första snön

temperaturen sjunker snabbt och det börjar lukta snö i luften. den faller ljudlöst; mikroskopiskt små, vita korn som plötsligt yr omkring oss. blek decembersol som när som helst kan gå ner om man vänder ryggen till. den draperas nu bakom slöjor av moln och dis. när skymningen kommer och vi tar oss hem har snöfallet tätnat och vi lägger våra stora halsdukar över håret. det hela är rätt dramatiskt och vi betraktar storögt hur staden förändras framför våra ögon.

några timmar senare är stora lönnen, lindarna och askarna utanför fönstren täckta av snö. varje gren accentueras av ett tjockt, vitt täcke. de gammaldags gatlyktorna som av någon anledning inte har bytts ut mot nya, de har aldrig varit vackrare än när deras florsockrade, runda glaskupor lyser upp grenverket underifrån. det mörkt ute nu. under träden går små söta gångar kors och tvärs genom snön, gjorda av människor som skyndat sig åt olika håll, eller gått omvägar för den trevliga känslan av att ha fått vara först i allt det vita. ens innergård och slänten ner mot spårvagnen är nu tabula rasa, en vit panå att måla med mönster av fötter, pulkor på släp, snöänglar och hundtassar. men jag gör inga gångar i snön. jag har rullat ihop mig på sängen och ämnar inte flytta på mig heller,  inte inom den närmast överskådliga framtiden. den vackra gamla adventsljusstaken lyser i fönstret med pappersänglarna utvecklade bakom sig och tre rosor av tyg framför sig. köket är indränkt i små ljuspunkter som strålar från stjärnan i fönstret (de sprids också utanför fönstret, det har jag sett en gång när jag stod nere på gården). ett värmeljus fladdrar i min lilla kakelugn, självklart.

jag ligger mycket stilla och hör hur staden tystnar. snön har nu bäddat in minsta soptunna under en vit hatt och varje bortglömd bil under en hel skidbacke. tjocka filtar och raggsockor, och tystnaden, och det där ljuset som redbergslid badar i, och mörkret utanför, och gatlyktorna, och tassavtrycken i snön... jag andas in doften av hyacinter som jag äntligen köpt för mammas presentkort på födelsedagen i somras. och jag trycker snoken mot axeln och ryggen framför mig; ryggen på den andra rävungen i lyan. ingen av oss har sagt ett ord på vad som känns som flera timmar. det stämmer nu inte men allt är som det skall vara. dessutom är det inte ens sent på kvällen, mörkt är det ju ändå, det finns massor av tid till att laga middag och vara vuxen. men nu, rävungar i fullständig tystnad och stilla ljus, och hela världen täckt av vit sockervadd utanför.

les noires

dagskymning; det blir inte ljust ute idag. jag eldar i min kakelugn i miniatyr. den står på soffbordet och signalerar hem, lugn/tröst och börjar framkalla en viss redbergslidsk trygghet. nå, allt är relativt! men faktum är att jag är mindre rädd för mörkret när det börjar kännas som att det mesta är SKITSAMMA, på ett bra sätt. "öppna armar, svarta ögon, klar i hjärnan."

ikväll skall vi klä oss i endast svart. vi skall dricka mörkrött vin och lyssna på toner av dunkel, bottenlöst djup och mörka, hypnotiserande färgskalor. stirra rakt in i mörkret. det tycker vi är festligt. och, givetvis, elda i kakelugnen. sedan skall vi gå på svartklubb i gamlestaden.

för att ge en chans till förståelse av vad i helvete jag pratar om/fnysa ännu mer åt mig (det är alltså valfritt och jag bryr mig inte mycket om vilket man väljer), tänk detta:

• svarta ögon som inte viker undan
• vilda toner av gong och laura palmer's theme
• sälspaningsstämning
• känsla av att befinna sig i karibien
• tankar på sjöfartsmuseets galjonsfigurer, som alla kommer från förlista fartyg (förmodligen mötte de ödet på karibiska havet)
• en kakelugn i miniatyr som aldrig slocknar

jag kan även tillägga detta, utkastet till luukinens kärleksbrev som jag aldrig skrev klart men börjat på:

>> när de andra slutat drömma för länge sedan, då vältrar vi oss i ögonblicksbilder och filmiskhet, vägandes på stolarna i mitt gröna kök. det finns många som vi; ändå känner vi att ingen riktigt förstår. vi var i vårt esse när huldran kom till. kören skulle sjunga i skogen, på en övergiven dansbana som träsk och grenar och barr vuxit över. och vi fick måla upp huldrans födelse ur gyttjan; äntligen väcktes också vi till liv. stranger than kindness är den elektriska huldrans toner, vi ser hur hon höjer sina armar och sin nacke och sina skulderblad, och borrar sina ögon djupt ner i dyn. skogen sluter sig över henne, öppnar sig för natthimlen och sluter sig igen, det svartnar för ögonen och vindar i huvudet. så ser också våra allra bästa stunder ut. >>

en av de få som fattar är anderssonska maja. hon bär en låda med mörkrött under sin arm. och regnet över oss är iskallt, osentimentalt och inte det minsta vänligt. sådan är skillnaden mellan fiktion och verklighet! iskall, osentimental och inte det minsta vänlig. de tre huldrornas huttrande lördagkväll, ha. i svart mundering och ett mycket mörkt sinne för humor - uppfriskande! som ni hör tar vi hand om oss själva och varandra på bästa sätt. det är nog få förunnat detta att få sitta runt en kakelugn i miniatyr och vältra sig i svart tyg, mörka toner och klirrande vinglas. terapi, uttryckslängtan, pretentioner eller patetik, vad vill ni kalla det. vad vill ni kalla oss. och jag känner mig mer levande än på länge. så funkar det. 

(välkomna till redbergslid ikväll, alltså. om ni bär svart och har kontanter till svartklubb på er.)

och en personalvetarexamen på det

jag är sur.

jag har varit sur hela dagen.


JAG ÄR SÅ SUR OCH TRÖTT OCH LESS ATT JAG MÅSTE RIMMA:

jag är jävligt sur idag

och är mitt allra sämsta jag

ingen fattar någonting

de kliver bara runt omkring

all min svarta energi

och jag lipar inuti

en dimma full av stress och opepp

snart tappar jag mitt trötta grepp

om jobb och krav och sånt jag vet

att man skall ta med ro men det

är mycket nu och inget alls

blir bättre av att att skratta falskt

men somliga vill ha mig glad

jag knäcker en mariestad

jag tror jag smäller av dör

de verkar bli så rädda för

svarta ögon, kris och moll

jag tycker att de saknar koll

på värdet av att ha en blå

känsla i sig då och då

ett av mina nio liv

skall gå till nästa stora kliv

in i konsten och en framtid

olik denna vissna samtid

jag vill vara konstnärsgalen

ironiskt att det kom examen

till mig på posten just idag

och hjärtat fylls av obehag

jag är nog ändå rätt vital
som inte gillar PERSONAL
jag vill jobba med mer hjärta

göra något fullt av svärta

färg och ljud och tusen toner

ord och bilder i miljoner

livet som jag känner det

kan fara rakt åt helvete

närå men jag menar att 

jag tänker nästan varje natt

när vi går här genom tiden

att allt det bästa inte hänt än

så därför får jag vara sur

jag är ett argt och pälsigt djur

med svarta ögon av korint

och jag har fått en riktig hint

om livet som det kunde vara

bara krisen kvar att klara

sockerkristyr runt kanten ASAP tack

bob dylan: nashville skyline och jag, vi är hemma från jobbet och är lite sjuka. det är så otroligt skönt och jag kommer ihåg, igen, att jag inte haft någon semester sedan skolan slutade och jag började jobba på konsthallen. jag är mer än gärna hemmafru om det skall vara såhär; ont i halsen, trött och hängig. jag kan pyssla, laga mat, hasa runt i raggsockor och lyssna på bob dylan. saknar bara sällskap att promenera med. men vi tar det i morgon.

här är mina alternativa semesterscenarion; jag önskar mig alla i varsitt paket som skall se ut som glansiga karameller och krokaner, med pastellfärgade snören och guldkantade kort, jag vill ha dem upplagda på ett tårtfat på fot och med sockerkristyr runt kanten, ASAP, tack:

tag en nummerlapp och uppvakta mig med pengar alternativt
redan betald semester tack ok hejdå...

kroatien med kocken (samlingsbeteckning för vad jag behöver enligt källor på konsthallen)

ligga och sova på redbergslid (jag vill ligga PÅ prydligt bäddad säng, i raggsockor, under filtar, och tjuvsova på dagen - dock omöjligt att vara mysigt sjuk när de lägger ny asfalt medelst ångvält på parkeringen nedanför fönstret)

kreta med säthilska fruarna och örtman (den våta drömmen om att endast och uteslutande kravla runt mellan havet, solstolen, hotellsängen med vita lakan, duschen, restaurangen och baren, samt givetvis strunta i alla eventuella sevärdheter och kulturella inslag)

fara till gva med kocken (resans idé; och dessutom, att få sitta i tystnaden på trappen med varsitt glas rödvin i sann nu har vi äntligen kommit fram här är vi nu i eftermiddagssolen-anda)

fara till prag med min nya familj (det är sant; denna resa har talats om i år och år, och nu kanske den äntligen kommer att bli av och jag har en familj på riktigt, tänk alla dessa dreglande herrelösa pälsskräp som irrat runt på härbärgen för övergivna hundar, och så får de en dag komma till ett hem där det finns rena sängar och mat på bordet och barn att leka med och ben att gräva ner i trädgården som också plötsligt finns, nå inte direkt men kanske om några år, vem vet)

den närmsta semestern ser ut som följer: middag och serier. baka bröd om morgonen. promenera i vad som nog är höst. suga på halstabletter. få linda in sig i sjalar. rulla ihop sig på sängen och lyssna på musik. och raggsockor, raggsockor. och glo tillsammans, iaktta alla fläckar av trycksvärta som finns i det redbergslidska taket efter all flugjakt som utspelats här sedan jag flyttade in. det hela handlar om att människor är indiska fiskaruttrar eller vad det nu egentligen hette, jag minns inte. människor skall ligga tätt, tätt tillsammans och äta loppor ur varandras armhålor. typ. de skall försiktigt nypa varandra i kinderna och le med glittrande ögon. det är det enda som betyder något. alla gör det, alla ska. och här är apropå det en icke fullständig men ändå en lista över folk jag saknar NU:
syrran
säthilska fruarna
örtman
kim
janna (apkärleken; hon fattar verkligen)
mammaochpappa, hoho, jag kan skriva det tillsammans i ett ord, det FÅR jag, hjälp/hick/hurra
julen 

fan, julen är ingen person, men jag blev akut familjekär och sentimental. nu skall jag promenera sakta sakta, ner mot olskrokstorget, och inhandla mat och rödvin till min fredagssemester som börjar ca 17:30 ikväll. MVH koko

blandband V: redbergslid

jag har lämnat bakom mig ett lugnt redbergslid. doftrankan, korallfärgade pelargonen OCH hibiskusen blommar. sängen är bäddad. allt är stilla och vänligt. underligt, när man inte är där.

så många gånger jag har behövt den känslan... och fortfarande behöver den. idag finns ett ögonblick av den hemma hos mig, annars blundar jag och finner mig själv sittandes inbakad i stora helly hansen ute på klipporna. petandes med en pinne i en bergsskreva eller något annat onödigt. eller, liggandes inne i blå tarrsängen, på ett tjockt, slätt lapptäcke, prydligt instoppat runt madrassen. och fönstret snett ovanför huvudet, helt litet men som tar in precis lagom med eftermiddagsljus för att det skall kännas vaket och levande där inne. det filmiska lugnet sänker sig och man kan äntligen dra djupa andetag. ute är luften frisk och det är uppenbart att årstiderna inte hunnit skifta än men ändå ligger det ett sånt där stilla vemod över ön. det är obeskrivligt tyst och lugnt, och det väcker ju allting som gör ont på insidan. och det gör ingenting.

somliga skulle också behöva det där. ingen vet egentligen mycket men jag vet en sak i alla fall; svart vecka fast ändå fina dagar på redbergslid och man är NÅGOT på spåren. musik, lugn, och oceaner av tid. det är det nu ingen som har. vi ugglar uppe om nätterna i stället och gråter av trötthet om morgonen. och, ändå, om inte sinnesfrid så kanske något som hjälper.

nu är jag framme i Malmö som tar emot mig med bil vid Svävarterminalen. SÅ utmärkt!

resans idé

vi far iväg. vi sätter oss i en bil. en lånad bil, ingen av oss HAR en bil för fan, men vi lånar en. vi sätter oss där, jag backar ut från tomtebacksgatan, vi har väskor och korgar med oss och de är fulla av mat, rödvin, musik, kuddar, lakan, korsord.

sommaren går i sina djupaste färger, augustis mörka nätter som föregås av sprakande solnedgångar. medan bergen och skogarna fortfarande står i neon, då seglar en väldig fullmåne upp på himlen, den går i mörkrosa och blekt gult, den är hur stor och varm som helst. vi kör i mörkret, arcade fire: headlights look like diamonds, våra liv passerar i revy på ett mycket filmiskt sätt när vi blixtrar genom skogarna. tallar står som mörka pelare runt oss, de bildar svarta ridåer kring vår färd som företas i absolut respekt för resans idé. jag kan den. jag har läst på. till exempel håller vi mun en bra stund efter att vi krånglat oss ut ur stan och bara har vägen framför oss. vi skruvar upp musiken och låter kvällen sänka sig runt oss, var och en får ifred sjunka in i resans pulserande och samtidigt lite ödsliga sinnesstämning. ord får inte komma för snabbt, det är mycket viktigt, det är resans idé som bestämmer våra samtal.

och det där med att pausa under stjärnklar himmel, i fullständig tystnad, vid vattnet självklart. man stannar alltid bilen vid ett vatten när man tar av från stora vägen. bara muller från någon enslig långtradare lastad med timmer bakom oss någonstans. jag som kör får dricka COCA-COLA för att inte bli sömnig. men bredvid mig, i tjocktröja och med sätet lite bakåtfällt, svarar långsammare och dummare, och till slut, jag hör de mjuka, långa andetagen. pratar i sömnen dessutom, som en annan idiot. jag blir givetvis hög på livet i detta ögonblick. för att hålla mig själv sällskap slår jag på radion och lyssnar på slutet av något gammalt sommarprat. det är en åsna, som liksom alla andra avslutar med what a wonderful world. då fnyser jag, ordentligt, markerar i mörkret. jag trycker in det gamla kassettbandet med kåldolmar och kalsipper. jag tänker, vi behöver aldrig komma fram om det skall vara såhär underbart. nå, i verkligheten sitter jag i soffan med nymålade naglar och ser på friidrott. men det VORE fint... resans idé är något av det vackraste man kan fantisera om. jag gör också så.

