Jag lever

Herregud, är det nu livet händer? Hur skall jag kunna veta? Är det livet som kommer ikapp mig eller är jag bara stressad och flummig? Asså känslan när en ANTINGEN är ute och cyklar så jävla mycket, eller äntligen börjar styra upp sig... Den senaste veckan måste jag dela in i kapitel. Jag börjar i Oslo!

Fem vänner i Oslo, Jafs! och en busstoalett i baklås

Jag, Maja, Andreas, Hilda och Oskar drog till Oslo för att se The Knife. Det gjorde vi också! Vi såg även den galna aerobicsmannen som eldade upp publiken innan spelningen. Hur jag älskade honom. Jag hade på riktigt tårar i ögonen när han tvingade alla att göra gymnastik. TYVÄRR var Oslo-publiken astöntig och alldeles för tillknäppt för att släppa loss på riktigt. Dock lät vi oss inte bekomma utan skakade lydigt på våra rumpor och lyfte våra armar och skrek I am still alive - and I'm not afraid to die!!! bland mycket annat. Spelningen förflöt i rytmiska, bombastiska rörelser och en blandad stämning av etno/bongo, techno, rave och disco. Total lycka. Dansarna var det ballaste jag sett i mitt liv tror jag.

Efter spelningen vinglade vi hem till vårt sjuka Osloboende efter en tallrik pommes på ett ställe som hette Jafs! vilket var det roligaste faktum vi någonsin varit med om, det var vi alla starkt övertygade om just då åtminstone. HEM var alltså ett litet bed&breakfast-rum vi hyrt hos Trond, en mycket norsk gubbe med oljefärgade solglasögon i pannan, spretigt halvlångt hår, kedjerökandes och med ett oerhört socialt sinnelag. Han hade uppstoppade grävlingar, lodjur och harar i vardagsrummet, eldade torkade röda rosor i öppna spisen och hade omsorgsfullt skurat hela lägenheten med klorin, och till på köpet tvättat ett gäng slitna lakan och handdukar som fick torka på en tvättställning i vardagsrummet när vi kom. The Knife var inget han kände till men däremot spelade han Bachs Air för oss så fort han förstod att vi var musikaliska. Natten bestod av ett gummimadrassrelaterat inferno, då vi alla fem skulle sova i ett pyttelitet rum. Maja och Oskar på en smal madrass på golvet, Andreas och jag i den äktenskapliga "dubbelsängen" (HA!) och så Hilda på en tjock, uppblåst madrass som låg på snedden mellan en byrå och den äktenskapliga sängen. Mitt i natten kröp även hon upp till den stora dubbelsängen pga iskallt och ensamt på den lutande luftmadrassen. Jag fick klaustrofobisk panik och välte ner mig själv på luftmadrassen till slut. I en knarrande sovgrop i ca 45 graders lutning låg jag med nackspärr och post-spelningseufori blandat med insomniaångest. Tack, Trond. Nå! I allmänhet var vår lilla resa ytterst filmisk i alla detaljer som bara var för mycket hela tiden, vilket gjorde det till en underbar upplevelse. Uppenbarligen levde vi! På vägen hem satt vi på en mycket svettig och fullproppad buss, längst bak precis vid toaletten. Ett litet kiddo hade varit där inne och inte lyckats stänga efter sig när hon var klar så dörren stod och slog på ett enerverande sätt. Driftig som jag är smällde jag igen den med en liten bestämd snärt. Då gick den i baklås så att ingen kunde gå in. Stämningen var SÅDÄR på bussen efter detta. En full gubbe stod t.ex. där och drog och svor väldigt länge och tog liksom spjärn mot mitt säte där jag satt halvkvävd under honom och hans arga kropp. Busschauffören Tony vägrade tro på oss och sa bara att det var någon där inne. Till slut stannade han utan för Strömstad för att dyrka upp eländet. Ehhh. MVH.

