REVOLUTION

Det här skall handla om revolution. Och om mitt testamente. Nu börjar jag:

Ensamsommar. KV och det nya livet. Revolutionen. Och konsten. Arbete och kärlek... Äntligen.

Och ord som blir till magvärk som blir till insomnia som blir till tabletter från läkaren som blir till långa promenader i mina nya skor som är de skönaste jag någonsin haft och också min upptaterade look som underligt nog börjar dra sig åt rave. Jag fattar ingenting av det och jag lägger mig inte i heller. Mitt hår växer. Och jag fantiserar om att klippa av det. 

Asså när jag skriver ARBETE & KÄRLEK får ni fan inte misstolka mig. Om någon gjorde det. Gör inte det. Men till exempel sån här kärlek: gick genom spärrarna till tunnelbanan mot T-centralen och bakom mig lämnade jag tre av fyra i min obegripliga, underbara, vilda, romantiska, cyniska, asroliga, återförenade familj. Det gjorde ONT. Jag hatar tunnelbana. En sak har vi i Gbg förstått och det är att vi ofta gråter i smyg och lyssnar på Palpitation när vi reser med kollektivtrafik och då är det värdelöst att bygga sätena i grupper om fyra. Efter en skoningslös sommar som både jämnat mig vid marken och öppnat upp rymden ovanför skallen på mig, var ett helt litet avsked i Vällingby det sista jag behövde. Det näst sista jag behövde var att krångla mig av tåget hemma i Gbg och tvingas kryssa mellan olika typer av hundar, hånglade par och svin som inte anstränger sig det minsta för att släppa fram andra. Det näst näst sista jag behövde var att det luktade jättemycket kiss och var extremt varmt på vagnen hem. Men Redbergslid tog emot mig som alltid. Vad skulle jag göra utan dig.

Jag skriver inte i bloggen längre. Hela sommaren har jag skrivit på tusen andra ställen utom här. Jag vet inte vad det blir. Men jag skriver... Apropå arbete kanske. (I ett annat liv är jag författare och kan jobba på olika ställen i olika oceaner av tid. Typ, nu är jag i Stockholm ett tag. Nu är jag i Malmö. Nu i Gbg.) Läser gör jag också. Och tänker. Jag tänker på revolution. Jag gillar inte att Radiopsykologen har haft sommaruppehåll och fortfarande har så till nästa vecka, för det är ofta genom detta fantastiska program jag känner revolutionen i mig. Fast... Jag har ju gått utan honom hela sommaren. Har revolutionen stannat upp? Nej. I helvete heller.

Jag svär för mycket. Ociviliserat. Förresten tycker mamma att jag ser ut som en förrymd fånge på min senaste bild. Och jag tycker aldrig att jag känt mig mer naturlig typ. Nå, vi möts alltså i vårt rätta element, där vi hör hemma. När jag känner att jag äntligen börjar hitta hem, och det syns inifrån och ut, då ser jag också ut som ett åbäke utfräst från anstalt. Jag gillar det. Det känns rätt.

I morgon skall jag börja skolan. Och yoga. Och träffa Arvid. Ögonblicksbild från förra fredagen: kolsvart väg upp till utomhusfesten i Änggårdsbergen. Högt över vårt Gbg släpar vi våra cyklar och letar efter techno. The Knife spelar på festivalen där nere och plötsligt stannar vi upp och lyssnar. Vi beter oss nog som demoner, blickstilla i mörkret, men ljudet av Without you my life would be boring långt nere i Slottsskogen. Och jag har ändå alltid känt mig som en demon när jag hör The Knife. Velat sitta i mörkret med hörlurar stora som Husarens hemska kanelbullar och bara spränga mig själv till vansinne.

(Testamente: OM JAG DÖR TYP NU OCH INTE HINNER UTTALA NÅGON ANNAN ÖNSKAN, DÅ SKALL NI SPELA THE KNIFE PÅ MIN BEGRAVNING. OCH ANDREAS SKALL SJUNGA NÅGOT PÅ FINSKA FÖR MIG, HELST EN TANGO. TACK.) 

För att slå fast att jag älskar hösten och ännu inte har några planer på att dö men väl på revolution och liknande, har jag gjort följande: HÖSTMIX- 92. Den var först till Essén eftersom vi skall påbörja hösten tillsammans med start i morgon kl 09:00 på våning 1 i Lagerhuset (är det samma sak som en trappa upp???). Sen blev den även till Andreas som de flesta av mina listor lyckas bli till slut. Sen blev den till min syster. Sen blev den till mig själv. Nu är den till valfri person om det ens finns några. Jag finns. Lyssnar på den hela tiden. Jag tänker lyssna på den och på Svansjön ända till 29 oktober då Arcade Fire släpper nytt. Slut på meddelandet.

Jag lever

Herregud, är det nu livet händer? Hur skall jag kunna veta? Är det livet som kommer ikapp mig eller är jag bara stressad och flummig? Asså känslan när en ANTINGEN är ute och cyklar så jävla mycket, eller äntligen börjar styra upp sig... Den senaste veckan måste jag dela in i kapitel. Jag börjar i Oslo!

Fem vänner i Oslo, Jafs! och en busstoalett i baklås

Jag, Maja, Andreas, Hilda och Oskar drog till Oslo för att se The Knife. Det gjorde vi också! Vi såg även den galna aerobicsmannen som eldade upp publiken innan spelningen. Hur jag älskade honom. Jag hade på riktigt tårar i ögonen när han tvingade alla att göra gymnastik. TYVÄRR var Oslo-publiken astöntig och alldeles för tillknäppt för att släppa loss på riktigt. Dock lät vi oss inte bekomma utan skakade lydigt på våra rumpor och lyfte våra armar och skrek I am still alive - and I'm not afraid to die!!! bland mycket annat. Spelningen förflöt i rytmiska, bombastiska rörelser och en blandad stämning av etno/bongo, techno, rave och disco. Total lycka. Dansarna var det ballaste jag sett i mitt liv tror jag.

Efter spelningen vinglade vi hem till vårt sjuka Osloboende efter en tallrik pommes på ett ställe som hette Jafs! vilket var det roligaste faktum vi någonsin varit med om, det var vi alla starkt övertygade om just då åtminstone. HEM var alltså ett litet bed&breakfast-rum vi hyrt hos Trond, en mycket norsk gubbe med oljefärgade solglasögon i pannan, spretigt halvlångt hår, kedjerökandes och med ett oerhört socialt sinnelag. Han hade uppstoppade grävlingar, lodjur och harar i vardagsrummet, eldade torkade röda rosor i öppna spisen och hade omsorgsfullt skurat hela lägenheten med klorin, och till på köpet tvättat ett gäng slitna lakan och handdukar som fick torka på en tvättställning i vardagsrummet när vi kom. The Knife var inget han kände till men däremot spelade han Bachs Air för oss så fort han förstod att vi var musikaliska. Natten bestod av ett gummimadrassrelaterat inferno, då vi alla fem skulle sova i ett pyttelitet rum. Maja och Oskar på en smal madrass på golvet, Andreas och jag i den äktenskapliga "dubbelsängen" (HA!) och så Hilda på en tjock, uppblåst madrass som låg på snedden mellan en byrå och den äktenskapliga sängen. Mitt i natten kröp även hon upp till den stora dubbelsängen pga iskallt och ensamt på den lutande luftmadrassen. Jag fick klaustrofobisk panik och välte ner mig själv på luftmadrassen till slut. I en knarrande sovgrop i ca 45 graders lutning låg jag med nackspärr och post-spelningseufori blandat med insomniaångest. Tack, Trond. Nå! I allmänhet var vår lilla resa ytterst filmisk i alla detaljer som bara var för mycket hela tiden, vilket gjorde det till en underbar upplevelse. Uppenbarligen levde vi! På vägen hem satt vi på en mycket svettig och fullproppad buss, längst bak precis vid toaletten. Ett litet kiddo hade varit där inne och inte lyckats stänga efter sig när hon var klar så dörren stod och slog på ett enerverande sätt. Driftig som jag är smällde jag igen den med en liten bestämd snärt. Då gick den i baklås så att ingen kunde gå in. Stämningen var SÅDÄR på bussen efter detta. En full gubbe stod t.ex. där och drog och svor väldigt länge och tog liksom spjärn mot mitt säte där jag satt halvkvävd under honom och hans arga kropp. Busschauffören Tony vägrade tro på oss och sa bara att det var någon där inne. Till slut stannade han utan för Strömstad för att dyrka upp eländet. Ehhh. MVH.

Och nu fortsätter veckans händelser med GIK:s episka femårsjubileum som jag inte vet hur jag skall processa såhär efteråt förutom att lipa och vara ledsen fast jag egentligen är glad:

Skolavslutning

Såhär snyggt såg det alltså ut medan publiken började flockas framför scenen

Göteborgs Indiekör och jag släppte skiva och genomförde den tightaste och vackraste spelningen någonsin på Musikens Hus i lördags. Det var så fruktansvärt bra och vi var så snygga och folk lipade i publiken (alltså minst fyra personer kom fram efteråt och berättade att de hade lipat), särskilt lipade de till vår överraskningslåt som var Känn ingen sorg för mig Göteborg, arrad av CM till en blödig sommarpsalm. I min vimsiga bakisdimma dagen efter tänkte jag på den låten, den gick runt och runt i mitt huvud. Det långa smaskiga introt, alla tonartsbyten, och det stilla, klockrena outrot. Den sången låg som balsam runt mitt vemodiga och separationsångestfyllda gamla hjärta. Och, som jag sa till publiken i mitt s.k. välkomsttal, "det tar aldrig slut". Det gör verkligen inte det. GIK 4-ever, så är det och snart finns vår skiva lättillgänglig på nätet, bara att plocka hem, älska, och sprida vidare.

Ja men ni ser ju själva

Efter spelningen hade vi givetvis klubb. Attentatet levererade! Jag vägrade sluta spela när klockan närmade sig två och en enorm vakt vid namn Dennis kom fram och hintade om stängningstid. Jag förhandlade mig till att vi skulle få spela till sju minuter över två. Dansgolvet avslutades med en lång och underbar remix av Arcade Fire: Sprawl II. Alla dog, alla levde. Sen blev det GIVETVIS efterfest uppe på klipporna ovanför Röda Sten. Vad vore en GIK-skolavslutning utan soluppgång, dans, sång, kärlek och tårar på dessa klippor. Kom hem 07:30 igår morse. Helt förstörd, mycket levande... Grattis Göteborg, för att vi har funnits i fem år.

Mitt hjärta blöder för GIK, det vet vi. Och om detta låter som ett kärleksbrev kan jag tala om jag ännu inte skrivit mitt stora kärleksbrev till den här ansamlingen människor och allt vi håller på med. Men jag skall skriva det. När jag får tid... Det kommer bli så långt...

Mitt nya liv
Och så till dagens lilla chock. Har ett jobb. Började på detta jobb idag. Har ej sovit mer än ca sju timmar på två dygn pga fylla, eufori, bakfylla, söndagsångest, nervositet. Men i alla fall, jag jobbar på JP Disco på Masthuggstorget. Idag har jag
¤ sett lite på det tråkiga ekonomi- och bokföringssystemet SPCS
¤ ätit bulle
¤ rullat några kilometer mikrofonsladd och andra sladdar samt lärt mig skilja på diverse sladdar
¤ lärt mig att testa skivspelare + mixer efter uthyrning för att se om allt är som det skall innan nästa person skall hyra
¤ lärt mig motsvarande för rökmaskinen T-REX Hazer something something
¤ slagit in betalningen från Skogsfestens hyrning av ljud och ljus i helgen
¤ fått testa DJ-grejorna på lunchen och stått och lekt med PLAY och CUE aslänge för att kunna på riktigt och inte bara i nån jävla dator
¤ klivit ut från jobbet och traskat Andra Långgatan fram och insett hur otroligt bra till mitt nya jobb ligger.

Förutom det här med jobbet är det ju också det att jag snart läst färdigt kursen i musikpsykologi, dvs jag skall strax påbörja en examinerande inlämningsuppgift om något som faktiskt intresserar mig omåttligt mycket till skillnad från "PERSONALFRÅGOR". Och, slutligen, om ett par veckor skall jag gå på antagningsintervju till Kulturverkstan. Hjälp, livet, vad händer, hjälp, hej, tack.

Här sitter en nu med ett starkt skolavslutningsrelaterat vemod och en stor skräck/pepp inför framtiden. Åtta år senare känns det fortfarande som när jag precis tagit studenten och ba, HJÄLP, NU DÅ. Skillnaden mellan nu och då är att jag hittar väldigt bra i mitt älskade Gbg samt att jag har jävligt många vita hårstrån. Och så GIK då. Och allt annat. Men fortfarande, HJÄLP. Äh, det blir bra. Det är mest känslan som är hjälp. Godnatt.

första snön

temperaturen sjunker snabbt och det börjar lukta snö i luften. den faller ljudlöst; mikroskopiskt små, vita korn som plötsligt yr omkring oss. blek decembersol som när som helst kan gå ner om man vänder ryggen till. den draperas nu bakom slöjor av moln och dis. när skymningen kommer och vi tar oss hem har snöfallet tätnat och vi lägger våra stora halsdukar över håret. det hela är rätt dramatiskt och vi betraktar storögt hur staden förändras framför våra ögon.