baklängeshjärta

tog en öl med kim. vi satt bredvid ett par som hade en mycket, mycket vissen dejt. de var typ knäpptysta och satt med sina telefoner. de fotade ölen för att (min teori) lägga upp på instagram med kommentaren "måndagsmys med älsklingen". samtidigt var det uppenbart att de varken hade mysigt eller älskade varandra... eller, det sistnämnda vet jag inget om då men mysigt hade de verkligen inte.

jag har ofta såna där dejter med mig själv. jag tänker att det skall vara mysigt och okynnesfint och självtillräckligt men det är det inte. det molar i skallen och bränner bakom ögonlocken. särskilt när jag skall ha en trivsam dag på stan med mig själv, det händer då och då. slutar alltid med gravt blodsockerfall, folkskygghet och ekonomisk ångest utan att jag köpt nåt enda nästan. jag vinglar på nån jävla spårvagn hem och känner mig helt tom. 

gva insomnia

nu när jag ändå är inne på ämnet SAKER SOM HAR SKAVANKER kan jag nämna mitt så kallade hjärta. det är vrängt ut och in, tyvärr. varje dag ekar palpitation: repeat / reverse / rebuild där och varje dag går någon längre ifrån mig när jag tror att jag håller dem i handen. det gör jag alltså inte. till och med detta: maja sa på sommarkollot, att man inte visste om man skulle krama mig eller hålla sig borta i början när vi lärde känna varandra. high five och är det någon som kan fara åt helvete så är det jag själv och jag far faktiskt åt helvete i princip dagligdags, för är det någonstans det ekar så är det under mina fåniga fötter när jag trampar gbgs gator. jag går i klackskor som för att vara märkvärdig och får skavsår av dem efter en lång dag. sedan tycker jag synd om mig själv. som nu! utan skavsår men med självömkan. ok hejdå.

nå, jag vill fara om inte åt helvete så till san fransisco. jag bara ser det framför mig. örtman, när drar vi, ungefär. men allt är baklänges och jag är ut och in. lagom till midsommar blommade syrenerna i gva. hallå eller. och för varje morgon blir jag mer och mer lik ett lik. jag är en åsna, och jag sover för lite om nätterna. en åsna, och jag kunde behöva mer realism och färre dubbla regnbågar i mitt liv egentligen. men, å andra sidan, hur vore det att dumpa sina fåfänga känslor i fontänen i brunnsparken bara för att man är en åsna och inte borde expressionera sig. jag är utåtagerande typ, det vet vi. nu kan vi också gå igång på att uppskatta oss för detta och sluta nypa oss i örat för det. 

PS. en gång skrev jag att min förfader august var en slampa som låg med halva sverige för att inte tala om brudarna i västra tunhem. nu har det visat sig att det var anna-charlotta, eller om det var johanna, som stod för detta ansvarslösa leverne. i själva verket hämtade august, som var god och vis, sitt fruntimmer på fattighuset, efter att hon blivit utkastad från föräldrahemmet med alla sina oäkta kids snoendes kring benen. så var det med det. någon var en åsna. det kan ha varit anna-charlotta. eller om det var johanna. ELLER august, som förbarmade sig över en tjej som å ena sidan varit lätt på foten, lösaktig och jävligt promiskuös och förmodligen förtjänade fattighuset, och å andra sidan levt som brudar gör mest med den skillnaden att det inte fanns kondomer på den tiden. hon ba, "låt mig vara, karladjävul, om du tämjer mig skjuter jag med mitt armborst!". det var slutet på den historien. eller början, det beror på hur man ser det kanske. 

XXXXXO/ mårran, eller, ett höjt ögonbryn

funderar på att skriva en kontaktannons... that oughta do it!
hej där! jag är en cynisk, föraktfull, lätt hatisk, lätt manisk, lätt neurotisk kärring på snart 26 jordsnurr. jag ser ut ungefär som en porslinsdocka från italien på utsidan, och har nordeuropas mest kompakta mörker på insidan! en festlig typ som lätt blir förbannad och som inte förstår barn. är mkt bra på matlagning, men tycker tyvärr inte om oliver, ost, kaviar, majonnäs, kapris, ketchup, senap, vinäger, kött eller keso. söker dig som har extremt mycket humor, men du får inte driva med mig och mina dåliga sidor för ofta, gärna med andras, helst dina egna dåliga sidor. dem kommer jag att driva med! du måste vara sinnessjukt snygg men får för den delen ej vara ett jävla svin. nej snygg och ödmjuk skall du vara. du måste vara gladare än jag för jag orkar inte släpa någon bakom mig längs livets krokiga vägbanor. men du får fan inte vara FÖR glad, typ sorglös, obrydd och Chill. då kommer jag att kalla dig NAIVA IDIOT och gapa saker som GET A GRIP och SLÄPP ILLUSIONEN - DET REGNAR UTE OCH DET ÄR INTE MYSIGT. osv osv osv osv. har jag sagt att du måste gilla the knife? du måste gilla the knife. osv. just det - jag petar näsan jätteofta också och glömmer snorpapper överallt hemma. ok?
XXXXXO /mårran, snart bakom ett hörn nära dig.

nå! idag som middagsunderhållning slog jag igång första avsnittet av senaste säsongen av ANTM (har kollat slut på mad men och ANTM är ju nästa logiska val). en av brudarna var så snygg att jag satt och dreglade hela avsnittet och när de hunnit fram till elimination var jag tvungen att springa och knäppa upp en kall heineken som jag inhandlat enkom för solo valborgsfirande på redbergslid. fnös högt för mig själv. när avsnittet var slut gick jag resolut in i vardagsrummet med min öl, drog fram yogamattan och satte på musiken jag tänker spela på Ur Villfarelsen AKT III: DRIFTEN, a.k.a. snusket. exempelvis tänker jag spela DEN HÄR jean michel jarre: rendez-vous II pt. 3 och stämningen kommer vara jättesnuskig. sen stod jag i krigare A, B och C samt hundar, kobror och diverse andra djurinspirerande ställningar. kom inte och påstå att jag inte firat min valborg. jag har firat valborg.

och apropå snusk, tänk kören när den far på kollo nästa helg. tänk om vi skulle ha varsin yogamatta och lyssna skithögt på porrig musik och stretcha ut våra kroppar tillsammans medan morgonkaffet kokar. det vore ju livat! kan inte folk bara erkänna att det är det de vill. samt bära lösögonfransar och tights.

P.S. nu på lördag blir det klubb med kör, Ur Villfarelsen AKT II: DISKOTEKET. allt gick åt helvete förra veckan med lokalen men det är löst nu och på lördag skrivs tidigare nämna kör- och klubbhistoria. undertecknad tänker då vara lika svart/snygg på insida som utsida. ok hejdå.

dj på gymmet och delfiner i solnedgången

hade ett ögonblick av älska mig själv tidigare idag. för jag är en sån nörd. måste hålla takten 100% när jag tränar indoor, och måste trampa med höger fot på ettan. jag har märkt att Lena A som har fredagspasset i majorna har klippt lite i en av låtarna och då är det så himla jobbigt för plötsligt trampar jag inte med höger på ettan längre utan med vänster. detta upplever jag mycket frustrerande och jag måste trampa jättefort jättelänge för att komma in i rätt flyt igen. MEN idag var jag förutseende. precis innan, eller samtidigt, som låten blev klippt i lite omärkligt sådär, trampade jag kontrollerat och snabbt några varv och landade precis rätt med höger fot på första slaget när cresendot i låten kom, det var ju därför hon hade klippt - så man skulle komma dit nån gång. jag blev så till mig att jag rös, på riktigt, när det hände. sedan fnittrade jag åt mig själv där längst bak i salen och undrade om det är någon mer än jag som överhuvudtaget märker detta under fredagspassen. jag tyckte mycket om mig själv i den fåniga stunden. när jag tränar vill jag gå på klubb. inga konstigheter.

