ut ur området. snarare påminner utgångsförfarandet om scenen i lejonkungen då simba sitter nere i dalen och känner jorden skaka innan en miljon gnuer kommer rusande i panik med gravt tunnelseende, eftersom festivalbesökarna överlag har jävligt bråttom för att hinna in på klubbarna nere på stan. vi skulle inte heller bli uppmickade utan skulle få försöka höras bäst vi kunde bland bröt, skrän, boomblasters, idioter samt discotält från telia och greenpeace typ. vi fick inget besked om huruvida vi skulle få en elkontakt att sätta upp en färgglad ljusslinga i, vilket innebar att det fanns risk att vi skulle få stå i augustimörker. vi fick ABSOLUT inte sjunga någon egen låt utan ENDAST way out west, på repeat, i ca en timme. detta eftersom det tydligen är tradition (alltså ingen spontanitet) att denna låt framförs av något band efter festivalen och denna gång ville de ha en kör. utan mickar, i mörkret. dessutom fick vi inte ens ställa upp våra vackra bokstäver som rebecca skurit ut i tjock kartong och fäst på stålpinnar, för att visa vilka vi är och göra lite PR för kören. syftet var alltså INTE att göra PR för kören, fick vi höra, ordagrant. det enda vi faktiskt fick var att ta in ett par heliumtuber och fylla upp ballonger i wow-färger som vi köpt för egna körpengar. vad nu dessa ballonger skulle ha att göra i mörkret... vår "betalning" resulterade i varsitt lördagspass som vi inte fick information om förrän samma dag vilket innebar att vi inte hade tid att hämta ut dem innan första konserten började och samtidigt hinna repa inför kvällen. dessutom skulle vi ju inte hinna se klart kraftwerk som var lördagens stora grej och inte heller hinna gå på klubbar, eftersom vi ju skulle stå och sjunga precis då. 

till slut sa vi FUCK OFF. och satte upp våra bokstäver i gräset utanför festivalen, blåste upp våra heliumballonger, satte upp en skylt om att vi söker nya medlemmar, och SJÖNG. vi sjöng våra egna sånger och hade skitroligt och fick massor av positiv uppmärksamhet och gjorde alltså mycket bra PR, samt hade ej sålt vår själ till djävulen. djävulen är alltså arrangören LUGER. ok hejdå. 

spänningsroman, eller, avdelningen "stor konst"

blödigare dagar får man leta efter. min hjärna är trög och mitt hjärta är en trasslig risbuske. somliga dricker läskande, somriga öl i vad som faktiskt är en ljummen kväll. själv sitter jag mitt i den underliga och magiska ljudbilden av anna von hausswolffs ceremony kombinerat med barnskratt och skrän som ekar från innergården, en ljudbild i mörkgrått, svart och en turkos-blå som också nästan är svart men ändå är något annat och väldigt full av färg. den flimrar bakom ögonlocken.

alla dessa sånger vill jag göra med min kör. alla de drömska tonerna som så otroligt enkelt skär genom kroppen och stiger, stiger. de säger att jag alltid vill få dem att sjunga om mörker, ångest och ond, bråd död. kanske vill jag... det lägger jag mig inte i. jag vill dirigera den mäktigaste musiken, de största känslorna. jag vill stå där med ryggen åt publiken och KÄNNA hur det rasar inom deras kroppar bakom mig, när jag lyfter armarna och öppnar körens miljoner röster upp genom taket och upp i himlen. och, jag vill dirigera vänd mot publiken. jag vill vända mig om mitt i musiken, titta snett upp mot en spotlight och bara fortsätta. kören och jag känner varandra utan och innan, de vet precis, de behöver inte mitt ansikte just då, men publiken ser plötsligt vad fan det är frågan om, och har varit frågan om sedan våren 2010 när jag blev körens dirigent... och kören ser mig i motljus för en stund. våga vara ny. tabula rasa.