några timmar senare är stora lönnen, lindarna och askarna utanför fönstren täckta av snö. varje gren accentueras av ett tjockt, vitt täcke. de gammaldags gatlyktorna som av någon anledning inte har bytts ut mot nya, de har aldrig varit vackrare än när deras florsockrade, runda glaskupor lyser upp grenverket underifrån. det mörkt ute nu. under träden går små söta gångar kors och tvärs genom snön, gjorda av människor som skyndat sig åt olika håll, eller gått omvägar för den trevliga känslan av att ha fått vara först i allt det vita. ens innergård och slänten ner mot spårvagnen är nu tabula rasa, en vit panå att måla med mönster av fötter, pulkor på släp, snöänglar och hundtassar. men jag gör inga gångar i snön. jag har rullat ihop mig på sängen och ämnar inte flytta på mig heller,  inte inom den närmast överskådliga framtiden. den vackra gamla adventsljusstaken lyser i fönstret med pappersänglarna utvecklade bakom sig och tre rosor av tyg framför sig. köket är indränkt i små ljuspunkter som strålar från stjärnan i fönstret (de sprids också utanför fönstret, det har jag sett en gång när jag stod nere på gården). ett värmeljus fladdrar i min lilla kakelugn, självklart.

jag ligger mycket stilla och hör hur staden tystnar. snön har nu bäddat in minsta soptunna under en vit hatt och varje bortglömd bil under en hel skidbacke. tjocka filtar och raggsockor, och tystnaden, och det där ljuset som redbergslid badar i, och mörkret utanför, och gatlyktorna, och tassavtrycken i snön... jag andas in doften av hyacinter som jag äntligen köpt för mammas presentkort på födelsedagen i somras. och jag trycker snoken mot axeln och ryggen framför mig; ryggen på den andra rävungen i lyan. ingen av oss har sagt ett ord på vad som känns som flera timmar. det stämmer nu inte men allt är som det skall vara. dessutom är det inte ens sent på kvällen, mörkt är det ju ändå, det finns massor av tid till att laga middag och vara vuxen. men nu, rävungar i fullständig tystnad och stilla ljus, och hela världen täckt av vit sockervadd utanför.

redbergslids karibiska akvarium

tove jansson skrev om morgonmelankoli. inte förrän jag läste det, förstod jag vad det var frågan om och vad det varit frågan om så många gånger. och inte för att jag är en hemul, men det odödliga i följande:

>> hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till (...). 

han kröp under täcket och borrade in nosen i kudden, sen flyttade han magen till sängkanten där lakanet var svalt. hemulen ägde hela sängen med utbredda armar och ben, han väntade på en trevlig dröm som inte kom. han rullade ihop sig och gjorde sig liten men det hjälpte inte. han försökte vara hemulen som alla tyckte om, han försökte vara den stackars hemulen som ingen tyckte om. (...) till slut steg han upp och tog på sig byxorna. >>

existensen är ofrånkomlig och snarstucken under morgon- och förmiddagstimmar när man är ledig. pressen att ha en skön morgon tynger mig ner i raggsockorna. och förresten har jag huvudvärk. jag kan få spel av att ha en helt ledig och förmodat underbar dag framför mig! det enda jag har kommit upp med hittills för att lugna den stressade idioten i mig, är att göra saker långsamt oavsett om morgonen är skön eller alldeles ödslig. just ödsligheten är det mest obarmhärtiga i ledig tid. den, tillsammans med pressen att vara självtillräcklig. jag retar mig på människor som är för självtillräckliga och inte behöver någon som drar sina fingrar genom deras hår.

ödslighet och inre kris/utmaning; temat för november. jag vet att ni känner igen er. men låt det droppa utanför fönstren, låt träden stå spretiga och utan löv. jag menar, det gör ingenting, vi drar på oss varma kläder och tänker på karibien igen. djup turkos, och genombruten av solstrålar, glasgröna vågor, och violett och mörkblå. pacific blue och vi ser droppar som rinner längs rutorna och vi känner det som vore vi gömda och hemliga inne i någon typ av inverterat akvarium. låt det strila runt oss... tonerna vindar, färgerna är obeskrivligt vackra mot allt det gråbruna där ute. och jag borde ha sovit längre. mitt huvud kokar av trötthet. men ödsligheten driver mig upp ur mina prassliga och tjocka täcken. det är snicksnack, jag gör vad som helst för en fin historia; det som driver mig upp är det faktum att jag slummerdrömt om jobbet ungefär fem nätter i rad. det lämnar mig inte i fred. men efter nyårsafton är det jag som står där.

SKITSAMMA. jag blir sur. "livet", osv. fuck it. fuck peace. jag vill göra snuskiga elektroniska toner, det är vad jag vill. jag vill en massa annat också och just därför skall jag nu kliva iväg och bädda sängen. långsamt. sammanbitet/med förtröstan. it's a thin line... men jag tänker på örtmans ord: du behöver inte läsa nåt. du ÄR redan allting. hur jag älskar henne för de orden. nu då?

semester (epilog), eller, kerstin florian och bajset

och jag längtar tillbaka. min så kallade semester. jag HAR alltså trots allt haft semester, på riktigt två dagar denna höst. en var den där lördagen på brännö. den andra var en regnig torsdagkväll på hagabadet.

jag får aldrig nog av sömn dessa dagar. jag vill bara sova och sova. tyvärr sover jag rätt knackigt så det ger inte den tillfredsställelse det borde göra. men det bästa jag vet är i alla fall att gå och lägga mig ca kl 21 och läsa i en bok och stänga av ljudet på telefonen. semester. på hagabadet infann sig hur som helst en viss känsla av tidlöshet. det vi saknade var bara att få flyta runt i riktigt varmt vatten, det var en missuppfattning att man skulle få göra det där. men annat var fint! och sällskapet. ovärderligt. eller, det kostade oss 599 kr var för att vara exakt. det var det inte riktigt värt. men några hundralappar kan man lägga ändå, minus kerstin florians exklusiva hudvårdskit... nästa vända blir när jinn fyller år, då skall vi gå dit igen.



av den regniga torsdagkvällen minns jag i alla fall exempelvis följande:

• jag minns de enorma frottérockarna i storleken XL. de bars med fördel öppna där fram medan vi skred omkring som afrikanska kungar eller något annat mer politiskt korrekt kanske, vad vet jag. och jag skiter i vilket; jag kände mig stundtals som en afrikansk kung och det var en trevlig känsla.
• vi hasade/halkade även runt i vita tofflor som man fick ta med sig hem efter besöket som hette MIN EGEN SPADAG (ok...). tyvärr började de så smått att lösas upp och dessutom lukta svagt av fisk efter alla promenader mellan bastun, TVAGNINGSRUM 2, bassängen ÄGGET och sofie fredrikssons folkbad eller vad fan det nu hette. ingen ville ta med fisktofflor hem.
• jag minns när vi satt i badkaféet. jag läste GOLF DIGEST och jinn läste Dagens Industri. det fanns en glasdörssförsedd minibar där, fullproppad av bland annat öl. och hela mitt väsen trånade efter en öl av guld, alltså en mariestads. baren var givetvis låst. och telefonen man skulle ringa med "för service" var givetvis trasig. så jag satt där sippandes på ett oerhört äckligt kaffe som var det enda vi lyckades skaka fram, och längtade efter en öl av guld. det hade gjort sig till rocken och tofflorna, samt känslan av att precis ha smörjt in hela kroppen med peelingskum av KERSTIN FLORIAN. 
• och apropå kerstin florian - i kitet fanns det bland annat en tub full av bajsliknande lera. en viss tvekan infann sig vid uppackandet av denna. jinn löste situationen: "ja men då tar vi det i ansiktet". hon såg sedan värst ut av oss alla, det rann bajs ner över hela kroppen på henne och jag har aldrig sett henne se så ovärdig ut, denna kvinna som annars har så mycket pondus och integritet. men inte nu! jag minns blicken när hon tittade upp och ögonen bara, "ehhh... okej... jag har alltså bajs i ansiktet... bland annat... ehhhhhh". lisa lyckades givetvis på ett autistiskt vis fördela bajset exemplariskt och jämt över hela ansiktet utan så mycket som en droppes spill. och jag var någonstans där mitt emellan. tripp trapp trull och vi skrämde upp en del tjejkvinnor som var där och skulle basta samtidigt men utan bajsmasker. det var festligt! och pinsamt. vi bara, "hej hej...", (radiotystnad). vi satt där inne så länge att vi mådde illa och måste ut och doppa oss i ÄGGET igen. i bastun lyckades jag även att bränna mig på en metallskruv i sidoräcket.
• det jag sammanfattningsvis tog med mig från hagabadet var att det kan vara värt att betala in sig för lite bastulyx och simning i ÄGGET (alltså bara det att det finns en bassäng som heter ÄGGET och det måste sägas med versaler). jag tog även med mig en del bomullspads och tops för det hade jag helt slut på hemma. jag tog dock inte med mig det jag FICK ta med mig, fisktofflor. slutligen tog jag med mig ett brännmärke på högra överarmen, som suttit kvar i flera veckor efteråt. vi har alla en lätt surrealistisk känsla med oss, och längtar trots det/just därför tillbaka. tack, hej.

kärleksbrev till pappa och mamma

för en vecka sedan kom jag på mig själv med att undra om det var min födelsedag eftersom det kändes som om det var min födelsedag. det var det nu inte. men det VAR någonting. varför skulle jag, emma, rebecca, nils, mattias och hans linnea annars råkat ha kaffekalas på innergården och ätit chokladglass med kolasås, jordnötter, silverkulor och djungelfigurer i kristyr?

för tillfället sitter jag fastspänd i ett fåtöljsäte på lyxbussen från malmö. jag lyssnar asigt och nästan desperat högt på min spellista från dj-sessionen igår, för att försöka filtrera bort ett kiddo som sitter bakom mig och läser nån jävla smurfhistoria mycket högt för sin bror som sitter TVÅ säten bak. uppstressad av detta samt tagen av en hisnande facebook-happening har jag nu bland annat olof dreijer, en jazzanova-remix, jean michel jarre, hot chip, james holden & julie thompson samt ellen allien dunkandes innanför pannbenet. vi tar det i rätt ordning (rätt ordning = chockterapeutisk ordning):

för en vecka sedan inträffade alltså följande (byter nu tempus för effektens skull):

min pappa skickade ett sms. jag blev givetvis oerhört orolig. särskilt när han försökte lugna mig. (kuriosa: en gång när pappa, jenny och jag försökte synka oss på sthlms central, skrev han snabbt och stressat ett sms av typen "jag är vid spottkoppen om 5" och skulle avsluta med ett PUSS men råkade skriva PUFF. sedan den dagen skriver vi alltid puff till varandra...) med en klump i magen travade jag iväg på loppis i bellevue tillsammans med emma och rebecca. kl 13 satt jag i en diarréfärgad skinnsoffa på källarplan inne på ebbes hörna. misstänksam som jag aldrig varit förut slog jag numret. emma fotade mig för övrigt i precis den stunden.

"en ny deltagare har lagts till i konferensen."

"en ny deltagare har lagts till i konferensen."

"va! hallå! vad gäller saken?" ok syrran var med, så mycket fattade jag. sen hörde jag pappas röst, sådär finurlig och full i fan som endast han kan låta, och särskilt när han har NEWS. "vet ni vem som mer är med då? hör ni vem det är?" och jag bara, "ehh, va... ÄR DET MORSAN?!?" (som jag kallar henne ibland av pur ironi/mammakärlek.) "vad fan GÄLLER saken?!" hörde mamma flabba i bakgrunden. och så pappa, "ja alltså... vi hänger den här helgen... berätta du, ingrid." "nej JAG törs inte, berätta du..." ja ni fattar. det var ett jävla liv och ingen hörde vad någon annan sa i denna TELEFONKONFERENS. sen kom det alltså fram att de har blivit ihop igen, efter tjugo år. efter en del gaggande och flåsande och flummande sa jag, "kan vi lägga på nu så jag får ringa upp jenny och skvallra om det här." efteråt ledde rebecca och emma upp mig ur källaren och hem, med omväg om ICA där glassgrejer och lunch införskaffades. jag gick och stirrade rakt fram och sluddrade av förvirring. på denna väg är det. och för en liten stund sedan dök den förändrade relationsstatusen upp på facebook.

nu tycker de säkert att jag sprider privatheter över nätet. och det gör jag ju!

för att använda mitt vanliga flummiga språk då: allt är en film. mamma och pappa, den här är till er: arcade fire: old flame. och samtidigt, tabula rasa. få vara ny i världen. samexistens av kanske underliga fenomen, men, vad fan gör det.

det var inte min födelsedag. men det kändes som om jag fick paket. och jag tänker öppna det långsamt och bestämt. 

blandband V: redbergslid

jag har lämnat bakom mig ett lugnt redbergslid. doftrankan, korallfärgade pelargonen OCH hibiskusen blommar. sängen är bäddad. allt är stilla och vänligt. underligt, när man inte är där.

så många gånger jag har behövt den känslan... och fortfarande behöver den. idag finns ett ögonblick av den hemma hos mig, annars blundar jag och finner mig själv sittandes inbakad i stora helly hansen ute på klipporna. petandes med en pinne i en bergsskreva eller något annat onödigt. eller, liggandes inne i blå tarrsängen, på ett tjockt, slätt lapptäcke, prydligt instoppat runt madrassen. och fönstret snett ovanför huvudet, helt litet men som tar in precis lagom med eftermiddagsljus för att det skall kännas vaket och levande där inne. det filmiska lugnet sänker sig och man kan äntligen dra djupa andetag. ute är luften frisk och det är uppenbart att årstiderna inte hunnit skifta än men ändå ligger det ett sånt där stilla vemod över ön. det är obeskrivligt tyst och lugnt, och det väcker ju allting som gör ont på insidan. och det gör ingenting.

somliga skulle också behöva det där. ingen vet egentligen mycket men jag vet en sak i alla fall; svart vecka fast ändå fina dagar på redbergslid och man är NÅGOT på spåren. musik, lugn, och oceaner av tid. det är det nu ingen som har. vi ugglar uppe om nätterna i stället och gråter av trötthet om morgonen. och, ändå, om inte sinnesfrid så kanske något som hjälper.

nu är jag framme i Malmö som tar emot mig med bil vid Svävarterminalen. SÅ utmärkt!

workin' 95

jaha så var då ännu en sk släktmiddag med silfverbergska menageriet avklarad, i den blygsamma formen av att farmor fyller 95 bast på tisdag vilket nu firades medelst familjejippo samt från toscana influgen kock tillika familjevän. från toscana hade också medtagits massor av himmelsk mat och även present till farmor vilket var en turkos SCARF, av märket GUCCI (som pappa med flit alltid uttalar gucki, för att demonstrera sitt vilda förakt mot modehysteri, märkesaccessoarer och överklass-TRAMS). utöver den stora konverserande massan bestod kalaset även av ett gäng springande barn som alla utom två har namn som börjar på - O! ett av dem fick tag i farmors knapp till trygghetslarmet och plötsligt fann jag mig själv riva runt efter själva larmet som stod och ringde till jouren någonstans i hallen.
alltså... ögonblicksbild:

• farmor öppnar paket i slow motion mitt i hallen/vardagsrummet där alla står och går med sina glas fyllda med spumante
• ca 15 vuxna i blanka kläder som pratar i mun på varandra med lidingö-i:n
• italienskt kockmarathon i köket där ingen hittar något eftersom det är hemtjänsten som byggt ordningen och där kocken pratar italienska/franska/engelska/arabiska
• ca 6 vilda kids som rusar runt och drar i farmors presentpapper, ylar och frenetiskt kastar med en röd ballong från 3
• och så jag, hukandes i hallen, "hallå... ja hej hej, det här är ett barnbarn, vi har alltså kalas här... KALAS... nej allt är bara bra! nej nej. det var nåt barnbarnsbarn som råkade trycka på knappen. oj nu trycker han igen, var fan ÄR larmhelvetet...? hehe, nä ingen fara. tack för hjälpen hejdå"
• och sen vid bordet då... när allt är som mest kaotiskt bland barnskrik, middagskonversationer och puttrande familjefejder, då sätter kusin maria på klassisk musik på onaturligt hög volym... jag minns att jag tänkte, mitt liv är en charlie chaplin-film.

osv osv osv. fräschare 95-åring får man dock leta efter. farmor gillar absolut inte att jag bor i göteborg. hon väntar otåligt på att jag skall flytta till stockholm där hon tycker att jag hör hemma. hon väntar också otåligt på att göteborg skall komma till stockholm i form av indiekör. hon vill verkligen inte förstå de svårigheter som finns med att rådda ihop en sådan tripp... jag har för övrigt lovat henne att vi ringer upp och sjunger ja må hon leva när vi repar första gången för terminen. har också ca 20 vittnen på detta eftersom jag sa det under det framtvingade TAL jag hetsades att hosta fram. då drog jag köresset helt enkelt, samt vägrade sjunga själv där och då, något som också hetsades om. så ni är alltså skyldiga min farmor en födelsedagssång, så mycket ni vet det, köris! hon frågar jämt hur det går med orkestern.

asså ursäkta förresten att jag döpte detta inlägg med hjälp av en ordvits. jag HAR trots allt bott i gbg i över sju år nu. dags att flytta hem till sthlm? eller, hem och hem, men sthlm. vad skulle göteborg göra utan mig. förmodligen vara lite artigare, lite lugnare, lite smartare och lite mindre pretto. och ha en vakant dirigentpost! festligt.

resans idé

vi far iväg. vi sätter oss i en bil. en lånad bil, ingen av oss HAR en bil för fan, men vi lånar en. vi sätter oss där, jag backar ut från tomtebacksgatan, vi har väskor och korgar med oss och de är fulla av mat, rödvin, musik, kuddar, lakan, korsord.

sommaren går i sina djupaste färger, augustis mörka nätter som föregås av sprakande solnedgångar. medan bergen och skogarna fortfarande står i neon, då seglar en väldig fullmåne upp på himlen, den går i mörkrosa och blekt gult, den är hur stor och varm som helst. vi kör i mörkret, arcade fire: headlights look like diamonds, våra liv passerar i revy på ett mycket filmiskt sätt när vi blixtrar genom skogarna. tallar står som mörka pelare runt oss, de bildar svarta ridåer kring vår färd som företas i absolut respekt för resans idé. jag kan den. jag har läst på. till exempel håller vi mun en bra stund efter att vi krånglat oss ut ur stan och bara har vägen framför oss. vi skruvar upp musiken och låter kvällen sänka sig runt oss, var och en får ifred sjunka in i resans pulserande och samtidigt lite ödsliga sinnesstämning. ord får inte komma för snabbt, det är mycket viktigt, det är resans idé som bestämmer våra samtal.

och det där med att pausa under stjärnklar himmel, i fullständig tystnad, vid vattnet självklart. man stannar alltid bilen vid ett vatten när man tar av från stora vägen. bara muller från någon enslig långtradare lastad med timmer bakom oss någonstans. jag som kör får dricka COCA-COLA för att inte bli sömnig. men bredvid mig, i tjocktröja och med sätet lite bakåtfällt, svarar långsammare och dummare, och till slut, jag hör de mjuka, långa andetagen. pratar i sömnen dessutom, som en annan idiot. jag blir givetvis hög på livet i detta ögonblick. för att hålla mig själv sällskap slår jag på radion och lyssnar på slutet av något gammalt sommarprat. det är en åsna, som liksom alla andra avslutar med what a wonderful world. då fnyser jag, ordentligt, markerar i mörkret. jag trycker in det gamla kassettbandet med kåldolmar och kalsipper. jag tänker, vi behöver aldrig komma fram om det skall vara såhär underbart. nå, i verkligheten sitter jag i soffan med nymålade naglar och ser på friidrott. men det VORE fint... resans idé är något av det vackraste man kan fantisera om. jag gör också så.

om ålderdom och om indiska vattenuttrar

ang. att fylla 26:

det är numera icke ok att gnälla i 15 minuter över en på skållhett te bränd överläpp. då växer man i stället upp och kollar på bronstagning i OS-brottning.

min födelsedag var "perfekt" (så perfekt en födelsedag kan bli med lite cyniska reservationer för livets och tillvarons outtröttliga lömskhet). den baserades på trikåer/tights och kravlöst sällskap. den inkluderade en vad som skulle bli en långpromenad men pga regn/storm reducerades till en mindre och blötare. den ledde till olskrokstorget där en pava rödvin införskaffades tillsammans med middagsförutsättningar. man fann oss sittandes med skånkarna i ett fotbad i det redbergslidska köket, med rödvin i hand och ätandes nybakad sockerkaka. under ett odödligt ögonblick stod jag även utan kläder uppe på en köksstol med rödvinsglaset. jag fick det. lättare dekadens, köttslighet och social bonding i snar likhet till hur indiska vattenuttrar dagligen slösar bort timmavis och detta vet jag för det har jag sett på teve. det handlar kort sagt om att göra i princip ingenting. precis vad jag önskade mig.