min vision är att starta en dj-funktion på gymmet. jag skulle stå där i 80's träningsutstyrsel aka urblekt träningsjacka och korta shorts alternativt cykelbyxor, heels, hår i stor knut, eller helst kort och lockigt då, stora örhängen, lösögonfransar, och vända plattor medan folk kutar på de där maskinerna, alternativt cyklar spinning. yra, peppade, arga, lyckliga och fullständigt obekymrade om att de TRÄNAR. jag skulle självfallet ha en vindmaskin framför mig så att jag slapp känna av den svettiga stämningen i salen. jag skulle spela DEN HÄR låten bland annat - jean michel jarre: equinoxe pt. V. och bakom mig skulle jag ha en backdrop som såg ut SÅHÄR:

dansbanan, eller, limonad i mina italienska ögonbryn

sätter vattenglaset på metodboken lånad från biblioteket, så att det garanterat blir en blöt ring... äter för många kex med för mycket smör på. ser för många avsnitt av mad men i rad... låter det inte som ett underbart liv?

farmor säger alltid till mig, "du l e v e r ett FAN-TASTISKT liv, lovisa". jaha... ok... inte vet jag.

jag tänker mig att tiden har stått stilla i många år, att jag har en frasig klänning i violett och mintgrönt och vitt, med kanske en liten krage och knappar och definitivt med underkjol. detektivbyrån: dansbanan jag släpar foten i paljetter och, håller ett glas med limonad och, ser solen gå ner bakom tallarna.

över dansbanan hänger kulörta lyktor, och i träden. i chokladhjulet vinner ingen men det är inte heller poängen, huvudsaken är att folk spelar, fnittrar, håller varandra om livet och kysser varandra när det är som mest spännande. jag tänker att jag har en ihålig huldra inuti mig. det är därför ingen spoling i keps och väst bjuder upp mig  EL MOTSV. skitsamma, jag skulle ändå bara hysta glaset med limonad i hans ansikte, kliva därifrån och fnysa åt hans försök till skägg. huldran tar hem spelet som vanligt. och jag finner mig sittandes i kärret, skålandes med mitt eget arma huvud vilket får som konsekvens att är det någon som får limonad i sitt ansikte så nog fan är det jag. det rinner ner över mina ungefär italienska ögonbryn, in i mina gröna ögon och ner mellan mina läppar som går i cerise. jag tycker mycket om mig själv i den stunden och önskar att jag aldrig behövde se fler idioter som försöker odla skägg. jag odlar hellre skägg själv. det måste ju gå på något sätt. jag vet inte. önskar ni mig åt helvete. det gör ni kanske. jag tror inte på helvetet. men jag tror att himlen är en knarrig, svagt upplyst gammal dansbana med paljetter och lyktor och tombola och spunnet socker och musik som lever och letar sig in under huden och aldrig tystnar.

"ibland tror man att du är drogad när du skriver..." tack mamma.

himlen alltså, klänningarna slutar aldrig frasa. limonaden smakar citron och jordgubbar. vi klipper med våra långa mörka ögonfransar vilka vi har fuskat oss till tack vare ett förmånligt paketpris på tradera.com. vi leker SKOGEN och har aldrig mått bättre. ok? ok. PS i himlen har ingen nackspärr. och framåt gryningen sitter vi med armarna om varandra och ser morgondimman över sjön. jaha hejdå ses där.

den dyigare delen av skogen

det finns ett hål i skogen. det finns en mörk, mycket smal stig som slingrar sig, förlorar sig mellan träden. den försvinner mellan tallar och mörka granar och är egentligen mer som en tunnel, för ljungen och blåbärsriset har nästan vuxit ihop över den. skogsmöss pilar ljudlöst i de uppkörda spåren under ljungen. det var evigheter sedan någon trampade stigen. samlingsbeteckning för mitt s.k. livsprojekt i ekorrhjulet. det finns ett hål. någon som skogen för länge sedan har tagit över, sitter där. en smal och trött rygg, ett mörkt hår, resten är skog. fingrar som stickiga granruskor, ögon som slambruna gölar. lav i håret, kroppen insvept i mossa och slem.

det här är alltså inte ännu ett filmiskt ögonblick.

på ön blåser ljumma vårvindar. man sitter på bron och löser korsord och dricker kaffe. sover långa stilla timmar inne i blå tarrsängen. katten är vänlig eller bara bekväm; den ligger hela tiden och trycker intill smalbenen på en.

huldran bakom granarna.
mårran sitter vresig i en pöl full av paddor, brunt vatten och trädrötter.
otäcka krypet på stenen i hålet. har alltid suttit där och väntat, väntat. samtidigt krispig och ihålig, frasig, ljus som pärlemor på insidan. det är också rätt äckligt. kontrasten.

man får stå i sen eftermiddag, ute på klipporna, vinden är inte kall, den är snäll och lugn. solen värmer fortfarande. det får bli kväll, när det är såhär...

ingen regissör. alla är lurade. kväll eller inte kväll i hålet i skogen. ingen kommer förbi på den där stigen. ingen kommer att komma förbi. det har heller aldrig varit frågan om att någon skall komma förbi. hjärtskärande vacker solnedgång över det där förbannade träsket. över den dyigare delen av skogen skallar nico och velvet underground: all tomorrow's parties tillsammans med kvällsdimma och en explosion av solnedgångsneon som silas in genom valv av granar och majestätiska tallar. så var det sagt.

jag har en aura av sherry

ja eftersom vi endast lever en gång osv, då kan man ju lika gärna göra urfåniga saker så ofta man kan. typ nu. och medan jag gör det, lyssnar jag på diamond heart. jag vet att det är för mycket, men det är inte jag som döpt låten och det är inte mitt fel att den låter perfekt för mina hyss och djävulskaper. don't blame me. blame the hippie from LA. öhöhhö.

nå; OM det hade varit en film nu... då hade inte åkrarna utan för bussen varit grågula och träden bara och långtradarna smutsiga. då hade det varit ljusgröna ängar med rådjur, kronhjortar, små sprittiga bäckar och nyutslagna träd. himlen hade gått i silvergrått, ljusblått och haft en fet double rainbow över hela alltet. bussen hade varit en kattbuss och jag hade haft ännu större ögon än jag redan har. mina nedre ögonfransar hade liksom snuddat vid kinderna och för övrigt hade jag haft längre ben och högre klackar också. det har jag nu inte. men jag har en aura av sherry! uppenbarligen. enligt eric i kören.

