TASSAVTRYCK

I min anteckningsbok har jag avsatt försa sidan åt klotter, i en vag förhoppning om att bespara resten av boken mina streck och plumpar. Det går förvånansvärt bra. När jag bläddrar i boken ser jag ganska tjusiga anteckningar gjorda med svarta pennor i olika tjocklekar, ord och rubriker inringade med ljusrosa, turkos och guld samt en och annan kaffefläck. Håller jag mig till den där första sidan hittar jag exempelvis

• en ruta där det står KV-13 med en schackrutig ram runt,
• en tjock trädgren som växer ut från den rutan, med slingor av passionsblomma i snirklar och krumbukter,
• vulgära ord på japanska, skrivna som jag tycker att de låter och allt annat än korrekt återgivna,
• giraffer,
• grafiska mönster uppe i högra hörnet,
• tassavtryck,
• prickar och trianglar,
• liljekonvaljer,
• ett hus upplyst av gatlykta,
• spindelnät,
• en förteckning över antal druckna kaffe- och tekoppar intagna ur min för utbildningen inköpta kopp med katt på (förteckningen är ej tillförlitlig; jag har druckit långt många fler koppar än vad som framgår och likaså x antal enheter >>Övrig dryck<<),
• miniatyr av kattkopp med rykande het dryck i sig,
• en ful dam med underlig kroppsform.

Jag gör alltså listor. Det fyller mig med en lika falsk som tillfredsställande känsla av ordning och sammanhang. En gång gjorde jag en lista över fisk. Den kan ni se här om ni vill: http://lovisabirgitta.blogspot.se/2011/06/om-fisk.html (vissa av mina bilder i Paint verkar dock ha förgåtts genom åren). Efter en klotterbaserad introduktionslista och ett tips om fisk, tänkte jag i stället övergå till att lista några av alla saker jag lärt mig på KV hittills:

• vad >>din smutsiga råtta<< heter på japanska (ungefär KITANAI NEZUMI),
• att det är skillnad på att söka regionalt och kommunalt kulturstöd (minns ej skillnaden),
• att det eventuellt finns hopp om revolution baserad på hat av klassamhälle, patriarkat och rasism,
• att när jag ibland blir stressad över att personer säger fel saker eller pratar för länge om fel saker vid fel tidpunkt på möten, då kan det vara ett tecken på att jag tror att jag har alla svar själv och att jag inte litar på att andra gruppmedlemmar är lika kompetenta som jag och sitter på viktig information,
• att jag inte ska be om ursäkt för mig själv och att jag i själva verket inte alls säger flummiga saker utan väldigt bra saker som tillför good stuff i diskussioner,
• att det händer tusen grymma och viktiga saker runt om i Gbg hela tiden och att stan svämmar över av fantastiska initiativ,
• att vattenkokare inte mår bra av att tappas i grönsaksbuljong och också kan börja brinna oförhappandes,
• samt att jag är konstnär och visionär ut i fingertopparna och måste arbeta med kreativa uttryck av extremt viktiga saker.

För att fylla mig med en falsk känsla av ordning och sammanhang kommer jag nu som näst sista steg att lista de processer jag ingår i, som enligt mina observationer pågår samtidigt på KV (undrar vad jag missar och egentligen borde ha koll på och som pågår utan att jag fattar det):

• 
  Projektarbete där jag och mina homies i gruppen Sälarna arbetar för att samla in material till och starta upp en hemsida i bildbloggsformat, på temat HEMBYGD. Bloggen skall bestå av bilder, intervjuer och texter från de tio öar som ingår i Öckerö kommun i Göteborgs norra skärgård.
• Något om samhället i allmänhet och Gbg i synnerhet – här placerar jag in div. föreläsningar, filmer och seminarier som tar upp demokrati, segregation, kulturpolitik, historia och olika aktuella händelser världen över.
• 
  Story of one self medelst Anna Fridéns olika föreläsningar och workshops om självmedvetenhet, grupprocesser, konflikthantering och kommunikation.
• Förberedelser för praktikkursen LIA I – jag upplever det som att vi lite latent sådär i bakhuvudet leker Hela havet stormar, vem blir sist kvar liksom. Suck. Jag vill i alla fall göra LIA på Yoko djs och jobbar aktivt för detta. Så, nu var det sagt. Inga hemligheter.
• Övriga evenemang vi tipsas om ca dygnet runt och som jag inte hinner bry mig om pga resten. Mycket synd. Och paradoxalt. (Till kategorin >>Övriga evenemang<< borde jag kanske också lägga till nyheter/allt som händer. Jag hinner nämligen inte ha en aning om nästan någonting som inte har med KV eller mitt liv utanför att göra. Mitt liv utanför består av dj-bokningar, Göteborgs Indiekör, sjukgymnast för nacken, handla och laga mat samt mitt sociala liv. Herregud.)
• Knytning av vänskapsband.

Och slutligen, för att ackomanjera mitt så kallade lärande, tar jag följande till hjälp och kanske kan det även hjälpa andra, vad vet jag, en enkel idiot [OUTRO I SLOWMOTION]:

• sälspaning | om känslan av att kava runt i skärgården och leta efter det som gör tillvaron värd (läs: sälar, havet, regnbågens slut samt kärlek),
• boxning | dramaturgisk återgivning av det som började i september denna höst,
• emma szeretlek átkozottul sok | till min bästa vän I,
• L.O.V.E. | till min bästa vän II,
• gbg i en snökula | till min stora kärlek (läs: Gbg) framåt senhösten och november-december.
  
  

HAT

Började på en lista över saker som är värda att skriva om. Alltså gör jag så. Inkl. söndagskaffe på Redbergslid och musiken vindandes runt omkring, som alltid. Det är valfritt om ni pallar läsa detta. Jag censurerar allt mindre.
(Här är den korta sammanfattningen: http://open.spotify.com/user/primaboy/playlist/60rqzryxyZuDl7C0E1tkmd)

• Hat 

Wintergatan: Valentine | Aldrig har mitt hat känts så brännande och levande som nu. Det är otroligt uppfriskande och jag känner för att boxas, springa, skrika. Vreden. Ilskan, som äntligen är min. Den har kommit till mig. Den kom till mig efter sommaren – en dimmig, seg mardröm ackomanjerad av Svansjön i tusen scener, uppspelad en efter en i mina dyra hörlurar som stänger ute världen. Jag badade ensam om kvällarna efter jobbet. Jag vandrade östra Göteborg runt, ensam. Jag grät till sommarpratare, hälsade på igelkottar och hörde koltrastar. Och jag hörde stråkar, högt, högt. Nu längtar jag tillbaka till den där ensamma sjön så något hände uppenbarligen med mig och min förbannade ensamhet. Sedan kom augusti. Exploderande. Sensommar. Jag minns att jag satt i duschen med tårar rinnande. Jag minns att tårarna var varma, att hela mitt ansikte hettade. Och att jag fick en vision om boxning. Jag såg mig själv gå upp i ringen i suddig slow motion. Såg handskar som träddes på i sammanbiten förvissning om slaget som skulle utkämpas och som jag skulle förlora. Tandskydd. Och sedan, blod, tänder, nacken som kastades snett bakåt av slagen. Jag skulle slåss och jag skulle förlora en sista gång. Det var också vad som hände.

• Feminism

Queen Latifah: Evil that men do | Det råkar förhålla sig så att jag nu äger tre exemplar av Maria Svelands Hatet. Nästa bok att öppna är Chandra Talpade Mohantys Feminism utan gränser. Det formas ord i mig. Är ej där än.

• Höst

Fever Ray: Concrete walls | Det finns mycket att skriva om hösten. Än är vi inte inne i Fever Ray-perioden för den kommer först i november. Men jag tycker om att blicka snett framåt. Vi halkar över leriga stigar med hooden uppdragen över huvudet, lyssnades på detta. Dagskymningen ligger tung och det hänger iskalla regndroppar i alla nakna trädgrenar. Jag får återkomma i frågan. Vi är inte där än. Jag älskar september. Jag älskar oktober. Jag älskar november... På något bistert sätt gör jag ändå det. Redan nu får jag tända i min lilla kakelugn om kvällarna, det är huvudsaken. Lisa och jag har planer. Därför älskar jag hösten mer än vanligt i år. Jag har lovat att anteckna. Sedan får vi se vad vi gör av texten. Hon har lovat att rita. Hon BORDE lova att rita.

• Sex

Lhasa De Sela:  Con toda palabra | Minns drömmen om att starta en sexblogg. Jag tycker det snackas för lite om sex. Jag tycker det snackas för lite om allt runt omkring liggandet och även själva liggandet. Jag tycker det snackas för lite. Jag tycker det visas för mycket American Apparel-annonser och för lite annonser om sexleksaker och -hjälpmedel. För lite om gamlingar. För lite om allt. Minns drömmen att göra ett sexprojekt. Sexterapi live på scen, helst med gamlingar eller andra personer som folk inte kan föreställa sig som sexuella varelser. Vill även ha en sexcatwalk där olika sorters hjälp- och peppmedel visas upp. Är ej heller klar med temat musik/sex. Jag är SÅ INTE KLAR med det. 

• Hur vi är mot varandra

Taken By Trees: Pacific blue | Vi bildar familj. Om jag fick skulle jag vara The legendary mother of the House of L.O.V.E. Under mina vingar. Här får en prutta ogenerat, behöva fysisk kontakt, motarbeta blodsockerfall, sitta i höstlöv, promenera på kyrkogårdar och köpa folköl på Lidl. Vi ser på barnfilm. Vi pillar varandra i håret. Vi ringer varandra hela tiden. Ni behöver inte veta varför ni lever, men när ni är under mina vingar skall ni få känna ATT ni lever äntligen. Ni får inte knarka för då får jag ont i magen men nästan allt annat får ni. Och vi drar på sälspaning. Vi far ut till havet efter att sommargästerna dragit åt helvete och där skall vi härja runt i funktionskläder. Jinn har med sig kaffedrink och extra sockor. Jag har med mig magpulver. Ingen blir puttad i vattnet men alla får känna höstvindar vina om örona. Efteråt far vi hem och lagar middag. Somnar i en hög. Redbergslid i en glaskula. Låt det regna på tvären för vi kunde inte bry oss mindre. Om kvällen ser vi på Paris is burning, igen och igen.

• Sorg

Nico: The falconer | Hur svårt är det inte att släppa taget då? Igår kväll efter en i och för sig enastående dag, fann jag mig i soffan stirrandes rakt fram medan teet kallnade i min kropp kopp. Jag kunde inte formulera mina tankar och känslor ens för mig själv och än mindre i ord och beslut och sammanfattningar. Det enda jag vet är att Något händer, som jag inte kan kategorisera. Jag vet att det gör ont. Jag vet att det där som är i rörelse får allt att häva sig i tunga vågor, fram och tillbaka och sakta runt i virvlar och malströmmar. Marulkar och underst-humrar blir synliga i bottenslammet som plötsligt blottas när oceanen grävs ur inifrån. Teet kallnade, kort sagt. Med dessa insikter gick jag sedan till sängs. Läste Småtrollen och den stora översvämningen. Somnade. Typ.

• Vinter

Sigur Ros: Góðan daginn | Inte för att jag kommer ha tid men jag vill göra julkort igen. Timra hus på papper. Göra svarta, blanka sjöar av is. Gnistrande stjärnor. Skogar som inte tar slut. Rävar i månsken. 

• Familjen

Alabama Shakes: You ain't alone | Den finns faktiskt. Jag saknar den varje dag. Vad gör jag i Gbg? Vad gör de i Sthlm, Gävle och Umeå?

• Djur

John Cale: Barracuda | Hur hela Julias lista har tagit mig genom sommaren. Hon gav mig Kråkan pt II och SOM jag är Kråkan pt II i mig själv också dessutom. Så ödslig, flaxande. Och snedögd, dum, full av djävulskap. Psykologen frågar ibland vilket djur jag känner mig som. Det tycker jag om henne för. Jag frågar mig själv ofta samma sak och får till exempel svaren: hund, påfågel, kråka, apa, mårra. Andra säger: kråka, surikat, katt, apa, räv, sjöhäst, bullterrier, räka, sniff. 

• Män

Lauryn Hill: The miseducation of Lauryn Hill | De är sexister. De är våldtäktsmän, de är potentiella våldtäktsmän och de är våldsutövande män. De är så ovetande om våldet de utövar. De är välmenande, välkammade välgörare. Och de gör våld. De gör sitt våld på min kropp, på mitt utrymme, på mitt lugn, på min tid, på min känsla av att vara en hel och fri människa. Och, dessa män, de gör våld på mitt hat mot de patriarkala strukturerna som förtrycker mig och som mänskligheten är fången i och medskapare av. Jag hatar dem för det. Ofta älskar jag dem för annat. Men det är skönt att hata. Det är hemskt skönt. Exempel på när det är skönt att hata: Julia berättar om en man på tåget. Han frågar henne om tåget kommer att vara sent in till stationen. Hon svarar när hon kollat upp fakta, att tåget beräknas vara två minuter sent. Han säger att det var tur att det inte var en större försening på gång; i så fall hade hon fått lägga sig över hans knän så skulle han ge henne smisk.  

• Allt jag inte vet om kärlek

Palpitation: You kill me | Ja men tack. Tack för allt jag matas med om hur lycklig jag borde vara, hur tillfreds jag borde vara med ett vitt soffbord smakfullt dekorerat med blockljus, proteinpannkakor och en MacBook Air som visar någon spännande och i och för sig sexistiskt vinklad serie fast det gör inget för det är inte DET den handlar om och förresten känner vi ju alla att feminismen har gått för långt, kan vi inte ens få kolla på serier utan att "analysera" det s.k. "patriarkatet" som kanske är en myt när allt kommer omkring, för jag känner mig fan inte förtryckt när jag sitter här med min pojkvän och tuggar gurkstavar i mysbyxor som jag har FÖRTJÄNAT efter ett dubbelpass på gymmet. Eller asså: shit vad jag hatar mig själv för att jag lägger energi på sammanhang, relationer och ekorrhjul som drar ner mig. Det är inte som att jag är expert på att konstruera ett vettigt alternativ till gurkstavsförhållandet liksom. Jag VILL ha ett alternativ. Jag vill VARA ett alternativ. Men i stället för att ha en miniatyrhund, älska att träna och vara tillsammans med en kille som heter Jesper, sitter jag med en kallnande tekopp och undrar över ensamhetsångesten som äter mig. Varför är jag aldrig nöjd. Varför gör det ont i magen. Varför har jag inte råd och tid att skaffa en riktig hund. Varför vågar jag aldrig sluta anpassa mig till vad jag uppfattar att olika killar förväntar sig av mig trots att jag sliter för att vara ball och obrydd. Varför vill jag alls ha en relation. Varför kan jag inte formulera dessa funderingar på begriplig svenska.

• Freud

First Aid Kit: To a poet | Det var då ett jävla romantiserande av tingens utveckling. Det är hela saken. Jag har haft och har fortfarande (men slåss för att ta sönder) en bild av hur jag sitter i den djupaste skogen, övergiven av ödet, lusten, modet, tiden. Inspirationen flödar som den gör när allt är hopplöst och en samtidigt har den falska, lyckliga upplösningen i ögonvrån. Den lyckliga upplösningen kommer när någon hittar mig där, ensam och utsvulten. "Livet har nu kommit för att återgälda dig." Med detta menar jag: att jag jobbar i tre steg. Ett - bygga upp ett romantiskt torn. Två - se hur detta torn slås sönder. Tre - vänta på och iscensätta den omöjliga vändningen när ödet inverteras i slow motion och alla får varandra på slutet mot alla odds. Jag brukar upprepa steg ett och två ett oräkneligt antal gånger. Jag brukar även föreställa mig och tvinga fram steg tre genom att uppfinna hoppet på nytt, igen och igen. Alltså oavsett om jag har energi och hopp kvar eller om jag bara inte förmår mig själv att ge upp och släppa taget. Jag tröttnar liksom inte på det. Det är vad jag kan bäst. Jag lider för övrigt av upprepningstvång. Det säger psykologen. Det gör vi alla, säger hon, så länge vi inte lyckas bryta våra eviga personliga gatlopp vilka vi alltså frammanar gång på gång i tusen skepnader. Uppmuntrande! NOT. Jag har sett på för mycket skitfilm.

• Att Freud kan fara åt helvete

Robyn: Indestructible | >>Tappade bort alla i technovimlet i Änggårdsbergen. Konstigt knark luktade överallt, typ kemiskt. Efter att Linus fått tillbaka sitt fantastiska ljudtrassel som blinkade i takt med musiken, blev jag osynlig. Hamnade nere vid grillen och hjälpte till att vända aubergine. De andra gick upp och dansade under träden och när auberginerna var slut kunde jag inte hitta dem. Jag bestämde mig för att gå hem, fast det var mitt i glappet mellan sista nattvagnen och första morgonvagnen. Det var mörkt hela den långa vägen genom skogen tillbaka till civilisationen och hela scenariot var verkligen som blair witch project fast den har jag i och för sig aldrig sett men jag lyste upp vägen med min telefon och allt annat var mörkt. Jag gick nästan hela vägen hem för det kom inga vagnar och förresten är jag rädd för nattvagnarna.>> Så gick det till när Freud kunde fara åt helvete. Från och med nu är det bara att vänja sig vid sakernas tillstånd. Sakernas tillstånd är 

apbra 

jävligt peppiga 

uppfriskande 

ja vad fan ska jag kalla dem 

spännande. Jag blixtrar. Känner mig som en superhjälte ungefär.

• Träning/springa

t.A.T.u.: Not gonna get us | Råkade lova Linnet att springa Kräftloppet nästa sommar i Glommen utanför Falkenberg. Fan. Det är bara att börja kuta. Använder mig av sakernas tillstånd, allt jag inte vet om kärlek, hatet samt drömmen om boxning för att orka. 

• Techno

Clevz: Thousand wave | På Konsthallen finns ett rum där de försöker framkalla känslan av svartklubb på 80-talet. Där vill jag härja runt. Jag skall gå tillbaka till den där utställningen, för tredje gången, och sitta i technorummet och kolla på lampan med oljefilter som gör psykiga mönster på väggen. Där inne får jag vara i fred med all min ilska och min otämjda pepp. Jag vill studsa runt som en tecknad gummiboll. Jag ÄR ju en bullterrier. Emma Boman hade rätt. Jag behöver få härja.

• Slagsmål/boxning

Gabrielle Aplin: Please don't say you love me (Cyril Hahn remix edit) | Vi skall ta oss ut till Angereds Boxningsklubb. Jag är rädd för vad boxning kan betyda för min trasiga nacke och mina paja axlar men jag vill slåss. Jag behöver få göra upp med Freud, kärleken och den helvetes föreställningen om lycka, miniatyrhundar, gurkstavar och stora soffor. Jag behöver leva ut min boxningsvision. Jag behöver nog inte komma hem med utslagna tänder och bruten nacke men jag vill vräka ur mig böset som aldrig försvinner i tusen yogaställningar på rad, hur vackra de än är. Jag har ingen inre frid och den kommer inte att komma till mig av att lyssna på valsång och lyfta hjärtat mot solen. Jag kastar sten mot solen för jag hatar den. Nästa vision är fortfarande att ta technon och boxningskänslan TILL yogan men det blir kanske i nästa liv. Jag har inte tid att utbilda mig till instruktör nu. Men det kan bli ett KULTURPROJEKT sen kanske. Ha, ha. >>Jag skrattar från min grav.>>

Sommarbrev 2013 / Kepssommar / Mitt farligaste år

Sommaren är öronbedövande, ödslig och oerhörd. Det visste vi innan att den skulle bli för alla somrar är vidsträckta, knäpptysta ängar med gryningsdimma över. Kallt som fan. Leder en cykel. Fryser. Solen går snart upp.

Eller, ligga med hörlurar, bra hörlurar, på en klippa och lyssna högt på filmmusiken som hör till den här sommaren. Som vanligt kan jag inte hantera semester, oceaner av tid och lätta tankar. Då väcks mitt ensliga vemod upp. Mårran som aldrig kommer att bli varm hur många gånger hon än går mot ljuset. Å andra sidan, vad skulle jag vara utan detta vemod. Tusen svar på en retorisk fråga och de trasslar ihop sig i mitt huvud när jag blundar för att få tiden att gå.

Jag ser spindlar överallt. Jag är så rädd för dem att jag letar överallt och ser dem jämt. Oftast är det inte spindlar jag ser utan knyckliga trådstumpar, papperstussar, skuggor, torra blomblad, fläckar på golvet och damm. Pappa sa åt mig att inte stirra så länge en spindel som faktiskt var hemskt stor och förskräcklig när jag var och hälsade på i Stockholm senast. Den satt inknycklad under taket i ett hörn som vi var tvungna att passera i trappuppgången. När jag hade stirrat en stund, grön av äckel - "Kom nu! Den är blyg". Det tyckte jag var briljant sagt av honom.

Kepssommar. Jag bär keps på mitt huvud som snart är 27 år gammalt. Det känns rätt. Det känns helt rätt att bära keps. Springsommar. Jag springer i skogen med pappa längs grusvägen vi kört på alltid och som leder till stugan ute på udden. Vi har ingen kondis att tala om. Vi talar heller inte om den. Vi springer. Sorgsommar. Min kropp klappar ihop lite, nog kunde det vara värre egentligen men det räcker och blir över för mig. Därför behöver jag min keps och därför springer jag med pappa. Och därför kliver jag sedan över bryggan trots att jag precis sett tre medelstora spindlar kravla upp. Mamma och jag öser med en skopa över bryggplankorna och över den murkna stegen för att vräka dem överbord. Jag skall bada i sjön. Jag har sprungit i skogen med min pappa och nu tänker jag bada i sjön. Dubbeldusch, hala stenar med kanter som nästan skär upp tassarna på en, och mamma som väntar med handduken på bryggan. Spindelsommar, varje sommar. Fy fan. Men bada skall jag.

När jag sitter vid mitt ljusgrå köksbord på förmiddagen och dricker kaffe tillsammans med radion och ett exemplar av Bang, ser jag att kejsarliljorna börjar komma upp i den lilla ängsklutten vid kanten av gården. Granntantan sätter väl upp snören runt varje lilja, tänker jag elakt. Hon är jävligt orolig över sina liljor ända sedan jag knipsade flera av dem för ett par år sedan. Det skulle jag aldrig ha gjort. Efter det kom hon över och konverserade. Det är något invånarna här gör med stor motvilja och olust och det görs uteslutande när det vankas gränsfejder eller meningsskiljaktigheter kring gräsklippning i byn. Möjligtvis kan en kliva över för att fråga om det går bra att låna släpkärran eller en röjsåg. Granntantan frågade om jag var Elsas barnbarn, sa att det var roligt att någon med koppling till byn kommer och bor här även om det bara är om somrarna, och gled sedan över till att menande anmärka på hur vackra blommorna var och särskilt liljorna. Förresten lånar folk inte röjsågar av varandra här. Alla har varsin.

Liv Strömquist har idag lärt mig om Nietzsche. Jag snickrar på myten om mig själv. Jag bär keps. Och jag frågar mig, som Liv Strömquist och som Nietzsche frågade sig, "Vad är kärnan i frigörelse? Det är att inte längre skämmas inför sig själv." Detta måste jag fundera länge över. Jag tror att hon sa mig något som jag behöver sitta och glo ut över sjön en bra stund över. I allmänhet liksom. Iklädd keps.

Typiskt Liv Strömquist att sno något av Nietzsche som jag behövde höra och servera det på ett exemplariskt vis. Jag är snart 27 år gammal och jag tänker på frigörelse. Mitt tjugosjunde år blir mitt farligaste att leva mig igenom, det vet ju alla, och med mig har jag dessa ord av Nietzsche. Med mig har jag en keps. Och med mig har jag ett hår som börjar bli långt på riktigt. Det fungerar hemskt bra ihop med keps. Mitt farligaste år kommer att börja här i skogen, under några extra dagars sensommarsemester som jag tar mig ihop med syrran och Magnus. Det kommer att fortsätta i Gbg, på Lagerhuset, där jag skall gå som elev på Kulturverkstan. Men ännu är det sommar. Kråksommar... Sådan är den: 2013 | när sommaren kastar oss ifrån sig. För det gör den till sist. Som när min syster och jag säger farväl på tågstationen och gråter stora barntårar av sorg. Nu vet vi att det kommer fyra lata dagar till i augusti, och ändå värker våra brustna hjärtan. Och som när sjön säger till mig, "DU VET INTE VEM DU ÄR", och när jag inte kan svara för att den har rätt.

(I morgon fyller Johan Eriksson år. Det vet jag för jag minns sånt där. Alla blandband jag skickat till honom genom åren och inget som blev lika vackert som det allra första. Jag skulle ha slutat där och då men idioten i mig som tror att den är en enhörning av pärlemor kunde väl inte låta bli att skicka.)

Nej, jag vet väl inte riktigt vem jag är. Inte har jag någon sensmoral till den insikten heller. Och samtidigt i köket i gamla skolan, åt helvete med sensmoral. Jag kan lyssna på min långa sommarspellista och höra all metall, allt hårt jag bakat in där innan regnbågarna och delfinljuden kommer. För sommaren skallar hårt genom våra skelett, åtminstone genom de skelett den här listan är ämnad för. Den är kanske inte för alla, jag vet inte. Jag vet några den är till för, utöver mig själv. VAD VORE VI UTAN VÅRT JÄVLA VEMOD! Det skall jag tala om; vi vore lätt underviktiga kvinnor i vita fladdriga tunikor med blomsterkrans i håret och fräscht mellanlånga naglar utan smuts. Vi skulle ha lätt för att bli bruna, älska vitt vin och ha en man som hette Tommy eller Jesper. Vi skulle ha tillräckligt med pengar. Vi skulle inte bära keps, utan alltså blomsterkrans. Vi skulle tycka om att dansa till Tomas Ledin då och då. Vår bästa vän skulle heta Jessica eller Cilla. Och vi skulle älska våra liv. Typ. Jag blir aldrig brun. Jag ser ut som 1700-talet. Lika bra. Jag och mitt bleka kråkansikte, min keps och mina ord av Nietzsche/Liv Strömquist, vi har inte en man som heter Tommy eller Jesper. Vi kommer att utbilda oss till kulturprojektledare och se det som en kreativ och konkret inriktning och utveckling av den personalvetar- (läs beteendevetenskapliga) examen vi tidigare skaffat oss i vårt snart tjugosjuåriga liv. Något kommer att bli bra. Jag orkar inte tänka på vad just nu för nu sitter jag i mitt lilla rosa kök och det skymmer utanför. Jag ser gammelbjörken, granntantans vedbod och mormors gamla jordkällare som även den blev såld till granntantan för längesedan på ohemula vägar. Jag ser kejsarliljor som börjar slå ut i det sista av den här sommarkvällen. Och jag tänker lägga mig i sängen och läsa fakta om hjärnan och musik. Det går bra. En lagom cynisk avslutning på min blödiga och lite vemodiga sommarkväll.