arbete och kärlek

jag tappar uppfattningen om tid. jag kan inte hålla reda på om det går dagar eller evigheter, och inte heller minns jag poängen med äventyr, alltså de stora äventyrena. min klocka går dessutom för fort. jag vill sitta stilla tills någon kommer och snyter mig, och leder hem mig. alternativt ut mot havet för att flukta en ball solnedgång. alltså, jag vill ha stor konst, massor av tid och sovmorgon varje dag. och just så kan vi sammanfatta läget.

det vänder sig i magen. det borde det inte göra. och som om det inte vore nog har jag en fläck på mitt tangentbord, i vad som ser ut som en fullständigt perfekt silhuett av ett höstlöv. jag tar det mycket personligt.

nu tänker jag gå och göra yoga på mitt smutsiga vardagsrumsgolv, det är antagligen det enda som hjälper. jag är en idiot, det vet vi, nu har jag även officiellt inträtt i stupidhood. skål. annorlunda uttryckt, jag skall hålla mun om sådant jag inte fattar och inte kan reda ut. typ tid. typ framtiden. typ spänningsromaner. och framför allt pensionspapper, är det något jag inte vet ett skvatt om är det dessa. jag uttalar mig heller inte om dem. det aktar jag mig noga för. (en annan sak jag inte vet något om är somligas benägenhet att tillrättavisa mig med fåniga, vuxna kommentarer, gärna över internet men även irl, det händer ibland. jag undrar om de tror att jag inte kan ta hand om mig själv eller om de är oroade att jag inte tänker växa upp och börja jobba på konsum. jag kan ta hand om mig själv, jag tänker inte växa upp. konsum var en överdrift, de vill mest ha mig på plats, nöjd och lagom. jag undrar vad det är som provocerar. eller också skiter jag i det. it's a thin line.) det jag vet minst om är den så kallade kärleken. jag kan skriva en SPÄNNINGSROMAN om ni vill, eventuellt med titeln allt jag inte vet om kärlek egentligen men borde ta reda på, alternativt, mårran och myrornas krig. det vill ni nu inte. och kärlek är för åsnor. typ. jag vet inte. det är alltså min poäng.

somliga spelar olika typer av reggae och har öppen balkongdörr endast av den vilseledande anledningen att det är sommar. vad dessa människor eventuellt vet om kärlek vill jag inte ta hjälp av. jag litar inte på folk som spelar reggae. inte heller litar jag på folk som undrar varför jag vägrar göra musik som är "lite gladare", "inte så mörk" och som ställer frågan, "måste det handla om ångest jämt?". svaret är ja. okej det är det inte, men svaret BLIR ja av dessa frågor. ibland är jag verkligen fascinerande dum i huvudet, till exmpel nu ungefär, men huvudpoängen är att jag intresserar mig så oändligt mycket mer för exempelvis anna von hausswolffs nya skiva än olika typer av ljusare teman endast av den vilseledande anledningen att det är dags att sjunga något lite gladare eftersom allt inte måste handla om ångest jämt. ångest och ångest... sexet vi sjöng i juni var inte ångest. det var inte heller ljust. det var allt annat än ljust. alltså vill ni ha lättsmälta saker, då har ni er en inte vilseledande men däremot mycket klar och tydlig anledning, att byta dirigent... och tacka fan för att det handlar om ångest, tänk om vi hade gjort en sorglös och glad konsert om HAVET förra våren...  gymnastiksal, papier mache och mobiler i prasselpapper föreställande maneter inkl tentakler. samt ett gäng indiepopare i sjömanskostym. hejdå.

jag är nervös, blödig och har idag en anstrykning av otillräknelighet över mig. tillsammans med en hjärna som känns som vore den fylld av kvicksand. ocharmigt! svaret är nu inte att allt handlar om ångest, det gör det inte, SÅ mycket har jag växt upp. svaret är heller inte att folk som arbetar på konsum kan fara åt helvete. däremot konstaterar jag alltså vissa kunskapsluckor gällande pensionspapper och annat. i synnerhet annat.