vi tar det från början. det finns ett pågående battle om vilken stämma som kan ha det festligast på sina extrarep. altarna drack vin på sitt och lade upp en bild, tenorerna kontrade med bubbel... sopranerna planerar att köra vodka på sitt rep (enligt ryktena kommer basarna strejka och gå med i IOGT-NTO). jag känner mig givetvis utanför, jag har ingen stämma längre! jag skrev följande kommentar med en ordväxling med eric som resultat:
"när jag har ensamt dirigentrep kommer det att flöda av whiskey, rödtjut och annan tantdricka. jag tänker fota mig själv liggandes i mina egna spyor, vevandes lite frånvarande till något tutande arr i noteflight. vänta bara."
"sherry borde du dricka, tycker du har en sherry-aura!"
"vad fan betyder det!"
"haha, det passar ditt utseende och din personlighet att hålla i ett glas sherry"
"tänkte du menade att jag ofta luktar som sherry. går runt i en aura av sherry som egentligen är ett odör moln av sprit."
"HAHA, inte riktigt så jag menade."
"jag särstavade! jag HATAR särstavning!!! :O"

efter närmare efterforskningar visar det sig att eric kanske har en poäng. eller så är han helt ute och cyklar. hjälp! på http://sv.wikipedia.org/wiki/Sherry hittar jag bland annat följande:
Tvärtemot vad många föreställer sig, är traditionell sherry torr. De sötare versionerna har uppkommit som ett resultat av efterfrågan från britterna [...]. britterna vet jag inget om, men efterfrågan på söt har jag märkt av ja. Bilden av sherry som en söt dryck är så universell att även många spanjorer har börjat tro att till exempel sherry av oloroso-stil bör vara söt. det bör den inte. Oloroso: torr, fyllig och oftast mörkare än amontillado. amontillado verkar vara bärnstensfärgad och det är jag för fan inte. Intentsiv doft av torkad frukt. va! där har man för att man lade massa hundralappar på paul smith: rose. styrka 18 till 22 procent. jag jobbar på det, ok. som ovan konstaterats finns det mängder av söta varianter. men ingen är som jag, ho ho.

ok see ya, nu ska jag göra jävligt dumma grejer med min lifepartner örtman. hej.

husmoderns fem gyllene tips för sund livsföring

få saker förbryllar oss så mycket som frågan om hur vi ska bete oss för att hålla ihop våra så kallade liv. medan vi förtvivlat försöker förverkliga oss själva genom kreativa och inspirerande aktiviteter som exempelvis egenstartade körer och hemliga dj-projekt, finner vi oss samtidigt i djup koncentration/panik i den förbannade viktoriasalen för tentamen i organisatoriskt förändringsarbete. "livet" består också av den spännande utmaningen att inte äga pengar typ överhuvudtaget, i kombination av hetsiga anfall av att UNNA SIG saker varefter man har ännu mindre pengar kvar. vi skall även sälja oss själva på ARBETSMARKNADEN samt gärna tycka om att många bollar i luften, järn i elden och hålla ett högt tempo. det tycker vi inte alls om. vi försöker kompensera genom att meditera över det individualiserade samhället, UNNA OSS att strunta i gymmet eftersom vi behöver kravlös tid och svulla framför skräpserier. resultatet: vi blir lönnfeta, cyniska och arbetslösa. ok skit idet, jag byter spår; det vore trevligt om man hade en lathund för hur man får allt att gå ihop. och jag har en! i alla fall för diverse till synes ytliga företeelser såsom utseende, uppförande och framtoning. andreas säger alltid till mig, "fake it til you make it" och han menar det på det mest seriösa och bedårande sättet man bara kan mena en klyscha i övrigt utan finess. andreas! jag har det; i tjugunionde kapitlet ur HUSMODERNS PRESENTBOK från 1933, läser vi  följande:

VAD SKALL JAG HA PÅ MIG? Få frågor äro i etikettshänseende så viktiga som denna: hur skall jag vara klädd? Och ingenting kanske ger oss mer självförtroende än just detta, att vi veta med oss, att vi vid varje tillfälle bära de kläder som äro lämpligast just då. 
EN DAM OCH HENNES KLÄDER. Låt oss för tydlighetens skull dela in kvinnans (liksom mannens) kläder i fem sorts finhetsgrader:
1) vardagsklänning, 2) söndagsklänning, 3) eftermiddagsklänning, 4) middagsklänning och 5) galaklänning. redan på den tiden var det sexigt med androgynt mode alltså. jag brukar väl kanske inte ha klänning så ofta utan håller mig främst till nästkommande typ. andreas hoppar däremot oftare runt i söndagsklänning. nå, det fortsätter vidare: Vi ha bland de fem klänningstyperna ej nämt sportdräkten, då den något faller utanför ramen. Med sportdräkt mena vi en lämplig dräkt för gångsport. /. . . / sedan kommer de in på specialsportdräkterna. ni fattar. det framgår också oerhört tydligt hur varje klänningstyp ser ut och när man bör bära den ena eller andra. tyvärr visar det sig att de även har spaltat upp herrkläderna längre fram; de får inte ha klänning utan bör bära kulört kavaj, blå kavaj, jacquette, smoking eller frack. osv. det är väldigt festligt och betryggande att man får allt så handfast och korrekt beskrivet för sig, då behöver man inte undra. men jag undrar i alla fall, när ger husmodern ut Etikett och god ton: SJÄLVFÖRVERKLIGANDE OCH SUND LIVSFÖRING?

ehh... typ: VEM SKALL JAG VARA OCH HUR SKALL JAG FÅ ALLT ATT GÅ IHOP? Få frågor äro i överlevnadshänseende så viktiga som denna: hur skall jag ta vara på mig själv i en kall, individualiserande, sifferkåt, kollektivföraktande värld? Och ingenting kanske ger oss mer självkänsla än just detta, att vi veta med oss, att vi vid varje tillfälle handla utifrån vårt inre flockdjur och reflekterande samtal. 
EN DAM OCH HENNES LIVSPUSSELBEHOV. Låt oss för tydlighetens skull dela in kvinnans (liksom mannens) behov i fem sorts frihetsgrader: 1) tillåtandet - att sluta döma sig själva för att de inte alltid lyckas ha flyt i tillvaron eller snarare endast har flyt under korta stunder i taget och att det är helt ok så; 2) undanflykten - att pausa från letandet efter flyt och göra något helt annat som verkligen inte gör nytta i tjusiga siffror eller prestationer sett utan mest ger dem en känsla av LIV i hjärtat exempelvis vända på stenar i skogen, leta efter vårtecken eller vara med i göteborgs indiekör el motsv;
3) samhörigheten - att aktivt ta kontakt med dem de tycker om och se till att hålla sig nära dem och vägra låtsas att de klarar sig på egen hand när de egentligen är som vilka hundar som helst dvs. naiva, kärleksfulla flockdjur; 4) ärligheten - att se sina tusen sidor som de är utan intresse av att döma, att ge utlopp för sin energi i sånger, danssteg och snusk, och att våga formulera visioner; samt 5) dödsföraktet - att kasta sig ut och våga stanna i olika typer av känslor, situationer, eventuella inre kriser, storhetsvansinnen och meningslösa äventyr.

och så sportdräkten. den är för att de skall ta sig till gymmet. kvinnan (liksom mannen) mår bäst när de har sprungit långt, lyft saker och svettats till hög musik. that's a fact. undrar vad som skulle hända om vi låtsades allt detta ovan ända tills det blev sanning. spela denna så länge, blunda och börja låtsas... electrelane: the greater times.

prinsessan

en gång fanns det en prinsessa som kom fram ur magen på en tjej som också var prinsessa men en rätt gammal prinsessa. den nya prinsessan skulle bli kallad ängel, sötnos, your highness och rosenknopp; hon skulle få lockigt, ljust hår och röra sig i slow motion mellan slottets alla salar, i softat ljus och med volangkjolarna dansande runt henne. allt skulle vara som på en suddig polaroid i urblekta regnbågsfärger. i och för sig var det här helt orimliga förväntningar men det hörde inte till saken, det viktiga var att hon skulle bli förskräckligt vacker och bortskämd och alltid röra sig i softad slow motion. de skulle mata henne med glaserade kakor och spunnet socker. hon skulle ha en vit kanin vid namn lord byron, en kanin som följde henne vart hon gick. det gjorde den inte. fotograferna log ändå och knäppte bild efter bild i tilt-shift.

prinsessan utvecklade en lynnig personlighet och vägrade springa i slow motion. det var mycket frustrerande för den gamla prinsessan och hennes man bonden och framför allt för svensk damtidning som mer än något annat ville placera ungen på piedestal under rubriker som BABYLYCKAN, "HON ÄR EN ÄNGEL" samt SAGOSESSAN DANSAR MED SIN VITA KANIN - EXKLUSIVA BILDER FRÅN HAGA SLOTT. hon döpte sin vita kanin till BULTEN och den följde henne inte överallt. de brydde sig egentligen inte alls mycket om varandra, var och en gjorde sitt. de nickade åt varandra i förbifarten och slogs ibland av ren vänskaplighet. men oskiljaktiga var de inte. tidningarna ljuger, det lärde sig prinsessan fort. vidare kan man säga att prinsessan vägrade vara liten, lockig och söt. hon växte upp fort som fan, tog körkort och började röka. hon körde en blank, svart bil längs österlens vidsträckta landskap, pekade finger åt alla hon hann med och spelade sinead o'connor: mandinka så högt hon kunde i bilen. typ som sinead o'connor såg prinsessan ut, ingen föds på riktigt med lockigt, ljust hår. hon var således skitsnygg. en gång ringde hennes morfar på mobilen och bad henne komma hem och uppföra sig. snälla älskade prinsessa, min rosenkrokan, min käraste lilla skrutt, kan du inte komma hem och skratta i slow motion, de väntar på dig. "prinsessa kan du vara själv, gubbjävel", konstaterade hans barnbarn och lade helt sonika på luren. sen spelade hon PITT i wordfeud till sin mormor och körde vidare på de långa ändlösa österlenska vägarna. alltså sagan fortsätter, men ni fattar ju att det inte riktigt blev som de tänkte sig. så går det! 

l'ensemble sexuelle pt. II

vi talar om porr. det är mycket förnöjsamt tycker jag, man känner sig levande och härligt uppfriskad! ibland får man knäppa en kall öl också. konstporr och porrkonst, det är två ämnen som ligger oss varmt om hjärtat dessa dagar. samlingsbeteckningar för musiken, kärleken till musiken, kärleken, musiken om kärleken, om oss själva och om varandra och det vi gör under lördagsnätterna fast ingen pratar om det. VI pratar om det. vi dansar på rökiga svartklubbar, stampar våra heels i golvet, kastar med håret, blundar och låtsas att vi kan flyga, eller sväva, eller svimma till mörka, hårda beats. mascaran rinner, vi får för oss att vi lyfter från golvet, önskar våra favoritlåtar och dansar lite till. såhär lät det en ljum vårkväll: om sex. nu är det tid för l'ensemble sexuelle pt. II.

det handlar om att möta någons blick och hålla kvar för länge. om att bara sluta kokettera och faktiskt avslöja våra omdömeslösa begär. våra hjärtan är blodröda och våra ögon glittrar av djävulskap. detta kommer att hända på en klubb nära dig, eller i alla fall nära dig som bor i gbg. älskade du indiekören förut kommer du känna att det är dags att gå hela vägen nu. newtimers: falling, the knife: pass this on, leonard cohen: I'm your man, zeigeist: cuffs, ungefär så. bland annat.

utsvävningar om en jul

(sätt på explosions in the sky: your hand in mine innan läsning inleds.) något år skall jag fira jul i min stuga. det skall vara tjockt med snö, fåglar på kärven som jag visserligen inte har någon men det skulle lösa sig gissar jag, stjärnor på mörka himlen, klar is på sjön. ni fattar. jag har för mycket att göra i år för att bygga magiska julkort men det mamma fick förra julen får duga som illustration här. det är ju inte min stuga, utan hennes, nästa kort jag gör blir på min egen, och på fantasin om JULEN. där har vi knyckt oss en gran, dekorerat den med snäckor och svenska flaggor, helst också smugit in hammaren och skäran som boman gör varje år i deras blåskimrande kungsgran... vi har levande gammaldags ljus i granen, och en halmstjärna i toppen. 

då har jag en mjuk och ullig kattunge med mig, den heter sockret och är svartvit. den följer efter mig vart jag än går och ligger hos mig på julaftons morgon inne i sovrummet. jag kokar gröten själv eftersom jag är något av en världsmästare på risgrynsgröt (typiskt marriage material stuff, jag VET!), jag och sockret är oppe först av alla fast vi har dragit oss en lång stund på sängen. vi tänder ljus i äpplena av trä som skall stå på bordet, vi lyssnar på carols i den gamla radioapparaten och låter FAMILJEN vakna en i taget. det glittrar av snö utanför och mörkret ligger ännu mjukt omkring oss. jag har en livlig fantasi, alldeles för livlig för någons bästa. skit i det! nu är det julaftons morgon i min stuga och jag bestämmer. mamma har byggt en snölykta kvällen innan när vi klädde granen för hon fick spel på flaggorna som trasslade sig, gick ut och rökte och knådade ihop en lykta. den smyger jag ut och tänder nu exempelvis. allt är färdigt och alla får vakna. jag önskar att pappa var med också. i min godtyckliga lilla fantasi får man träffa honom PRICK på julafton, ha! det är oviktigt på vilket sätt eller när eller hur resten skulle pusslas ihop men det är jag som leker och det är jag som bestämmer. då får alla träffa alla jämt. 

i mitt fönster inne i sovrummet, på byrån från sekelskiftet, där står en glaskula med fusksnö i sig. jag kan vända den och hålla upp den mot adventsljusstakens sken så att det ser alldeles levande ut när snön faller över två typer som sover sked långt där inne i glaskulan. de drömmer om inte vet jag, typ kattungar, bahamas, om att hitta den perfekta stringhyllan för ungefär 20 spänn, om musik som lyfter himlen och om att få oceaner av tid till att läsa högt ur tove jansson-novellen GRANEN som handlar om den första julen i dalen då alla är rädda och inte fattar någonting. oceaner av tid är ungefär en minut när jag håller glaskulan framför mig, allt står still utom snön som sakta dalar över oss. oceaner av tid är när alla trängs i gröna soffan för att se på karl bertil jonsson på teven som är extremt liten och egentligen knappt finns överhuvudtaget. vi äter hemmagjort chokladgodis (det som är kvar efter att syrran smällt i sig så mycket hon hann innan jag gömde det), frasiga pepparkakor från mormors recept och vi skalar mandariner. sockret ligger i magnus knä, flyttar sig inte en meter. syrran och jag går sedan ut för att slåss i snön, vi klarar inte av att sitta still för länge. vi bygger ett fetto av snö och skrattar helt politiskt inkorrekt. sedan går jag in och äter upp allt marsipangodis som ingen annan vill ha och som tog fem timmar att pilla fram till mymlor, gafsor, troll, mumrikar och mårror. en homsa sparar jag åt d. såhär kommer det inte att vara i jul men delar av det kommer att vara sant. samtidigt fortsätter jag drömma om den så kallade framtiden. jul i gva. den kommer till oss om vi vill det (vi skall bara exempelvis isolera mammas stuga och företa oss andra fnösktorra aktiviteter innan det är realiserbart men det skiter väl jag i, hallå eller). 

ikväll tänker jag dirigera kör som alla andra söndagar. basarna har fikat. de kommer att baka pepparkakor utskurna till varje körmedlem i silhuett, dekorerade med kristyr, silverkulor samt nonstop. de kommer att bygga ett pepparkakshus till indiekören att bo i, och de kommer dra in en liten liten ljusslinga så att det skiner inifrån. istappar av kristyr, bomull runt om, guld- och silverdekorationer över hela taket. jag får östra flygeln med stora fönstret, haha. det är det som är så bra med hittepå. man får bestämma allt själv. vi tänder två ljus i vår fåniga ljusstake och sjunger julsånger på uppsjungningen. det är fantastiskt att vara med i en sekt. alla borde testa det.

proesin och svarta gloet

såhär fint har jag det hemma! tidernas stressigaste kurs i skolan + mitt äktenskap med indiekören + mitt nya liv i en glaskula + mina desperata försök att hålla regelbundna måltider + mina ännu mer desperata försök att gå och träna regelbundet + mina obstinata strejkaktiviteter som att prata i telefon med nära och kära i stället för att diska/plugga/träna/städa = rundgång; tilt-shiftmaterial; operfektionen i en glaskula. här är mitt liv! skitsamma.

igår på vagnen skrev jag SÅHÄR fint (idag är det sol, sol! men igår var det ja ni vet... typ gröt över hela stan):

storm över gbg. det är ingen nyhet. varje vinter är det samma sak. ändå får vädret mig och alla andra att undra varför vi överhuvudtaget valde att bosätta oss i denhär förbannade staden. vi har inga svar... vi kan i alla fall inte komma ihåg dem; de ligger mjukt inlindade i sommarminnen långt inne i våra darriga små kroppar. i somras cyklade vi till havet, satt på klipporna, solen sken på våra axlar och vi var liksom för varma när vi kom hem igen. vi visste att vi skulle bli röda och det gjorde oss arga då men nu gör det inget längre. vi har glömt, förlåtit och med inlevelse börjat romantisera de små ögonblicken, filmiska, som gjorde sommaren och som tar oss genom monsunperioden.
nu sitter vi intryckta i för tjocka jackor med väskan i knät, allt prasslar, spårvagnens rutor immar igen. det är blött som fan ute och julbelysningen piskas runt av stormvindarna. den gråter, okej det spöregnar, men JAG gråter för jag hatar jul i regn. jag får jordens-undergång-ångest i magen och hatar alla på den äckliga spårvagnen, alla utanför med för den delen. jag får som vanligt för mig att de är dumma i huvudet och för en kort stund får jag också för mig att jag till skillnad från dem INTE är det. så man skruvar upp volymen i lurarna och låtsas att de inte finns, att det inte luktar cigg, blöt hund och främmande människors otvättade hår, att inte vagnen finns heller, och framför allt inte lysrören i taket som får en att se ut som skulle man strax gå bort i lungsot. man lyssnar på the knife: neverland och låtsas att man kan flyga. det kan man alltså inte men sommaren är mycket långt borta nu och det skadar oss inte att vara lite dramatiska.

jag skrev med ryckiga bokstäver. trean smällde och kastade sig runt hörnet vid valand på ett förnedrande vis men jag var på väg till majorna för att träffa d och därför hade jag visst överseende med eländet. jag blandar tempus och person när jag skriver. ingen vet om jag diktar, återger, plagierar, fantiserar eller bara hittar på. jag skriver p r o e s i, så mycket ni vet det. min systers vän elin sa, "hon måste skriva en bok!"; min syster sa, "skulle du verkligen orka läsa en hel bok av detdär?", elin sa, "nej! det är det som är poängen". hoho. fortsättning följer, då skriver vi om avgrunden svarta gloet. underst-hummern. och om syrran. man blir inte dummare än vi!

(i natt drömde jag att jag räddade ett föl ur älven. jag kastade upp fölet till hästmorsan som blev mycket glad. sedan räddade jag mig själv. jag drömde även att jag och några till hittade ett helt stört litet djur med päls, det var en katthund. nej en kattbjörn! alltså kattbjörn ÄR ett djur, men inte i min dröm, den var helt störd. det var en knådis och den ville slicka mig på handen. jag ville fota den och skicka till emma... hon skulle förstå. efter tre onsdagsöl på tullen kan man tydligen drömma massor med nonsens.)

fakta om meningen med livet

vägen till malmö är mörk och grå och full av dimma. man åker tåg, man blir vild av förtjusning när man ser HAVET, det är sent i november och man drömmer om julen, nyårsafton och dagarna efteråt när ett nytt år har börjat och ALLT ligger för ens fötter. man tänker på advent och på att baka lussekatter på lördag tillsammans med d. eller går vi ut i våra snyggaste kläder och ser ut som filmstjärnor och golvar gbg med vår absoluta och oomtvistliga gorgeousness. det är vi bra på. de stirrar på oss och undrar vad det är frågan om. det vet man inte men det är också skitsamma; poängen är att vi kliver gatan fram med våra långa ben (vissa är längre än andras), klipper med våra ögonfransar och köper god öl. vi sitter och dinglar med benen och pratar bort timmarna medelst oväsentligheter såsom exempelvis nagelbitning eller småkryp samt uppenbart livsviktiga spörsmål som ungefär femtiotalsestetik, pianostämning och twin peaks. nu tycker ni att vi är pretto. jag vet inte. jag lägger mig inte i.

jag sitter på ett tåg. på ett bra sätt. i malmö finnes nybryggt kaffa, husmanskost, eviga loppisrundor och, örtman. hon och jag skall sitta i bilen, lyssna på töntig musik och härma gbgska, malmöitiska, dalmål, gotländska samt amerikanska. det är det vi gör bäst. minus gotländskan, den är jag vissen på. vi skall även författa businessmail. vi skall ha strama kläder på oss, sitta på ett snyggt kafé med varsin kaffakopp och skriva på emmas mac. vi får lätt storhetsvansinne av att umgås. vi liksom tittar på varandra och bara, "FAN vad SNYGGA vi är! vi är fan snyggast av ALLA*." sund och korrekt verklighetsuppfattning, återigen. ironiskt nog känner jag mig fulare och sunkigare än någonsin... MEN vad är meningen med livet om inte att hänga med dem som får en att känna sig som en filmstjärna inifrån och ut.

fakta om meningen med livet: äh, jag vet ingenting om det, särskilt inte nu för tiden. jag släpar runt min trötta kropp och känner mig som en blandning av mårran, ravenwaves, en gul galen uggla, en filmstjärna, en apa samt roffe, mitt öl-alterego. okej meningen med livet är att man ska hålla käften och inte lägga sig i. när jag lägger mig i, då kladdar jag rädslor och vanföreställningar om saker på andra saker. saker som sköter sig själva om man inte lägger näsan i blöt och sig i (tvångströja tack). jag skall hålla hårt i gula ugglan dessa dagar, det är uppenbart. och jag skall ringa min syster ofta och länge!

* = bildbevis kommer senare, efter helgen.

jag gillar advent. det är nog det bästa på hela året. julstök. allt kan fotas med tilt-shift, alldeles särskilt min kommande första advents-frukost i mörka novembermorgonen, precis så provocerande perfekt att ni kommer hata mig. gör det bara. det får jag bjuda på. vi ligger sedan på sängen, sover middag och läser tove jansson för varandra. eller, jag läser, tvångsläser. han nickar och ler, jag anser att det är meningen, man MÅSTE, läsa tove jansson. alldeles särskilt i höst-/vintermörkret. annars är man ingen människa utan snarare kanske en alienerad grå herre ur MOMO - Kampen om tiden. ni fattar. eller det gör ni inte, men det hela ger ett motbjudande sliskigt och ändå fantastiskt och filmiskt underbart intryck. det vet jag, för jag är cynsk. det tycker inte han; jag borde inte lägga mig i vad andra människor känner och tycker och tänker. jag förstår inte vad han pratar om... så är det! att vara en gul uggla utan vett och sans och som vaggar fram och åter medan man rabblar osammanhängande stavelser, dreglar tankspritt och tror att man har genomskådat ALLT för längesedan fast har man inte. man har inte förstått någonting, det är det som är så bra.

