Eller, ligga med hörlurar, bra hörlurar, på en klippa och lyssna högt på filmmusiken som hör till den här sommaren. Som vanligt kan jag inte hantera semester, oceaner av tid och lätta tankar. Då väcks mitt ensliga vemod upp. Mårran som aldrig kommer att bli varm hur många gånger hon än går mot ljuset. Å andra sidan, vad skulle jag vara utan detta vemod. Tusen svar på en retorisk fråga och de trasslar ihop sig i mitt huvud när jag blundar för att få tiden att gå.
Jag ser spindlar överallt. Jag är så rädd för dem att jag letar överallt och ser dem jämt. Oftast är det inte spindlar jag ser utan knyckliga trådstumpar, papperstussar, skuggor, torra blomblad, fläckar på golvet och damm. Pappa sa åt mig att inte stirra så länge en spindel som faktiskt var hemskt stor och förskräcklig när jag var och hälsade på i Stockholm senast. Den satt inknycklad under taket i ett hörn som vi var tvungna att passera i trappuppgången. När jag hade stirrat en stund, grön av äckel - "Kom nu! Den är blyg". Det tyckte jag var briljant sagt av honom.
Kepssommar. Jag bär keps på mitt huvud som snart är 27 år gammalt. Det känns rätt. Det känns helt rätt att bära keps. Springsommar. Jag springer i skogen med pappa längs grusvägen vi kört på alltid och som leder till stugan ute på udden. Vi har ingen kondis att tala om. Vi talar heller inte om den. Vi springer. Sorgsommar. Min kropp klappar ihop lite, nog kunde det vara värre egentligen men det räcker och blir över för mig. Därför behöver jag min keps och därför springer jag med pappa. Och därför kliver jag sedan över bryggan trots att jag precis sett tre medelstora spindlar kravla upp. Mamma och jag öser med en skopa över bryggplankorna och över den murkna stegen för att vräka dem överbord. Jag skall bada i sjön. Jag har sprungit i skogen med min pappa och nu tänker jag bada i sjön. Dubbeldusch, hala stenar med kanter som nästan skär upp tassarna på en, och mamma som väntar med handduken på bryggan. Spindelsommar, varje sommar. Fy fan. Men bada skall jag.
När jag sitter vid mitt ljusgrå köksbord på förmiddagen och dricker kaffe tillsammans med radion och ett exemplar av Bang, ser jag att kejsarliljorna börjar komma upp i den lilla ängsklutten vid kanten av gården. Granntantan sätter väl upp snören runt varje lilja, tänker jag elakt. Hon är jävligt orolig över sina liljor ända sedan jag knipsade flera av dem för ett par år sedan. Det skulle jag aldrig ha gjort. Efter det kom hon över och konverserade. Det är något invånarna här gör med stor motvilja och olust och det görs uteslutande när det vankas gränsfejder eller meningsskiljaktigheter kring gräsklippning i byn. Möjligtvis kan en kliva över för att fråga om det går bra att låna släpkärran eller en röjsåg. Granntantan frågade om jag var Elsas barnbarn, sa att det var roligt att någon med koppling till byn kommer och bor här även om det bara är om somrarna, och gled sedan över till att menande anmärka på hur vackra blommorna var och särskilt liljorna. Förresten lånar folk inte röjsågar av varandra här. Alla har varsin.
Typiskt Liv Strömquist att sno något av Nietzsche som jag behövde höra och servera det på ett exemplariskt vis. Jag är snart 27 år gammal och jag tänker på frigörelse. Mitt tjugosjunde år blir mitt farligaste att leva mig igenom, det vet ju alla, och med mig har jag dessa ord av Nietzsche. Med mig har jag en keps. Och med mig har jag ett hår som börjar bli långt på riktigt. Det fungerar hemskt bra ihop med keps. Mitt farligaste år kommer att börja här i skogen, under några extra dagars sensommarsemester som jag tar mig ihop med syrran och Magnus. Det kommer att fortsätta i Gbg, på Lagerhuset, där jag skall gå som elev på Kulturverkstan. Men ännu är det sommar. Kråksommar... Sådan är den: 2013 | när sommaren kastar oss ifrån sig. För det gör den till sist. Som när min syster och jag säger farväl på tågstationen och gråter stora barntårar av sorg. Nu vet vi att det kommer fyra lata dagar till i augusti, och ändå värker våra brustna hjärtan. Och som när sjön säger till mig, "DU VET INTE VEM DU ÄR", och när jag inte kan svara för att den har rätt.
(I morgon fyller Johan Eriksson år. Det vet jag för jag minns sånt där. Alla blandband jag skickat till honom genom åren och inget som blev lika vackert som det allra första. Jag skulle ha slutat där och då men idioten i mig som tror att den är en enhörning av pärlemor kunde väl inte låta bli att skicka.)
Nej, jag vet väl inte riktigt vem jag är. Inte har jag någon sensmoral till den insikten heller. Och samtidigt i köket i gamla skolan, åt helvete med sensmoral. Jag kan lyssna på min långa sommarspellista och höra all metall, allt hårt jag bakat in där innan regnbågarna och delfinljuden kommer. För sommaren skallar hårt genom våra skelett, åtminstone genom de skelett den här listan är ämnad för. Den är kanske inte för alla, jag vet inte. Jag vet några den är till för, utöver mig själv. VAD VORE VI UTAN VÅRT JÄVLA VEMOD! Det skall jag tala om; vi vore lätt underviktiga kvinnor i vita fladdriga tunikor med blomsterkrans i håret och fräscht mellanlånga naglar utan smuts. Vi skulle ha lätt för att bli bruna, älska vitt vin och ha en man som hette Tommy eller Jesper. Vi skulle ha tillräckligt med pengar. Vi skulle inte bära keps, utan alltså blomsterkrans. Vi skulle tycka om att dansa till Tomas Ledin då och då. Vår bästa vän skulle heta Jessica eller Cilla. Och vi skulle älska våra liv. Typ. Jag blir aldrig brun. Jag ser ut som 1700-talet. Lika bra. Jag och mitt bleka kråkansikte, min keps och mina ord av Nietzsche/Liv Strömquist, vi har inte en man som heter Tommy eller Jesper. Vi kommer att utbilda oss till kulturprojektledare och se det som en kreativ och konkret inriktning och utveckling av den personalvetar- (läs beteendevetenskapliga) examen vi tidigare skaffat oss i vårt snart tjugosjuåriga liv. Något kommer att bli bra. Jag orkar inte tänka på vad just nu för nu sitter jag i mitt lilla rosa kök och det skymmer utanför. Jag ser gammelbjörken, granntantans vedbod och mormors gamla jordkällare som även den blev såld till granntantan för längesedan på ohemula vägar. Jag ser kejsarliljor som börjar slå ut i det sista av den här sommarkvällen. Och jag tänker lägga mig i sängen och läsa fakta om hjärnan och musik. Det går bra. En lagom cynisk avslutning på min blödiga och lite vemodiga sommarkväll.
Jag säger det med en lång spellista av tid, rymd, metall, himmel, tårar, sol, vatten, regn, ensamhet, eufori, stillhet och dröm. Allt jag vet om sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar