så många gånger jag har behövt den känslan... och fortfarande behöver den. idag finns ett ögonblick av den hemma hos mig, annars blundar jag och finner mig själv sittandes inbakad i stora helly hansen ute på klipporna. petandes med en pinne i en bergsskreva eller något annat onödigt. eller, liggandes inne i blå tarrsängen, på ett tjockt, slätt lapptäcke, prydligt instoppat runt madrassen. och fönstret snett ovanför huvudet, helt litet men som tar in precis lagom med eftermiddagsljus för att det skall kännas vaket och levande där inne. det filmiska lugnet sänker sig och man kan äntligen dra djupa andetag. ute är luften frisk och det är uppenbart att årstiderna inte hunnit skifta än men ändå ligger det ett sånt där stilla vemod över ön. det är obeskrivligt tyst och lugnt, och det väcker ju allting som gör ont på insidan. och det gör ingenting.
somliga skulle också behöva det där. ingen vet egentligen mycket men jag vet en sak i alla fall; svart vecka fast ändå fina dagar på redbergslid och man är NÅGOT på spåren. musik, lugn, och oceaner av tid. det är det nu ingen som har. vi ugglar uppe om nätterna i stället och gråter av trötthet om morgonen. och, ändå, om inte sinnesfrid så kanske något som hjälper.
nu är jag framme i Malmö som tar emot mig med bil vid Svävarterminalen. SÅ utmärkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar