den valentinska kärringen och tysk techno över skåne

fru valentin var en kärring med attityd, självförtroende och förmodligen ett brinnande intresse för sågar. jag tänker mig att hon hade ett intresse för sågar. att hon hade flera halvrostiga exemplar ute i boden och att hon tog fram ett lämpligt stycke såg när något behövde kapas i vardagen till exempel ett hyllplan eller ett kvastskaft. hon gick alldeles säkert i träskor både inne och ute. jag tänker mig kort sagt att hon var en kärring med en del kräm i.

i min nyinköpta allers från 1954 visar fru valentin att hon föraktar brudar som inte tar kärleken på allvar när de har den framför sig, brudar som förväntar sig att gifta män skall lämna sina vissna fruar för dem, samt brudar som slåss eftersom de inte har de psykiska resurserna att lösa problem på mer sofistikerade sätt. om någon läsare av detta blogghelvete känner att han eller hon inte orkar läsa fru valentins svar på tjejernas respektive hjärtas frågor - läs ändå. ok såhär: det ens vänner och bekanta inte vågar säga till en, det uttrycker den valentinska kärringen desto mer fördömande, kategoriskt, nyanslöst och raljerande. festligt! "objektivt." eller bara så som jag jämt tänker om folks göranden och låtanden utifrån min lätt cyniska, trötta, ibland missunsamma och framför allt väldigt dramatiska inställning till livet och andra människors aktiviteter. faktum är att ett raljerande förhållningssätt många gånger kan hjälpa en att se uppenbara och ofta vilseledande mönster som man slirar runt i. jag tror att det ligger en poäng i att tänka mer kompromisslöst och antirelativt, dels om sina egna huvudvärkar men också när man pratar igenom andras. och då menar jag att tänka och prata med kompromisslös kärlek, antirelativa krav på tillvaron och med stor ödmjukhet (detta fåniga ord) inför följande faktum: allt är inte relativt. det beror inte alltid på. jag är mycket dålig på att leva efter denna devis som jag alltså menar står för utmaningen att sluta mixtra med den så kallade inre kompassen. den inre kompassen är ej något beständigt och består till exempel inte av ett par moraliska glasögon genom vilka de lyckade människorna betraktar livet. (moraliska glasögonmänniskor är typexempel på folk som kan fara åt helvete.) men den inre kompassen sätter kroppen i svängning ibland, den drar till och man mår illa för en stund, sedan kanske man gör något bra. säger nej till någon, eller säger ja till någon. eller sjukanmäler sig på fusk. eller låter bli att skratta åt sådant som man verkar behöva skratta åt för andras skull. eller svarar "ja det är SKIT hur är det själv" när folk säger hej men egentligen inte alls undrar hur man mår.

mitt hjärta har många frågor. många av dem har enkla, mörka svar. därför lodar jag i svarta gloet, svaren är enkla men de ligger som muränor, ålar och underst-humrar under hala stenar nere mot botten som alltså inte verkar finnas.

här är något som hjälper! åka buss från malmö och råka vända blicken ut mot åkrarna och fälten, smaragdgrönt, gult, beige, ljusgult, senapsgult, mera grönt, gråblå himmel, vallmo, cikoria, kamomill och blåklint, och, tre eller fyra vindkraftverk som snurrar dramatiskt som på en barock, diagonal linje från mitt öga och skär tvärs igenom landskapet, medan ada: our love never dies dunkar i öronen. tysk, minimalistisk, halvpubertal techno, gör sig MYCKET bra ihop med vindkraftverk och motorväg.

jag är på väg hem. mer dramatisk och teatralisk någonsin. alltså, tänk alla som vänligt sinnade och säkert välmenande ibland ber mig att lugna ner mig och fantisera mindre och inte bli så upprörd över saker och heller inte bli så jävla glad över saker, hur mycket tid de lägger... och inte fan lugnar jag mig. aldrig. hejdå!