Jag säger det med en lång spellista av tid, rymd, metall, himmel, tårar, sol, vatten, regn, ensamhet, eufori, stillhet och dröm. Allt jag vet om sommaren.

Jag lever

Herregud, är det nu livet händer? Hur skall jag kunna veta? Är det livet som kommer ikapp mig eller är jag bara stressad och flummig? Asså känslan när en ANTINGEN är ute och cyklar så jävla mycket, eller äntligen börjar styra upp sig... Den senaste veckan måste jag dela in i kapitel. Jag börjar i Oslo!

Fem vänner i Oslo, Jafs! och en busstoalett i baklås

Jag, Maja, Andreas, Hilda och Oskar drog till Oslo för att se The Knife. Det gjorde vi också! Vi såg även den galna aerobicsmannen som eldade upp publiken innan spelningen. Hur jag älskade honom. Jag hade på riktigt tårar i ögonen när han tvingade alla att göra gymnastik. TYVÄRR var Oslo-publiken astöntig och alldeles för tillknäppt för att släppa loss på riktigt. Dock lät vi oss inte bekomma utan skakade lydigt på våra rumpor och lyfte våra armar och skrek I am still alive - and I'm not afraid to die!!! bland mycket annat. Spelningen förflöt i rytmiska, bombastiska rörelser och en blandad stämning av etno/bongo, techno, rave och disco. Total lycka. Dansarna var det ballaste jag sett i mitt liv tror jag.

Efter spelningen vinglade vi hem till vårt sjuka Osloboende efter en tallrik pommes på ett ställe som hette Jafs! vilket var det roligaste faktum vi någonsin varit med om, det var vi alla starkt övertygade om just då åtminstone. HEM var alltså ett litet bed&breakfast-rum vi hyrt hos Trond, en mycket norsk gubbe med oljefärgade solglasögon i pannan, spretigt halvlångt hår, kedjerökandes och med ett oerhört socialt sinnelag. Han hade uppstoppade grävlingar, lodjur och harar i vardagsrummet, eldade torkade röda rosor i öppna spisen och hade omsorgsfullt skurat hela lägenheten med klorin, och till på köpet tvättat ett gäng slitna lakan och handdukar som fick torka på en tvättställning i vardagsrummet när vi kom. The Knife var inget han kände till men däremot spelade han Bachs Air för oss så fort han förstod att vi var musikaliska. Natten bestod av ett gummimadrassrelaterat inferno, då vi alla fem skulle sova i ett pyttelitet rum. Maja och Oskar på en smal madrass på golvet, Andreas och jag i den äktenskapliga "dubbelsängen" (HA!) och så Hilda på en tjock, uppblåst madrass som låg på snedden mellan en byrå och den äktenskapliga sängen. Mitt i natten kröp även hon upp till den stora dubbelsängen pga iskallt och ensamt på den lutande luftmadrassen. Jag fick klaustrofobisk panik och välte ner mig själv på luftmadrassen till slut. I en knarrande sovgrop i ca 45 graders lutning låg jag med nackspärr och post-spelningseufori blandat med insomniaångest. Tack, Trond. Nå! I allmänhet var vår lilla resa ytterst filmisk i alla detaljer som bara var för mycket hela tiden, vilket gjorde det till en underbar upplevelse. Uppenbarligen levde vi! På vägen hem satt vi på en mycket svettig och fullproppad buss, längst bak precis vid toaletten. Ett litet kiddo hade varit där inne och inte lyckats stänga efter sig när hon var klar så dörren stod och slog på ett enerverande sätt. Driftig som jag är smällde jag igen den med en liten bestämd snärt. Då gick den i baklås så att ingen kunde gå in. Stämningen var SÅDÄR på bussen efter detta. En full gubbe stod t.ex. där och drog och svor väldigt länge och tog liksom spjärn mot mitt säte där jag satt halvkvävd under honom och hans arga kropp. Busschauffören Tony vägrade tro på oss och sa bara att det var någon där inne. Till slut stannade han utan för Strömstad för att dyrka upp eländet. Ehhh. MVH.

Och nu fortsätter veckans händelser med GIK:s episka femårsjubileum som jag inte vet hur jag skall processa såhär efteråt förutom att lipa och vara ledsen fast jag egentligen är glad:

Skolavslutning

Såhär snyggt såg det alltså ut medan publiken började flockas framför scenen

Göteborgs Indiekör och jag släppte skiva och genomförde den tightaste och vackraste spelningen någonsin på Musikens Hus i lördags. Det var så fruktansvärt bra och vi var så snygga och folk lipade i publiken (alltså minst fyra personer kom fram efteråt och berättade att de hade lipat), särskilt lipade de till vår överraskningslåt som var Känn ingen sorg för mig Göteborg, arrad av CM till en blödig sommarpsalm. I min vimsiga bakisdimma dagen efter tänkte jag på den låten, den gick runt och runt i mitt huvud. Det långa smaskiga introt, alla tonartsbyten, och det stilla, klockrena outrot. Den sången låg som balsam runt mitt vemodiga och separationsångestfyllda gamla hjärta. Och, som jag sa till publiken i mitt s.k. välkomsttal, "det tar aldrig slut". Det gör verkligen inte det. GIK 4-ever, så är det och snart finns vår skiva lättillgänglig på nätet, bara att plocka hem, älska, och sprida vidare.

Ja men ni ser ju själva

Efter spelningen hade vi givetvis klubb. Attentatet levererade! Jag vägrade sluta spela när klockan närmade sig två och en enorm vakt vid namn Dennis kom fram och hintade om stängningstid. Jag förhandlade mig till att vi skulle få spela till sju minuter över två. Dansgolvet avslutades med en lång och underbar remix av Arcade Fire: Sprawl II. Alla dog, alla levde. Sen blev det GIVETVIS efterfest uppe på klipporna ovanför Röda Sten. Vad vore en GIK-skolavslutning utan soluppgång, dans, sång, kärlek och tårar på dessa klippor. Kom hem 07:30 igår morse. Helt förstörd, mycket levande... Grattis Göteborg, för att vi har funnits i fem år.

Mitt hjärta blöder för GIK, det vet vi. Och om detta låter som ett kärleksbrev kan jag tala om jag ännu inte skrivit mitt stora kärleksbrev till den här ansamlingen människor och allt vi håller på med. Men jag skall skriva det. När jag får tid... Det kommer bli så långt...

Mitt nya liv
Och så till dagens lilla chock. Har ett jobb. Började på detta jobb idag. Har ej sovit mer än ca sju timmar på två dygn pga fylla, eufori, bakfylla, söndagsångest, nervositet. Men i alla fall, jag jobbar på JP Disco på Masthuggstorget. Idag har jag
¤ sett lite på det tråkiga ekonomi- och bokföringssystemet SPCS
¤ ätit bulle
¤ rullat några kilometer mikrofonsladd och andra sladdar samt lärt mig skilja på diverse sladdar
¤ lärt mig att testa skivspelare + mixer efter uthyrning för att se om allt är som det skall innan nästa person skall hyra
¤ lärt mig motsvarande för rökmaskinen T-REX Hazer something something
¤ slagit in betalningen från Skogsfestens hyrning av ljud och ljus i helgen
¤ fått testa DJ-grejorna på lunchen och stått och lekt med PLAY och CUE aslänge för att kunna på riktigt och inte bara i nån jävla dator
¤ klivit ut från jobbet och traskat Andra Långgatan fram och insett hur otroligt bra till mitt nya jobb ligger.

Förutom det här med jobbet är det ju också det att jag snart läst färdigt kursen i musikpsykologi, dvs jag skall strax påbörja en examinerande inlämningsuppgift om något som faktiskt intresserar mig omåttligt mycket till skillnad från "PERSONALFRÅGOR". Och, slutligen, om ett par veckor skall jag gå på antagningsintervju till Kulturverkstan. Hjälp, livet, vad händer, hjälp, hej, tack.

Här sitter en nu med ett starkt skolavslutningsrelaterat vemod och en stor skräck/pepp inför framtiden. Åtta år senare känns det fortfarande som när jag precis tagit studenten och ba, HJÄLP, NU DÅ. Skillnaden mellan nu och då är att jag hittar väldigt bra i mitt älskade Gbg samt att jag har jävligt många vita hårstrån. Och så GIK då. Och allt annat. Men fortfarande, HJÄLP. Äh, det blir bra. Det är mest känslan som är hjälp. Godnatt.

mvh kråkan

Senare. I en annan tid skall vi ligga på en filt eller på solvarma klippor. Ur medhavd musikapparat skall raspiga, somriga toner strömma och de skall blanda sig med måsar och hav och vind. Alla har glömt vad klockan är.

Somliga lever i nuet. Själv lever jag i sommar, förhoppningsvis. Fast nu ljuger jag. Jag ljuger så att öronen flaxar på mitt huvud. Om jag inte lever nu så vet jag inte när jag lever. Varje dag vaktar jag på träden och deras knoppar som snart, snart slår ut. Jag har klivit in bland körsbärsträden i Svingeln och klappat på dem och talat förtroligt med dem. Och när jag kliver av vagnen hemma vid Stockholmsgatan, nog stannar jag en extra gång för att kika på hästkastanjen. Särskilt idag var den vacker, när det regnade och knopparna var alldeles runda och stora. Då älskar jag våren. Och som så många gånger förut kan jag meddela att jag blivit dum i huvudet. I förrgår när jag promenerade hem med Jean Michel Jarre i lurarna, kom Les Chants Magnetiques pt. III och sedan Les Chants Magnetiques pt. IV, live från Shanghai 1981. Då kunde jag inte gå längre. Jag, detta är helt sant, var tvungen att steppa och dansa över vägen borta vid Ullevi. Visserligen så omärkligt jag kunde men till slut blev det några larviga hoppsasteg precis innan det röda huset vid Ullevi Norra-hållplatsen. Urdumt. Dessutom var det ÖIS-match så det var fullt av folk överallt. Men jag orkade inte bry mig och jag tänkte, mig ser de aldrig igen, och jag tänkte, ATT EFTERSOM LIVET ÄR EN MUSIKVIDEO SÅ SPELAR DET ÄNDÅ INGEN ROLL FÖR DET ÄR JU ÄNDÅ MUSIK TILL ALLT. Jag är en idiot. Det är fritt fram att misstänka mig för att posera och vara svår/pretentiös med hörlurar på gatan, det lägger jag mig inte i om någon skulle göra. Jag kan däremot säga som såhär att om fler människor lyssnade ordentligt på Jean Michel Jarre högt i sina lurar när de promenerade hem från stan, då skulle fler människor dansa över vägen.

Jag längtar till den stunden då jag sitter på min soliga furstubro uppe i stugan, med en kall öl i sommareftermiddagen, och med de där tonerna strömmande ur några värdelösa högtalare. Jag har börjat bygga på listan som handlar om mitt nästa liv och som heter Le niceness de l'été épique. Jag har ingen aning om ifall den här tänker bli episk men det skiter jag i. Det är min lista.

Så länge får våren duga. Den är tyvärr skoningslös! Bäst en drömmer om sommaren, vältrar sig i promenader på kyrkogårdar, lyssnar på Jean Michel, spelar in med kören, släpper en skiva, har releasefest och spelning 18 maj, söker till Kulturverkstan som förhoppningsvis skall utbilda en till kulturprojektledare, lyssnar på Palpitation, Boswell Sisters och The Band, hänger hos Julia, går på yoga, går på ännu mera yoga, badar bastu, håller mun, dirigerar, dirigerar (det gäller livet), dirigerar, ringer folk, hänger runt, sover så gott en kan vilket inte är särskilt gott men eftersom en är arbetslös blir det tack och lov en del sovmorgon, läser musikpsykologi, planerar framtida körprojekt, kollar på Astrid Lindgren-filmer, gifter bort sina föräldrar med varandra, söker jobb på JP Disco, rimmar, svär, slutar sminka sig, går på fest, dansar, skrevar sönder sina jeans, har dem på sig ändå, ringer syrran, ser på naturfilm, skriver massor av texter, vaktar på våren samt kokar kaffe. Uppenbarligen lever jag i nuet.

om du möter varg

välkommen till ditt liv.

men jag har inget liv. jag har heller inga ord till er. jag har miljoner ord som jag ska försöka göra till en bok. men jag har ingenting som går att skriva här.

jag har detta, filmmusik till mitt liv: a cherry on top. tack.
jag har också en helt liten eskapism som jag engagerade mig i för tre dagar sedan. det är faktiskt inte mitt fel att andra människor ordnar marie antoinette-fester som man måste gå på. ord, näe. bilder, tusen stycken. och toner. allt är väl som vanligt egentligen.

nu sätter jag mig och formulerar en ansökan till KV för jag orkar inte mera. var beredda att agera referenser om de ringer och undrar om jag verkligen dirigerar en karismatisk 50 personer stor kör. "JA", säger ni då. "anta henne."