mina kära kollegors bidrag i 26-årsdebatten kan sammanfattas med följande: "man börjar bli svintrist. och lite religiös."

jag är nu tjugosex år, varken svintrist eller lite religiös. men var sak har väl sin tid. jag lägger mig inte i. det vore festligt om det skulle infinna sig en ålderskris eller motsvarande för då vet jag precis vad jag skall göra:

den valentinska kärringen och tysk techno över skåne

fru valentin var en kärring med attityd, självförtroende och förmodligen ett brinnande intresse för sågar. jag tänker mig att hon hade ett intresse för sågar. att hon hade flera halvrostiga exemplar ute i boden och att hon tog fram ett lämpligt stycke såg när något behövde kapas i vardagen till exempel ett hyllplan eller ett kvastskaft. hon gick alldeles säkert i träskor både inne och ute. jag tänker mig kort sagt att hon var en kärring med en del kräm i.

i min nyinköpta allers från 1954 visar fru valentin att hon föraktar brudar som inte tar kärleken på allvar när de har den framför sig, brudar som förväntar sig att gifta män skall lämna sina vissna fruar för dem, samt brudar som slåss eftersom de inte har de psykiska resurserna att lösa problem på mer sofistikerade sätt. om någon läsare av detta blogghelvete känner att han eller hon inte orkar läsa fru valentins svar på tjejernas respektive hjärtas frågor - läs ändå. ok såhär: det ens vänner och bekanta inte vågar säga till en, det uttrycker den valentinska kärringen desto mer fördömande, kategoriskt, nyanslöst och raljerande. festligt! "objektivt." eller bara så som jag jämt tänker om folks göranden och låtanden utifrån min lätt cyniska, trötta, ibland missunsamma och framför allt väldigt dramatiska inställning till livet och andra människors aktiviteter. faktum är att ett raljerande förhållningssätt många gånger kan hjälpa en att se uppenbara och ofta vilseledande mönster som man slirar runt i. jag tror att det ligger en poäng i att tänka mer kompromisslöst och antirelativt, dels om sina egna huvudvärkar men också när man pratar igenom andras. och då menar jag att tänka och prata med kompromisslös kärlek, antirelativa krav på tillvaron och med stor ödmjukhet (detta fåniga ord) inför följande faktum: allt är inte relativt. det beror inte alltid på. jag är mycket dålig på att leva efter denna devis som jag alltså menar står för utmaningen att sluta mixtra med den så kallade inre kompassen. den inre kompassen är ej något beständigt och består till exempel inte av ett par moraliska glasögon genom vilka de lyckade människorna betraktar livet. (moraliska glasögonmänniskor är typexempel på folk som kan fara åt helvete.) men den inre kompassen sätter kroppen i svängning ibland, den drar till och man mår illa för en stund, sedan kanske man gör något bra. säger nej till någon, eller säger ja till någon. eller sjukanmäler sig på fusk. eller låter bli att skratta åt sådant som man verkar behöva skratta åt för andras skull. eller svarar "ja det är SKIT hur är det själv" när folk säger hej men egentligen inte alls undrar hur man mår.

mitt hjärta har många frågor. många av dem har enkla, mörka svar. därför lodar jag i svarta gloet, svaren är enkla men de ligger som muränor, ålar och underst-humrar under hala stenar nere mot botten som alltså inte verkar finnas.

här är något som hjälper! åka buss från malmö och råka vända blicken ut mot åkrarna och fälten, smaragdgrönt, gult, beige, ljusgult, senapsgult, mera grönt, gråblå himmel, vallmo, cikoria, kamomill och blåklint, och, tre eller fyra vindkraftverk som snurrar dramatiskt som på en barock, diagonal linje från mitt öga och skär tvärs igenom landskapet, medan ada: our love never dies dunkar i öronen. tysk, minimalistisk, halvpubertal techno, gör sig MYCKET bra ihop med vindkraftverk och motorväg.

jag är på väg hem. mer dramatisk och teatralisk någonsin. alltså, tänk alla som vänligt sinnade och säkert välmenande ibland ber mig att lugna ner mig och fantisera mindre och inte bli så upprörd över saker och heller inte bli så jävla glad över saker, hur mycket tid de lägger... och inte fan lugnar jag mig. aldrig. hejdå!

episkt

det var SÅ hett, svettigt och smutsigt. ett SÅ episkt avslut på den episka våren med göteborgs indiekör som aldrig slutar blåsa skallen ur folk utan tvärtom går från klarhet till klarhet.

spelade bland annat serge gainsbourg: bonnie and clyde efteråt, och mottog/betackade mig skamlösa förslag av golvade åskådare som kom fram en efter en med öl i näven.

folk frågar hur jag har övat in alla moves när jag dirigerar, det ser ut som om jag dansar konstant genom hela spelningen. och jag vet inte vad jag gör när jag dirigerar eftersom jag är inne i en musikalisk hypnos/psykos. kanske gör jag...

och sedan, efterfesten... inte en droppe regn trots oroväckande prognoser! och dunkande musik mellan träden uppe på röda stens klippor, ljusreflektioner tio meter upp bland kronorna, först med kolmörker runt omkring, sedan soluppgång och vemod, och dans hela tiden. nils säger att jag dirigerar när jag dansar... jag vet inte... kanske gör jag.

det värsta var att thobias/sackse inte började dja förrän kl 5 när min arma kropp började dra sig hemåt. jag önskar jag hade orkat stanna längre. somnade i stället hemma i prassliga, rutiga lakan samtidigt som morgontidningen kom. hoppas kunna lägga upp en och annan bild från kvällen/natten snart. nu skall jag duscha och gå på finsittning, något annorlunda än gårdagens härjande. hej...

PS. I: längtar till malmö. måste åka ner snart. har fått önskemål om fortsättning på följetången hjärndöden. och det bangar man ju inte.

PS. II: epiloger på körvåren kommer. börjar i morgon kväll när vi inte kommer kunna leva utan varandra utan måste ses. man bara måste. extra epilog kommer i sommar när ett gäng ur kören kommer till gva för sommarkollo. ok hejdå.

välkommen hem

skickade in uppsatsen tillsammans med maja kl 04 i natt. 

sov till 11:30. väcktes av linnea som ringde och sa att hela klassen satt på skansen kronan med champagne och firade och att jag skulle komma. slängde mig i duschen, spelade jean michel jarre: rendez-vous IV i vild triumf, klädde på mig 50-talet + stora guldörhängen = mkt bra kombo, for in till stan och den tropiska hettan. de andra drack bubbel, jag drack morgonkaffe... 

gick med linnea ner mot kungsparken, köpte glass och satt i gräset en stund. for hem, och klev in i mina redbergslidska salonger. som hade ett stort slag utkämpats, och nu lugnet efter stormen. satte sommartoppen på shuffle, och första låten blev sigur ros: olsen olsen. ett sånt lugn kan bara ligga i mina salonger, med fönstren på vid gavel, varma vindar genom rummen, och ingenting är perfekt. allt får ligga i högar, prassliga lakanskorvar och bröte. blommorna ovattnade, kläderna otvättade, man själv helt urlakad och svirrig i huvudet. på redbergslid får man vara bak och fram, ut och in, med en ringande tystnad på insidan. DET är perfektion.

ölen ligger på kylning, jag skall laga mat, jag skall lyssna på boat club: memories. 

nästa: finalen på körvåren. stay tuned.

love /L

kollo med snusktema inför sista akten, hehe, "akten"... nå, kolla här:

nu önskar ni att ni också hade en kör. vi ses 1 juni! 

göteborgs indiekör börjar peppa inför Ur villfarelsen | AKT III: DRIFTEN

bildbevis

här är de, mina bebes:

diskoteket: epilog

kära dagbok jag är blå. Ur villfarelsen | AKT II: DISKOTEKET är nu över och man lipar fast man är glad; allt gick till historien som succé och kvällen inkluderade bland annat:

• rökig danslokal med äkta träd i mitten, grenar som sträckte sig upp i taket och med fågelsilhuetter och lampor
• gamla och nya bilder på djur som finns i skogarna på våra breddgrader
• djurens magiska rike, på repeat på en enorm tv i ett av rummen
• dansbanelyktor och stora projektioner av diskoteket-bilden på husväggen utanför loftet
• lösögonfransar
• black swan-smink skimrande i svart, lila, grönt och silver
• avancerade håruppsättningar
• tusen halsband
• omåttligt imponerad publik, danschock och jubel
• snygg kör på snygg scen i snyggt ljus; dirigent i storhetsvansinne ute i publikhavet på en egen ö under trädet och fåglarna och röken
• dansgolv som exploderade tack vare Attentatets första dj-set, vilket varade ända till stängning 06:30
• skamlösa förslag och annat beteende som vältrar sig ur folk när vi medelst körsång sprängt deras eventuella barriärer och hämningar
• ogenerad sektstämning i kören och urartad dans
• gryningsljus som enkelt ignorerades genom att vi drog ner persiennerna och fortsatte dj:a och dansa
• bland annat snygga men framför allt existerande taktmixar under projektion av gävundasjön i storm
• korvgubbe som sålde sojakorv med brö

essén med arga berguven bongo

essén, andreas och eric scenograferar och tänker och fnissar

emma scenograferar också men har rätt tråkigt

snygg scen under konstruktion

essén och andreas "tänker"

rasmus kränger på sig de i det närmaste obligatoriska trikåerna

här borde det finnas bilder från spelningen/kvällen/natten. MEN det gör det inte eftersom jag inte hade tid att fota utan ägnade mig åt att springa runt och se gorgeous och upptagen ut! ni får fantisera. eller kolla på andras bilder som kanske kommer upp på andra ställen, eller här, vad vet jag. nå, jag och kören samt jag och emma a.k.a Attentatet golvade alla, så mycket kan ju konstateras...

emma väntar på spårvagn i gamlestaden ca 06:45 i morse

den sista trasan kör som är på väg till efterfest

väntar också på spårvagn

idag har jag för ovanlighetens skull REPAT, inför Ur Villfarelsen | AKT III: DRIFTEN, finalen, som går av stapeln fredagen 1 juni. kunde inte lyfta armarna idag efter gårdagens rep, genrep, spelning, vilda dans samt hejdlösa dj-pepp. eeehhhhhhh.

lördagskrysset i GP typ

latar mig i soffan medan kören repar, här är det basarna som trötta och förvirrade försöker få fason på depeche mode: stripped

smet från repet och hasade mot gamlestadstorget, samma väg jag i morse vandrade i morgonljus, men nu i solnedgång

gbg i sitt esse och jag lovar, jag hade på shuffle men dessa låtar kom först, när jag lämnade loftet i smyg och med tårar i ögonen gick hemåt med allt det där vemodet man får efter en fantastisk urladdning med jordens vackraste vuxenkollo som ÄR göteborgs indiekör:
 julee cruise: the nightingale och sedan sigur rós: salka. ögonen kan ju rinna för mindre...

återigen, vänta på spårvagnen på gamlestadstorget

fel vagn, men fint

åttans spårvagn mot redbergsplatsen

smäller av och dör I

smäller av och dör II; älskar gamlestaden

fortsättning följer. på livet alltså. 

till körmedlemmar som eventuellt läser detta: jag älskar er.

give up and fuck off

jag har numera inget smink och mittbena och halvlångt hår precis nedanför axlarna och rätt ofta glasögon. jag kallar stilen för ITALIAN VOUGE. har även börjat hasa runt i en gammal kavaj jag köpt på humana i malmö. och sandfärgade heels linnea skänkte bort till mig pga "hon använder dem aldrig". hon är en åsna och skorna är perfekta.

som ni hör är jag snyggare än någonsin.

och på lördag kommer jag att vara huldran som stiger ur gyttjan i den dyigare delen av skogen. då med en helvetes massa smink, inga glasögon samt uppsatt hår. kavajen lämnar jag hemma. kavaj hör inte till huldran ur den dyigare delen av skogen. som en elektrisk huldra från botten av en göl kommer jag med glitter i håret, sot upp till ögonbrynen och mörkrött läppstift, att skapa körhistoria tillsammans med GIK. ni som köpt blänkande biljetter med rävsilhuett på andra långgatans skivhandel kommer att få dansa till tunga beats, feta synthmattor och fyrverkeri medelst körsång. Ur Villfarelsen | Akt II: DISKOTEKET. som om inte detta vore nog kommer det även att vara premiär för min och emmas dj-duo Attentatet. inga övriga kommentarer på det. vi konstaterar bara vidare att jag är utbränd men snygg.

snygg och utbränd satt jag på ettans spårvagn och hade precis passerat det blommande körsbärsträdet mitt emot stampens kyrkogård, trädet som alltid slår ut FÖRE dem på järntorget, när det hoppar på två pratglada amerikanska tonåringar av typen ohängda sportfantaster. jävla jänkare, muttrade jag innanför mina lager av sjalar och skakade omärkligt näven mot dem. ok det gjorde jag inte. och det tänkte jag inte. däremot tänkte jag av någon anledning på om den ena av dem (den "SNYGGARE", peace-tecken) skulle vända sig till mig och säga:
- hey sweetheart, what's your name?
och jag tänkte att jag skulle svara:
- my name? my name is give up and fuck off.

tillbaka i skogen. förresten, läs den amerikanska flickan, apropå jänkare. och läs efterföljaren glitterscenen. och vänta på slutet tillsammans med mig och en del andra. skogen står där den står. den är fullständigt trygg. jag är trött. jag är mycket trött. jag längtar till sommaren, när jag kanske kan ligga utomhus och läsa EN GOD BOK. de andra får komma med saft och nybakad sockerkaka. jag tänker lata mig och bete mig nästan ohyfsat bekvämt. ikväll kommer dock ingen att komma med nybakad sockerkaka. vill jag ha det, nog får jag baka kakfan själv. om jag rökte pipa skulle jag röka pipa nu. jag tänker mig att det skulle skänka mig ett stilla lugn och en blick med vilken att betrakta tingen med milt överseende.

hägerstens botaniska i tallhuset

ön ligger längre ut än att obehöriga skulle kunna inkräkta med undrande, tyckande blickar. vatten, rymd och tid mellan dem och oss. här ute går de långa, ljumma vindarna. som vore de penslar fulla av akvarellfärger stryker de mig i håret, över mina fötter och genom mitt trötta huvud som givetvis är fullt av skit. även huvuden fulla av skit behöver pastellfärger och dubbla regnbågar.

hägerstens botaniska spelar. jag förstår inte varifrån för det är ju bara jag och kattfan här. kanske de sitter uppe i tallhuset. det passar jättebra egentligen. den ena har en svandräkt på sig, den andra ser ut som en drake. de har tänt upp med tusen små lampor i grönt, gult och vitt där inne.

jag sitter stilla inne i helly hansen. kvällen tar aldrig slut för jag börjar inte frysa. det alltid då allt tar slut, när man bara, "fan. ok vi går in." jag tänker aldrig gå in. inte den här gången.

dansbanan, eller, limonad i mina italienska ögonbryn

sätter vattenglaset på metodboken lånad från biblioteket, så att det garanterat blir en blöt ring... äter för många kex med för mycket smör på. ser för många avsnitt av mad men i rad... låter det inte som ett underbart liv?

farmor säger alltid till mig, "du l e v e r ett FAN-TASTISKT liv, lovisa". jaha... ok... inte vet jag.

jag tänker mig att tiden har stått stilla i många år, att jag har en frasig klänning i violett och mintgrönt och vitt, med kanske en liten krage och knappar och definitivt med underkjol. detektivbyrån: dansbanan jag släpar foten i paljetter och, håller ett glas med limonad och, ser solen gå ner bakom tallarna.

över dansbanan hänger kulörta lyktor, och i träden. i chokladhjulet vinner ingen men det är inte heller poängen, huvudsaken är att folk spelar, fnittrar, håller varandra om livet och kysser varandra när det är som mest spännande. jag tänker att jag har en ihålig huldra inuti mig. det är därför ingen spoling i keps och väst bjuder upp mig  EL MOTSV. skitsamma, jag skulle ändå bara hysta glaset med limonad i hans ansikte, kliva därifrån och fnysa åt hans försök till skägg. huldran tar hem spelet som vanligt. och jag finner mig sittandes i kärret, skålandes med mitt eget arma huvud vilket får som konsekvens att är det någon som får limonad i sitt ansikte så nog fan är det jag. det rinner ner över mina ungefär italienska ögonbryn, in i mina gröna ögon och ner mellan mina läppar som går i cerise. jag tycker mycket om mig själv i den stunden och önskar att jag aldrig behövde se fler idioter som försöker odla skägg. jag odlar hellre skägg själv. det måste ju gå på något sätt. jag vet inte. önskar ni mig åt helvete. det gör ni kanske. jag tror inte på helvetet. men jag tror att himlen är en knarrig, svagt upplyst gammal dansbana med paljetter och lyktor och tombola och spunnet socker och musik som lever och letar sig in under huden och aldrig tystnar.

"ibland tror man att du är drogad när du skriver..." tack mamma.

himlen alltså, klänningarna slutar aldrig frasa. limonaden smakar citron och jordgubbar. vi klipper med våra långa mörka ögonfransar vilka vi har fuskat oss till tack vare ett förmånligt paketpris på tradera.com. vi leker SKOGEN och har aldrig mått bättre. ok? ok. PS i himlen har ingen nackspärr. och framåt gryningen sitter vi med armarna om varandra och ser morgondimman över sjön. jaha hejdå ses där.

meningen med livet del II: pappersfåglar under ett träd

om ni känner er underliga på insidan. om ni känner att det värker bakom 1) pannbenet, 2) bröstkorgen, 3) solar plexus, 4) allt ovan. eller, om ni behöver stråkar, mörk bas, neonfärgade synthar och bombastiska trummor för att orka stå i solen utan att blinka. som jag då, för jag blinkar inte. jag blundar helt och hållet, skit i det, sol som sol. jag står stilla och vägrar titta. jag lyssnar på mary onettes: islands. jag är tyvärr dum i huvudet, det är väl inte ni, så jävla typiskt. men ändå...

igår for jag hem från malmö, varför igår, det fattar ingen nu i efterhand. för på redbergslid fanns bara dammråttor, gammal disk och gulnande krukväxter ev. med sköldlöss och en garanterat med spinn. kvar i malmö fanns en som inte heller borde ha varit ensam. vi är båda värdelösa på matematik. annars kanske vi hade kunnat lösa ut x ur ekvationen långledigt + svineri inkl. påskfest där en tårta byggd som ett kors med jesus i mandelmassa på skars upp och åts + den välsignade hjärndöden + jobbig vardag att återkomma till - sällskap - bästis = X. vi är inte begåvade i matematik. jan björklund hade velat stötta oss med extra resurser och varna oss för utanförskapet om vi inte tog emot hjälpen och erkände oss imbecilla. och, när jag skulle "muntra upp" mig själv igår genom att tända värmeljus och se på mad men, tror ni inte att jag jag var på väg att elda upp hela skiten pga reflekterade inte över att en krukväxt hängde över ljusen. jo. suck.

nackspärren är på väg bort, den lever, men är på väg. ungefär som jag då. skönt när kroppen är i synk med resten av existensen. hö hö.

sammanfattning: om ni känner er underliga på insidan, då skall ni sitta i ett stilla vardagsrum el. motsv. gärna ostädat så att dammet snöar upp och ner i ljuset. solkatter på väggarna och skarpa kontraster mellan skuggor och sol bland möblerna som faktiskt ser exakt ut som de i mad men, ha, ni skall gärna ha spökat ut er i en dramatisk loppisklänning, osminkade och fulla av kaffe. ni skall sitta stilla där, och lyssna på skivan med mary onettes. det är oklart om det hjälper eller förvärrar, men det hör liksom inte hit. o, jag glömde, läs om dagmar i GP också, en dam som överlevde titanic. ovanstående är obligatoriskt för alla. ok så nu är ni också dumma i huvudet, grattis. ring en vän.