Och nu fortsätter veckans händelser med GIK:s episka femårsjubileum som jag inte vet hur jag skall processa såhär efteråt förutom att lipa och vara ledsen fast jag egentligen är glad:

Skolavslutning

Såhär snyggt såg det alltså ut medan publiken började flockas framför scenen

Göteborgs Indiekör och jag släppte skiva och genomförde den tightaste och vackraste spelningen någonsin på Musikens Hus i lördags. Det var så fruktansvärt bra och vi var så snygga och folk lipade i publiken (alltså minst fyra personer kom fram efteråt och berättade att de hade lipat), särskilt lipade de till vår överraskningslåt som var Känn ingen sorg för mig Göteborg, arrad av CM till en blödig sommarpsalm. I min vimsiga bakisdimma dagen efter tänkte jag på den låten, den gick runt och runt i mitt huvud. Det långa smaskiga introt, alla tonartsbyten, och det stilla, klockrena outrot. Den sången låg som balsam runt mitt vemodiga och separationsångestfyllda gamla hjärta. Och, som jag sa till publiken i mitt s.k. välkomsttal, "det tar aldrig slut". Det gör verkligen inte det. GIK 4-ever, så är det och snart finns vår skiva lättillgänglig på nätet, bara att plocka hem, älska, och sprida vidare.

Ja men ni ser ju själva

Efter spelningen hade vi givetvis klubb. Attentatet levererade! Jag vägrade sluta spela när klockan närmade sig två och en enorm vakt vid namn Dennis kom fram och hintade om stängningstid. Jag förhandlade mig till att vi skulle få spela till sju minuter över två. Dansgolvet avslutades med en lång och underbar remix av Arcade Fire: Sprawl II. Alla dog, alla levde. Sen blev det GIVETVIS efterfest uppe på klipporna ovanför Röda Sten. Vad vore en GIK-skolavslutning utan soluppgång, dans, sång, kärlek och tårar på dessa klippor. Kom hem 07:30 igår morse. Helt förstörd, mycket levande... Grattis Göteborg, för att vi har funnits i fem år.

Mitt hjärta blöder för GIK, det vet vi. Och om detta låter som ett kärleksbrev kan jag tala om jag ännu inte skrivit mitt stora kärleksbrev till den här ansamlingen människor och allt vi håller på med. Men jag skall skriva det. När jag får tid... Det kommer bli så långt...

Mitt nya liv
Och så till dagens lilla chock. Har ett jobb. Började på detta jobb idag. Har ej sovit mer än ca sju timmar på två dygn pga fylla, eufori, bakfylla, söndagsångest, nervositet. Men i alla fall, jag jobbar på JP Disco på Masthuggstorget. Idag har jag
¤ sett lite på det tråkiga ekonomi- och bokföringssystemet SPCS
¤ ätit bulle
¤ rullat några kilometer mikrofonsladd och andra sladdar samt lärt mig skilja på diverse sladdar
¤ lärt mig att testa skivspelare + mixer efter uthyrning för att se om allt är som det skall innan nästa person skall hyra
¤ lärt mig motsvarande för rökmaskinen T-REX Hazer something something
¤ slagit in betalningen från Skogsfestens hyrning av ljud och ljus i helgen
¤ fått testa DJ-grejorna på lunchen och stått och lekt med PLAY och CUE aslänge för att kunna på riktigt och inte bara i nån jävla dator
¤ klivit ut från jobbet och traskat Andra Långgatan fram och insett hur otroligt bra till mitt nya jobb ligger.

Förutom det här med jobbet är det ju också det att jag snart läst färdigt kursen i musikpsykologi, dvs jag skall strax påbörja en examinerande inlämningsuppgift om något som faktiskt intresserar mig omåttligt mycket till skillnad från "PERSONALFRÅGOR". Och, slutligen, om ett par veckor skall jag gå på antagningsintervju till Kulturverkstan. Hjälp, livet, vad händer, hjälp, hej, tack.

Här sitter en nu med ett starkt skolavslutningsrelaterat vemod och en stor skräck/pepp inför framtiden. Åtta år senare känns det fortfarande som när jag precis tagit studenten och ba, HJÄLP, NU DÅ. Skillnaden mellan nu och då är att jag hittar väldigt bra i mitt älskade Gbg samt att jag har jävligt många vita hårstrån. Och så GIK då. Och allt annat. Men fortfarande, HJÄLP. Äh, det blir bra. Det är mest känslan som är hjälp. Godnatt.

mayhem i morgonkaffet

inskrivet i kalendern till 15 maj 2013

från kl 9 i morse och ca två timmar framåt har jag hängt framför datorn och laddat om sidor samt panikchattat med hilda, maja och andreas för att lyckas boka biljetter till THE KNIFE - SHAKING THE HABITUAL SHOW. med hjärtklappning, svettningar, yrsel och skakiga händer satt vi på varsitt håll runt om i gbg och tryckte CTRL+R medan sidan kraschade och overloadade gång på gång. (mitt i det inre infernot började de spränga saker utanför huset så att allt skakade. detta hjälpte alltså inte till i stressen.) alla fick varandra på slutet, vilket innebär att jag kunde skriva in 15 maj i kalendern. sedan satt vi som fyra psykfall och fortsatte hetschatta av bara farten i en halvtimme till. vi lyckades ändå bestämma att vi skall ses och fira med semmelkaffe senare idag. peppen är total och det gör faktiskt ingenting att folk har lyckats få tag på biljetter till stockholm nu lite senare - roadtrip till oslo och konsert en ljummen kväll i maj tillsammans med tre köress, det blir liksom inte bättre.

men vägen hit var alltså tämligen plågsam. nedan följer kortare urdrag ur vår 417 meddelanden långa och förvirrade chatsession från 09:27 till 11:38:

kl 10 skulle sidan ha öppnat

det här går ju bra

paniken och de dåliga idéerna börjar sprida sig

hehe nu händer det

sådär ja! efter en snabb överläggning med min ekonomi kom vi överens om att det är mer värt att se the knife än att typ köpa mat, betala hyran osv. slutet gott, allting gott. nu skall jag räkna hur många nya vita hårstrån som uppenbarat sig efter morgonens mayhem. och jag skall vänta ut skakningarna och hjärtklappningen efter kaffet jag har hällt i mig, silat genom mitt hår som jag frenetiskt nervöstuggade på (OBS sant). sen skall jag passande nog till psykologen. och efter det infinner sig semmelfikat då vi skall stirra på varandra i ordlös eufori. adjö!

säl, eller, eskapism i toner

i mitt huvud vindar pacific blue, medan det mörkaste höstregnet strilar över gbg. jag går i min stora, svarta jacka och känner mig ovanpå. hela skivan taken by trees: other worlds lyssnar jag på, igen och igen. jag retar mig lite på den i och för sig, jag tycker att hennes härliga kärlek till vem det nu är, är rätt fånig. måste ändå ha den oemotståndliga kombinationen gbgsk senhöst/karibien i toner. 

och jag flyr. tar båt ut till brännö. där finns en tjock katt med divalater och för högt självförtroende. den skall matas och vaktas. det skall ske i ett hus. och i detta hus, där finns öppen spis, ett glasrum, badkar och diskmaskin. 

jag trycker snoken mot fönsterrutan; styrsöbolaget får nog torka näsfett oftare än vanligt nu när jag har frekventerat deras båtar en del på sista tiden. jag spanar efter säl. svanar ser jag. en och annan trut. men det är tunt med säl. min besvikelse vet inga gränser och samtidigt slutar jag aldrig hoppas på att få se ett sältryne med stora, svarta, blanka ögon och en glad mun som säger VOV VOV utanför båtfönstret. pacific blue. men det kommer ingen säljävel. jag är nöjd ändå! för när kocken säger, gå upp och bada badkar och kom inte ner förrän du är varm, jag kommer strax upp med en kanna kokande vatten också och häller i, och med ett glas vin, jag lagar mat så länge, nå, hej hej. ok det där var ju mina ord men ungefär så säger han. då smälter något i mig och jag vilar äntligen. senare på kvällen; jag ligger med dubbla raggsockor, helly hansen, tjocka filtar och ett mycket nöjt leende i den stora röda soffan, bakom det elektriska elementet som är framdraget. brasan sprakar. detta är alltså sant! tilt-shift. detta var min semester, en enda lördag och den var lång som en hel vecka i en stuga eller NÄSTAN i karibien. de dagar jag var ledig från jobbet förut var ingenting mot den här lördagen. 

(jag vill vara ifred - det har jag kommit på och det var ju en jävla upptäckt. dessutom tenderar alla att missförstå innebörden i det. de tar illa upp, de vågar inte ringa, och jag svarar för sent på saker. men det enda jag vill är i princip att ligga nerbäddad i den där soffan och inte minnas någonting. möjligen läsa en bok. helst bara titta in i en brasa. jag vill sitta i glasrummet med morgonkaffe... sedan är det inte mer. jo, promenader, många. och jag skriver detta för att jag någon gång skall fatta det själv. det gör jag säkert inte ändå men man får ju försöka.)

med aldrig döda förhoppningar om säl 

/lov