skunk
spöke
familj
flickvän
pojkvän
hund
min hetlevrade spanska morsa
allt
ord som kommer när jag tänker på lisa, vad hon är för mig och har varit för mig genom åren. åren, det är... åtta stycken nu. herregud. (hon var ett spöke som jag ungefär hatade innerligt under de första två åren. det var i ett annat liv, både för mig och henne, och har inte mycket att göra med vår faktiska relation. därav parentesen. dock fick relationen i fråga en dramatisk och pampig inledning och det är ju alltid uppfriskande!)
lisa skrev på skunk. det gjorde vi alla men lisa gjorde det på det där sättet att när de lade ner skunk, då gick något förlorat. vi andra började skriva på facebook, bilddagboken eller startade navelskådande bloggar. jag vet inte, skunk är verkligen inte det enda stället hon skriver. hon skriver överallt. ord, bilder, mönster, färg, speglar, tyger, skimrande pennor i gredelin, turkos och mandelrosa. och den svarta, smala pennan som gör små små ord och mönster, mönster. den måste alltid rita cirklar, spetsar, linjer och knorvlar. fuck skunk, egentligen. vi skall ta en businesslunch, lisa och jag, inom en överskådlig framtid. jag bara säger...
vi har legat på sängen, utom oss av skräck och tomhet. hållit varandra om livet och andats mjukt i varandras hår av pur självbevarelsedrift eller som en självklar räddningsaktion. mina tårar rinner nästan när jag skriver det här för det VAR allvar, och när jag hade skämtat elakt igår på krogen och sagt att
det finns så mycket jag älskar dig TROTS bluttan bluttan mambojambo, då frågade de,
men vad älskar du henne FÖR?, då kunde jag inte svara ordentligt. men svaret är alltså bland annat detta. alla gånger vi har räddat varandra och på riktigt fått uppleva känslan av att bli räddad också. (konkret exempel för att ni ska fatta då: a och jag gjorde slut efter fyra år. han gick ut genom dörren och kom aldrig tillbaka ungefär, och det ögonblicket, jag svär att jag dog, det svartnade för ögonen och jag sjönk ihop på golvet och vägrade resa mig. lisa kom. hon lade sig hos mig och stannade kvar. vi grät så att tårarna rann ner över golvet och jag vet inte hur länge vi låg där, det kändes som en evighet. och jag tänkte, "jag tänker aldrig gå upp igen". vilket jag givetvis gjorde osv, men den stunden... jag vet inte, att liksom slippa vara ensam i det där. att jag VISSTE att hon visste, att hon kände mina väggar rämna och hur åskan rasade i min kropp då. ja herregud. inte ett öga är torrt nu. inte mina i alla fall. men jag är ett stort blötdjur, det säger Linnea till mig jämt och visst har hon rätt.) jag fick frågan av
d igår, vem står du närmast, janna eller lisa? jag kunde inte svara ordentligt då heller. stammandes och dreglandes fick jag väl fram något i stil med, "men vadå...? janna är ju min bästa vän. lisa... hon är nåt annat, hon är... familj." en gång sa jag till henne,
det känns som om vi är ihop, på ett dåligt sätt. ha, ha. nog var vi. man ÄR ihop med sin familj.
och man slåss med sin familj. jag har slängt bort dig så många gånger och du har alltid funnits kvar. jag har gjort dig till en hund, för att jag inte har klarat av intensiteten i vår relation. jag har behövt avstånd, distans och markeringar. jag har frigjort mig från dig som en osnuten tonåring och slängt bort dig tusen gånger. men aldrig mer; det är en fantastisk känsla. jag tar hand om dig nu. fast det behöver jag inte, inte på DET sättet, du har
allt nu, men för att jag VILL. och det kommer bara att bli bättre med tiden också. vi kommer bli gamla tillsammans.
hon är också den som ser mig i ögonen på ett förskräckligt jobbigt sätt och ställer de där allra värsta frågorna som jag verkligen inte vill svara på. det älskar jag henne FÖR! hon är min ilskna spanska morsa, den som säger allt med tusen lager färg och ställer de där frågorna, och inte håller mun av till exempel politisk korrekthet, medberoende, ointresse eller bristande analytisk förmåga. jag kan tyvärr inte värja mig från hennes ord utan tvingas rannsaka mitt inre och erkänna alla mina föreställningar om hur saker är fast de egentligen är skit, eller så ljuger jag för mig själv men vet under resten av dagen att hon givetvis såg rakt igenom alltihop. då kan hon hålla tyst, men av en annan anledning. hon låter mig hållas av respekt ibland, låter mig låtsas. men jag vet ju att hon vet och hon vet att jag vet att hon vet... så budskapet går liksom fram till mig ändå. jag har gjort samma sak för henne en gång. det var panik i luften, hennes dåvarande a hade stuckit igen. man visste att det var meningen att lisa skulle följa efter, och vi visste att det var mycket viktigt att hon INTE gjorde det. jag minns skräcken i lisas ögon, självföraktet eftersom hon visste vad hon borde göra och samtidigt visste att hon inte skulle göra det. hon skulle slänga tjockt ylle om sin hals och rusa ut i vinterkvällen efter a. så jävla idiotiskt och det visste vi båda två. jag sa,
gå inte. bara stanna här. gå inte efter henne. och de ögonen, så inne i skiten, och sen sprang hon ut i alla fall. och jag sa ingenting om det. vi hade redan sagt det som skulle sägas men vi kunde inte stoppa tornadon för det funkar inte så.
 |
| (när jag sjöng på lisas och jinns bröllop förra sommaren, tillsammans med emma boman, då rann tårarna. igen. jag kunde knappt ta ton och mitt hjärta värkte obeskrivligt mycket av allt jag precis hade förlorat och av att se allt de precis skulle vinna. de höll varandra i händerna och grät. de darrade från fötterna upp i turbanerna och det lockade håret och såg ut som skulle de gå upp i atomer. man smällde av och dog. sedan lisa träffade jinn har ALLT blivit vackrare, gladare, lugnare, roligare, snällare, viktigare och sannare. allt är som det skall vara.) |
jag vet inte om det här egentligen ger några svar på varför jag älskar dig. förmodligen inte. dessutom är du aldrig riktigt nöjd för du vet ju alltid LITE bättre och vet hur saker skall göras, eller hur... men, som en del i min fullständiga och totala imperfektion tillägnar jag detta långa svamliga inlägg till bara dig, sittandes i en soffa byggd för någon som är TYP två meter lång (aslång), iklädd en för stor hood, drickandes två koppar kaffe vilket är två koppar kaffe för mycket, negligerandes den engelska artikeln av castells som jag i det följande skall ta mig an, och lipandes över min egna sliskiga kärleksförklaring. jag borde klippa mig och skaffa ett jobb.