prolog: früling 2013, eller, reseskildring från E6:an

somliga på bussen undrar eventuellt vad det är för idiot som sitter och stampar takten till en datorskärm full av noter. det är jag. i ett fåtöljsäte på BUS4YOU, med stora och visserligen dåliga hörlurar men det vet ju ingen annan. jag lyssnar om och om igen på en massa arr till kören, och blir vimmelkantig av pepp. jag lyssnar även på diverse inspelningar och kollar på youtubeklipp med den typiska omdömeslöshet som drabbar mig när jag är stadd på resa. då älskar jag GIK så ohämmat mycket, och tycker att allt vi någonsin gjort är episkt bra (med undantag för vissa oförlåtliga ögonblick). jag stampar också takten till min vårplaylist frühling 2013 som nu är redo att offentliggöras, medan solen faktiskt skiner över olika typer av ängar, vidder, dungar, vindkraftverk, broar, bäckar, snår, älvar, åkrar, skogar. jag kan åka asfort genom sverige och inbilla mig att det är vår. jag kan lyssna ashögt på min episka lista och låtsas saker om t.ex. ett lyckat liv, en lysande framtid och en rafflande självbiografi att skriva på andra sidan om allt. jag biter i en lavendelskorpa som fia bakade åt mig när jag slutade på konsthallen. jag kommer att lägga till mer musik på listan, det är jag säker på, men idag... idag unnar jag mig att tänka på våren.

jag är väl en idiot och jag stampar takten till allt som peppar mig, jag älskar dansmusik, jag älskar att mitt hår verkar ha bestämt sig för att bli lite lockigt nu när jag närmar mig 27 års ålder. det tänker jag stampa takten till. när jag har duschat och låter håret hänga på tork runt min arma gamla skalle, då lockar det sig lite svagt. det ba, "hej!". hej hej. jag längtar tills jag får spela skivor nästa gång. helvete vad bra det kommer vara.

jag kan skriva i min dagbok att livet går vidare/framåt. jag är typ arbetslös och känner mig vissen. men andra saker är hisnande och spännande, t.ex. att jag gick på audition för en och en halv vecka sedan, för att bli instruktör i yoga. sjukt ju. senast nu på måndag skall jag få reda på om de vill ha mig eller inte. denna früling vill jag ha på temat musik, friendlove, yoga, sovmorgon, utomhus, krukväxter, sol, loppis, malmö, familj, kärlek, sälar i slottsskogen, psykisk hälsa samt mat. man kan dra på min vårplaylist ashögt i sina förhoppningsvis högkvalitativa hörlurar, och gå på promenad in till stan. listan är inte särskilt modern och hipp men det är inte jag heller. den är mest väldigt bra. själv är jag mer ball än bra, enligt olle som recenserade mitt dirigentskap igår när vi skrev på vårt arr av anna von hausswolff: ocean till GIK:s inspelningsprojekt nu i vår. får se vad malmös indiekör har att säga om saken ikväll. jag skall alltså dirigera nystartade MIK som har sitt tredje rep ikväll, vilket jag är hemskt peppad på. jag tänker stampa takten, så att säga.

sammanfattningsvis kan vi slå fast att musiken är det vi lever för. jag. och att februari är månaden när drömmarna om karibien letar sig tillbaka (det var samma sak för ett år sedan). när ljuset utomhus bländar oss vågar vi äntligen längta framåt också. och vi slår fast att indiekörfenomenet är något... nånting...

(nu i helsingborg. här kommer en liten rapport av vad jag ser: BOSSES MATTOR, som har rea. gröna biogasbussar. möjlighet att boka hyrbil på OK/Q8 på telefon 042-12 14 0 something something. jävligt många bilar. PIZZERIA BOMB. ett fult rosa hus som ligger på Hälsovägen. ok... snart kommer jag att åka nerför backen som jinn säger att hon cyklade ner för ca en miljard gånger i sin ungdom. det var allt.) (nu åker jag ner för den backen!) (väl inne i centrum ser jag även Pistachia, Hotell Kärnan, ÖSTERNS PÄRLA, Vegeriet samt en rondell och en buss-/tågstation. slut på rapporten.)

kanske är framtiden ljus. fan vet. jag har inga visdomsord men jag kan berätta att om jag blir yogainstruktör skall ni få komma på mindblowing coolness sessions. eller nåt. skitsamma. men där kanske man kan få för sig att framtiden är ljus och det är en trevlig känsla!

(epilog till prologen: på väg ut ur helsingborg ser jag PROFIL HOTEL. asså... hur kan man döpa ett hotell till PROFIL? mvh stampar ej takten)

rymden

mina sinnen är ovanligt oskarpa. det är ganska skönt! jag är dessutom väldigt blödig idag. det är inte lika skönt. men det finns något där... samma sak som fanns häromkvällen när jag lyssnade på en lång spellista med namnet gravitation. det händer nu med. jag blir långsam, och ganska snäll. och jag tänker.

till exempel tänker jag på rymden. jag tänker på lajka (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lajka). hon flög i ett sovjetiskt litet rymdskepp och var mycket ensam i rymden... hon var en sex kilogram tung blandrastik som hittats på gatan i moskva! i den påbörjade "rymdfartsrelaterade" artikeln om lajka står det att de kallade henne för lilla skalbaggen (zjutjka)! hon dog av stress och överhettning inne i rymdskeppet! jag tycker att det är mycket skönt att gråta över lajka. jag får det. som ni hör har jag blivit dum. jag får det också.

de kallade henne även för lilla krullet och lilla citronen. jag står inte ut. jag sätter på jean michel jarre: computer week-end och tänker att den är till lajka. jag tror att hon tyckte om att springa hemskt fort och att hon kunde gräva djupa gropar och lägga ben i dem. kudrjavka, limontjik, zjutjka. lilla skalbaggen, i en låda i rymden.  

jag tänker på ron mcnair. han var fysiker, saxofonist och hade svart bälte i karate. han var även astronaut. det var inte lajka. men ron mcnair flög på rymdfärd en och en halv gång. första gången var 1984. den halva gången var när han skulle ta med sig saxofonen upp i rymden och spela in ett solo till jean michel jarres skiva rendez-vouz som de höll på att spela in 1986. det skulle bli det första originalinspelade musikstycket i rymden och ron skulle delta i en konsert via en länk från rymden. hela besättningen på rymdskeppet challenger dog när de sköts upp i rymden efter bara 73 sekunder och på den korta tiden hann ron inte spela in sitt saxofonsolo. på den episka turnén spelade jean michel jarre sedan ron's piece till minne av ron mcnair, som näst sista låt, och det måste ha varit une expérience d'un autre monde. 

lajka var kanske hundarnas och de sovjetiska blandrastikarnas femme fatale. det var ron mcnair också, ungefär. när jag hämtade tvätten och gick över innergården tittade jag på stjärnor. massor av stjärnor och stjärnbilder, till exempel lilla karlavagnen. den är söt. jag tänkte att lajka kunde åka i den som när man är glad och åker i en kundvagn. sedan svor jag åt mig själv. men de dog i rymden och de fick låtar med saxofon uppkallade efter sig. och jag som inte ens intresserar mig för rymden. egentligen.

somliga tänker överseende saker om mig nu, kanske, och tänker att jag har tappat det. det har jag också! ni vet inte hur många meningar jag skrivit och sedan raderat i det här inlägget. det är detta jag menar med att mina sinnen är oskarpa. jag tappar precision. men det enda jag VILL intressera mig för är två döda femme fatales i rymduppskjutningar med tillhörande soundtrack, detektivbyrån: rymden i en låda. den sången var länge det ledsnaste jag visste. det är den kanske nu med. och samtidigt, jag är ledsen på ett ganska trevligt sätt... trött, och snäll... en kväll för att tänka på rymden. i en låda, och med hundar i, och tributes till episka saxofonister. (jag är i allmänhet underligt svag för saxofon.) 

en lätt melankoli, och tusen ord som jag inte kan säga. jag skriver. jag raderar. jag skriver på nytt. jag vill någonting, som vanligt. och jag kan bara säga det med hundar i SPUTNIK II. om ni inte gråter åt lajkas och rons rymdfärder med efterföljande saxofon, medan tiden står stilla mellan rendez-vous II pt.4 och rendez-vouz IV, då är ni blinda. eller så är det jag som är sentimental. men jag tycker att vi skall förakta varandra mindre. och att vi skall vara sentimentala. 

mayhem i morgonkaffet

inskrivet i kalendern till 15 maj 2013

från kl 9 i morse och ca två timmar framåt har jag hängt framför datorn och laddat om sidor samt panikchattat med hilda, maja och andreas för att lyckas boka biljetter till THE KNIFE - SHAKING THE HABITUAL SHOW. med hjärtklappning, svettningar, yrsel och skakiga händer satt vi på varsitt håll runt om i gbg och tryckte CTRL+R medan sidan kraschade och overloadade gång på gång. (mitt i det inre infernot började de spränga saker utanför huset så att allt skakade. detta hjälpte alltså inte till i stressen.) alla fick varandra på slutet, vilket innebär att jag kunde skriva in 15 maj i kalendern. sedan satt vi som fyra psykfall och fortsatte hetschatta av bara farten i en halvtimme till. vi lyckades ändå bestämma att vi skall ses och fira med semmelkaffe senare idag. peppen är total och det gör faktiskt ingenting att folk har lyckats få tag på biljetter till stockholm nu lite senare - roadtrip till oslo och konsert en ljummen kväll i maj tillsammans med tre köress, det blir liksom inte bättre.

men vägen hit var alltså tämligen plågsam. nedan följer kortare urdrag ur vår 417 meddelanden långa och förvirrade chatsession från 09:27 till 11:38:

kl 10 skulle sidan ha öppnat

det här går ju bra

paniken och de dåliga idéerna börjar sprida sig

hehe nu händer det

sådär ja! efter en snabb överläggning med min ekonomi kom vi överens om att det är mer värt att se the knife än att typ köpa mat, betala hyran osv. slutet gott, allting gott. nu skall jag räkna hur många nya vita hårstrån som uppenbarat sig efter morgonens mayhem. och jag skall vänta ut skakningarna och hjärtklappningen efter kaffet jag har hällt i mig, silat genom mitt hår som jag frenetiskt nervöstuggade på (OBS sant). sen skall jag passande nog till psykologen. och efter det infinner sig semmelfikat då vi skall stirra på varandra i ordlös eufori. adjö!

"hallå jag tänker jämt på döden"

förgängligheten står som spön i backen när det är halvmörk eftermiddag och jag påminns om att jag har för få lampor att tända hemma. jag är dessutom för trött för att göra något av allt det jag hade tänkt göra hela eftermiddagen. redbergslid blir dystert; det försöker nog vara trivsamt men det känns mest ödsligt och obestämt. jag tänder i lilla kakelugnen, häller opp en mugg te och hoppas på det bästa.

hallå jag tänker jämt på döden

somliga har nog svårt att vara bara lediga. svårt att njuta av ingenting särskilt. somliga känner sin allmänt mänskliga och ofrånkomliga dödlighet växa på insidan, när man i stället kunde hasa runt i sockor och trivas med sig själv. jag är bara förvirrad och känner mig lämnad i en vägkorsning. och aldrig har någon sång beskrivit mig som den här, palpitation: repeat / reverse / rebuild. sådan är den, mörka eftermiddagen! orättvist också, jag är i ett helt litet hål mellan njutningsfull förmiddag då jag var på dyr massage för min onda nacke, och stämningsfull kväll då jag skall äta middag, dricka rödvin och hänga med kocken och sweet j. det är eventuellt inte ens synd om mig! men hur det nu är med den saken, jag vet att ni känner igen er nu, jag sitter och kollar på min telefon och hoppas att rätt människor skall <3 mina bilder på instagram eller whatever. och så tänker jag, "ÅHH.", stänger ner alltihop bara för att öppna igen efter ca 1 minut. jag ÄR en idiot men jag får ge mig själv ett höjt ögonbryn, nämnda kopp te och bara erkänna vad jag är. jag har ett soundtrack till, här i mitt mest utelämnade mode! cults: you know what I mean, som pekar på min inre cocker spaniel, och martyr. denna skrynkliga gamla hund, får snart ett glas rött i stället för EN INRE KOPP TE och jag heter inte ernst kirshshgteeitghr utan jag är kråkan i spänningsromanen kråkan och döden.  i denna roman fnyser kråkan till slut åt alltihop, stiger upp, sätter i linserna och trycker i sig ett glas rött av den enkla anledningen att den är vuxen och får göra vad den vill. sjukt spännande. och ni vet vad jag menar.

jag menar att jag tänker på döden. och med döden i vitögat stiger jag upp. jag gör det hela så dramatiskt jag kan också för säkerhets skull, och NU känner ni igen er, eller inte, men såhär: till dessa toner blir jag långsamt gladare, anna von hausswolff: ocean, och känner eftermiddagen rinna ut i kväll. de där små hålen av tid, de är livsfarliga! de öppnar sig under en när man tror man har sitt på det torra, och suger ur allt seende man har och tar tankarna med sig. man känner sig lätt sinnessjuk, och undrar om andra människor någonsin undrar samma sak i små hål av ödslighet. det gör de. jag önskar att det fanns Bullen för vuxna. det gör det inte. men, ba, "Hej Bullen, jag undrar om jag håller på att förlora fotfästet! Jag svär, jag hade det alldeles nyss men nu har jag glömt meningen med livet... Kan du påminna mig? Nej, vänta, ok, det kanske är ok igen... Anyway, snälla säg om jag är ensam med det här bekymret eller om andra personer, särskilt de lugna och hippa, också sitter och stirrar rakt fram utan att minnas varför de finns ca ganska ofta? MVH Kreativ panik (PS. Jag gråter alltid när jag hör Lilla fågel blå med Staffan Hellstrand)". nu reser jag mig och korkar upp vinet i stället. ni vet vad jag menar.