illusionen, bahamas och drakarna

vi åker spårvagn fram och tillbaka genom gbg. vi skakar på våra huvuden åt kiddos med dragspel och skramlande myntburk; de ger sig aldrig. och de är jämt vid grönsakstorget och hagakyrkan precis där man alltid åker förbi. vi nickar åt biljettkontrollanterna och visar våra för sura pengar inhandlade månadskort (vi har ju inte ens råd med kvartalsvarianten trots att man sparar en hel hundring på den men vi har alltså inte råd att vara ekonomiskt strategiska, ironiskt va). varje dag är det kontrollanter nu. nästan. man har inte nerverna att planka längre. det har man visserligen inte haft på länge men nu har man det verkligen inte.

vi kämpar med våra i-landsproblem. och de ÄR problem. när jag har för många olika komponenter att pussla ihop tillvaron av, då lipar jag och blir svag i kroppen. jag glömmer bort att allt egentligen är oförskämt bra och att jag är en klipsk typ. då är jag inte ens mårran, bara en kinkig osnuten unge utan mössa i iskall novemberskymning som inträffar kl 16 varje dag. jag hatar illusionen om att man på något vis förväntas klara av tusen saker samtidigt... vem har sagt att jag kan allting? vederbörande ljög. så att öronen flaxade. det enda jag vill just nu är att skolka från min kalender, hitta tusenlappar på gatan att köpa en helt ny garderob och necessär för, och sedan sticka till prag, berlin, bahamas eller sarajevo. känslan av att ligga i en solstol, suga på en paraplydrink och se delfinerna hoppa i solnedgången. världen i en glaskula. ingen snö där, än, bara extra glitter och stilla vågskvalp. eller för all del, en pulserande stad. tusen fotografier, tusen gator, rökiga klubbar och ölhak. ge mig. jag har det så bra nu att jag är utbränd. drakskräp som jag kan inte hantera multitasking och framför allt inte inkluderande känslostormar och double rainbows. drakar vaktar på sitt. de väntar, vaktar, väntar. de ger sig aldrig. så länge jag vaktar på mitt kan inget ont hända. inget gott heller för den delen, och det är där utbrändheten kommer in. nu frestas ni att tro att jag tycker synd om mig själv. och ni har rätt; DOCK behöver jag inte berätta varför jag är så imbecill i mitt antilophjärta. dessutom vet jag att det finns somliga som förstår precis vad jag pratar om och som själva är drakar med rykande näsborrar och oceaner av tid att vänta i. 

icke desto mindre genomlever jag den bästa hösten någonsin. det står nu utom allt rimligt tvivel. fattas bara bahamas. en samlingsbeteckning för att få en annan tid, bortanför drakvaktandet. en tid där man uteslutande lagar fantastiskt god mat, äter på restaurang, dricker öl mitt i veckan, går på konstutställningar och loppisar, promenerar bland djurhagarna i slottsskogen, kör varandra i bil till olika ställen typ dalarna, ser på tusen avsnitt av tusen serier, stannar oppe hela nätterna och skvallrar om livet, dess finesser och svarta hål, samt tar tusen och tusen fotografier av alla ögonblick som är så filmiska att det svartnar för ögonen. 

(epilog: jag kan inte multitaska. så när jag stirrar på er med simmig blick, svarar osammanhängande och glömmer bort vart ni skulle nästa vecka eller motsvarande information, ta det för fan inte personligt.)

tabula rasa och utopin

jag önskar att jag fick vara tabula rasa, ny i världen och ren från solk. det får jag inte. men om, jag kunde tindra med mina gröna ögon och tro på allt, allt som kom i min väg. jag skulle inte veta någonting om någonting och det skulle vara själva poängen. nästa gång jag ser en ögonfrans som trillat av skall jag blunda, blåsa bort den och önska tabula rasa. det ÄR nonsens och nog är jag tacksam för att jag vet allting om allting osv men man kan leka med tanken och låtsas att man inte vore en cynisk/synsk jävel som muttrar bakom tjocka halsdukar, sticker sina tassar i jackfickorna och stirrar ner i marken för att slippa hälsa på folk man egentligen tycker mycket om och gärna skulle hälsa på och inte har sett på hemskt länge när man tänker efter och därför verkligen borde hälsa på och vara ärligt intresserad av. men jag väntar och ser, det är huvudsaken. och jag ser ju, om inte ljuset så ändå blek novembersol som jag tycker mycket om... tabula rasa är en vacker utopi. i stället tänker jag göra det bästa av allt mitt solk och det är nog egentligen det enda rätta. vem vill vara med en urblåst och naiv grönögding? inte jag.

somliga dagar är solket tjockt nog att ta på; man kan sträcka ut sin hand och stryka över slutna ögon och darrande fingrar. men jag vet inte, egentligen är alla dagar bra. det har jinns mamma sagt och henne tror jag på. eftersom mitt liv är en film, spelas sigur rós: hljómalind på högsta volym varje morgon. om jag ser ut över ett soligt redbergslid som skalats på alla sina löv, till och med östra kyrkogården är bar. eller om jag storögt blinkar ut i tät dimma. det är min låt, det kanske de inte visste när de skrev den men jag får ha överseende med såna detaljer. jag är inte den som är den. men jag vet så väl, känslan av att se världen genom filtret och genom bokstäverna F U C K, man känner sig som miranda july igen. hon ÄR på film men eftersom man har ohälsosamt god fantasi kan man ändå se husfasaderna glida förbi. och samtidigt, äh, för medan de sista löven från stora lönnen faller kan jag se saker som de är, världen i en glaskula, kristallklar och levande. i så fall vill jag ha allt mitt solk med mig, jag vill inte betrakta världen som vore jag ett urblåst ägg. jag önskar däremot att jag kunde luckra upp solket, få in en frisk havsvind och skingra röken, dimman. med mina ohyggliga fantasi- och romantiktics kan jag ro detta i land SÅHÄR: beach house: take care, det är såna ljud som behövs. de lyfter smog och smolk och man kan andas. världen genom kristallklart glas, som emma bomans sång ungefär, och då kan jag stava till jättelånga svåra ord, jag minns plötsligt all min franska, jag har garderoben full av vacker konfektion, glasburkarna fulla av rostade hasselnötter, mina heels är högre än någonsin, mitt hår har volym och redbergslid är fullt av hemliga små meddelanden som man kan hitta när man promenerar varje dag hela året om och annars också för den delen. jag kan inte hålla mig till saken. jag är inte ens filosofisk - mitt svamlande når nya höjder och man undrar om jag är riktigt klok. det är jag inte!

om man lurar sig själv, då FÅR man vara tabula rasa, under korta vackra stunder i taget. som när (och det här är töntigt) jag går med musiken i örona och ett ljud, ofta en synthslinga, sammanfaller med något jag ser som plötsligt ger den perfekta bilden åt just det ljudet. jag ser små ovala löv spela i vinden samtidigt som en ljus slinga glittrar i mina öron. jag ser en vindmätare snurra fort, fort uppe på grannhusets tak precis nu när jag sitter vid köksbordet och lyssnar på introt till ada: maps som är en av mina bästa låtar någonsin. malande synthmattor och en basslinga som bygger upp förväntningarna, ni fattar. man smäller av. då får jag för mig att jag kan allting, allting kan jag. allting vill mig väl och ingenting är per definition kritiskt eller ont. jag behöver däremot inga yttre bilder för att känna perfektionen i fever ray: dry and dusty för då skall man sluta sina gröna ögon, luta sig djupt in i mjuka duntäcken och höja volymen. man fylls av... färg.