REVOLUTION

Det här skall handla om revolution. Och om mitt testamente. Nu börjar jag:

Ensamsommar. KV och det nya livet. Revolutionen. Och konsten. Arbete och kärlek... Äntligen.

Och ord som blir till magvärk som blir till insomnia som blir till tabletter från läkaren som blir till långa promenader i mina nya skor som är de skönaste jag någonsin haft och också min upptaterade look som underligt nog börjar dra sig åt rave. Jag fattar ingenting av det och jag lägger mig inte i heller. Mitt hår växer. Och jag fantiserar om att klippa av det. 

Asså när jag skriver ARBETE & KÄRLEK får ni fan inte misstolka mig. Om någon gjorde det. Gör inte det. Men till exempel sån här kärlek: gick genom spärrarna till tunnelbanan mot T-centralen och bakom mig lämnade jag tre av fyra i min obegripliga, underbara, vilda, romantiska, cyniska, asroliga, återförenade familj. Det gjorde ONT. Jag hatar tunnelbana. En sak har vi i Gbg förstått och det är att vi ofta gråter i smyg och lyssnar på Palpitation när vi reser med kollektivtrafik och då är det värdelöst att bygga sätena i grupper om fyra. Efter en skoningslös sommar som både jämnat mig vid marken och öppnat upp rymden ovanför skallen på mig, var ett helt litet avsked i Vällingby det sista jag behövde. Det näst sista jag behövde var att krångla mig av tåget hemma i Gbg och tvingas kryssa mellan olika typer av hundar, hånglade par och svin som inte anstränger sig det minsta för att släppa fram andra. Det näst näst sista jag behövde var att det luktade jättemycket kiss och var extremt varmt på vagnen hem. Men Redbergslid tog emot mig som alltid. Vad skulle jag göra utan dig.

Jag skriver inte i bloggen längre. Hela sommaren har jag skrivit på tusen andra ställen utom här. Jag vet inte vad det blir. Men jag skriver... Apropå arbete kanske. (I ett annat liv är jag författare och kan jobba på olika ställen i olika oceaner av tid. Typ, nu är jag i Stockholm ett tag. Nu är jag i Malmö. Nu i Gbg.) Läser gör jag också. Och tänker. Jag tänker på revolution. Jag gillar inte att Radiopsykologen har haft sommaruppehåll och fortfarande har så till nästa vecka, för det är ofta genom detta fantastiska program jag känner revolutionen i mig. Fast... Jag har ju gått utan honom hela sommaren. Har revolutionen stannat upp? Nej. I helvete heller.

Jag svär för mycket. Ociviliserat. Förresten tycker mamma att jag ser ut som en förrymd fånge på min senaste bild. Och jag tycker aldrig att jag känt mig mer naturlig typ. Nå, vi möts alltså i vårt rätta element, där vi hör hemma. När jag känner att jag äntligen börjar hitta hem, och det syns inifrån och ut, då ser jag också ut som ett åbäke utfräst från anstalt. Jag gillar det. Det känns rätt.

I morgon skall jag börja skolan. Och yoga. Och träffa Arvid. Ögonblicksbild från förra fredagen: kolsvart väg upp till utomhusfesten i Änggårdsbergen. Högt över vårt Gbg släpar vi våra cyklar och letar efter techno. The Knife spelar på festivalen där nere och plötsligt stannar vi upp och lyssnar. Vi beter oss nog som demoner, blickstilla i mörkret, men ljudet av Without you my life would be boring långt nere i Slottsskogen. Och jag har ändå alltid känt mig som en demon när jag hör The Knife. Velat sitta i mörkret med hörlurar stora som Husarens hemska kanelbullar och bara spränga mig själv till vansinne.

(Testamente: OM JAG DÖR TYP NU OCH INTE HINNER UTTALA NÅGON ANNAN ÖNSKAN, DÅ SKALL NI SPELA THE KNIFE PÅ MIN BEGRAVNING. OCH ANDREAS SKALL SJUNGA NÅGOT PÅ FINSKA FÖR MIG, HELST EN TANGO. TACK.) 

För att slå fast att jag älskar hösten och ännu inte har några planer på att dö men väl på revolution och liknande, har jag gjort följande: HÖSTMIX- 92. Den var först till Essén eftersom vi skall påbörja hösten tillsammans med start i morgon kl 09:00 på våning 1 i Lagerhuset (är det samma sak som en trappa upp???). Sen blev den även till Andreas som de flesta av mina listor lyckas bli till slut. Sen blev den till min syster. Sen blev den till mig själv. Nu är den till valfri person om det ens finns några. Jag finns. Lyssnar på den hela tiden. Jag tänker lyssna på den och på Svansjön ända till 29 oktober då Arcade Fire släpper nytt. Slut på meddelandet.

skunkdagbok I-II

skunkdagbok I:

först flyttade janna. det var... 2008 eller 2009. sen flyttade emma 2010 eller nåt. i vintras flyttade lisa och jinn. och nu flyttar kim. det är samtliga av mina allra bästa vänner uppräknade och nu bor ingen av dem här.

hjärta i kras.


skunkdagbok II:

tre saker du vill göra:
sova
läsa en bok
jobba med indiekör alltså tjäna-pengar-jobba med indiekör
tre saker du önskar att du sluppit:
sömnproblem
högtalare som är paj
cykel som är paj
tre saker du önskar att få slippa vara:
osäker på om jag får vara precis mig själv och att det ska duga för andra och att de fortfarande vill ha mig eller till och med vilja ha mig FÖR att jag är precis mig själv
stel och ond i nacken
fattig
tre saker du snott:
"kontorsmaterial"
plastpärlor när jag gick på fritids (lämnade tillbaka sen)
smakat lösgodis i affären
tre saker du gett bort:
1500-bitarspussel med 70-talsmotiv av frukt och en kopparkanna
blommor
tavla
tre saker du fått:
yogamatta
hemmagjort te
emmas tavla med broderad ros
tre lögner du dragit:
"jag är helt ok på ekonomi"
"jo men det känns okej"
"jag minns att vi har träffats förut ja"
tre prylar du vill ha:
en mixer så jag kan öva på att vara dj hemma
nya gympaskor
en ny säng
tre prylar du borde göra dig av med:
min nuvarande säng
tusen påsar med kläder på väg till loppis
haruki murakami-boken för den är värdelös och han är en jävla sexist

Men VARFÖR lever vi? Jag fattar inte!

Kära dagbok, det är fan svårt att komma ihåg varför vi lever och håller på och allt det där... VLMF är en klubb som Farbrornallen och Röden har i Vems lilla mössa flyger? av Barbro Lindgren. Vad Lever Man För? heter klubben. Det är en filosofisk klubb. Utmärkt bok! Dock hade vi inte börjat modellera med orden "en" i stället för "man" när den skrevs så idag får klubben som åtminstone jag ingår i heta VLEF. Andra som med säkerhet ingår i klubben är till exmpel dessa personer:

¤ Carl Magnus Juliusson (CM), Göteborgs Indiekörs egen kulturfilosof. Han undrar ofta varför en lever, det känner jag på mig.

¤ Karl Daniel Törnkvist på Göteborgs Konsthall. Han har ofta rock eller trenchcoat. På våren jeansjacka i och för sig men han röker hemmarullade cigg året om! Ni fattar ju, han undrar, och han har undrat länge.

(Varför har de två inledande medlemmarna både underliga dubbelnamn och glasögon?)

¤ Andreas Luukinen, svårmodet själv. Han vill nog inte ens veta varför en lever. Han får vara sekreterare i klubben och hinner inte höra ifall svaret på den stora frågan någon gång skulle komma fram under våra diskussioner. Han bara skriver och märker inte vad han skriver... 

(En som inte får vara med är Emma Boman, för hon har sitt svar färdigt och det svaret är "för ost!!")

Vi vet alltså inte, vi fyra. Jag har börjat på en lista över fakta om mitt liv, mina aktiviteter, vad jag gör och hur mina dagar ser ut. Detta är tänkt att ge mig lite perspektiv på all min existentiella oro och lättare vanföreställningar jag går runt med, typ att jag inte gör något vettigt av mitt liv, att jag är ensam, att jag inte kan någonting och att "alla andra" lever ett stimulerande, självförverkligande, hälsofrämjande och tillfredsställande liv utan klumpar av oro i magen. Det gör de inte! De är lika vilsna som jag och vi vet inte varför vi lever och de har ofta klumpar av oro i magen. Annars tänker jag inte vara med. Nå, listan. Den är hemskt bra! Den ba,

¤ har varit på jubb SOM JAG ALLTSÅ HAR och det var trevligt

¤ käkade middag med Linnet

¤ diskar och lyssnar på soul

= Helt ok lista!!! 

Så lite som får oss att tappa det. EXAKT vad mer BORDE jag ha gjort igår liksom, för att ha ett typ stimulerande, självförverkligande, hälsofrämjande och tillfredsställande liv? Jag vet inte om jag hade allt det igår men det är skitsamma, poängen är uppenbar, tag med listan till nästa VLEF-möte och lägg fram hårda fakta näst intill bevis för att svaren är små, mycket små. Jag orkar inte leta efter det andra. Klumparna av oro ser jag som de element som ger mig tillträde till klubben där de stora resonemangen förs! Utan klumpar av djup existentiell oro får en fan inte vara med i klubben. Vi återkommer med svar på varför vi lever. Kanske. Så länge muntrar vi upp oss, som om vi var nere men alltså den allmänna känslan av att slänga på en jävla hit, med en slemmig och stor färgblaffa:

>> Dana Jean Phoenix: My Destiny (Look What We Have) >>

om du möter varg

välkommen till ditt liv.

men jag har inget liv. jag har heller inga ord till er. jag har miljoner ord som jag ska försöka göra till en bok. men jag har ingenting som går att skriva här.

jag har detta, filmmusik till mitt liv: a cherry on top. tack.
jag har också en helt liten eskapism som jag engagerade mig i för tre dagar sedan. det är faktiskt inte mitt fel att andra människor ordnar marie antoinette-fester som man måste gå på. ord, näe. bilder, tusen stycken. och toner. allt är väl som vanligt egentligen.

nu sätter jag mig och formulerar en ansökan till KV för jag orkar inte mera. var beredda att agera referenser om de ringer och undrar om jag verkligen dirigerar en karismatisk 50 personer stor kör. "JA", säger ni då. "anta henne."