Jag lever

Herregud, är det nu livet händer? Hur skall jag kunna veta? Är det livet som kommer ikapp mig eller är jag bara stressad och flummig? Asså känslan när en ANTINGEN är ute och cyklar så jävla mycket, eller äntligen börjar styra upp sig... Den senaste veckan måste jag dela in i kapitel. Jag börjar i Oslo!

Fem vänner i Oslo, Jafs! och en busstoalett i baklås

Jag, Maja, Andreas, Hilda och Oskar drog till Oslo för att se The Knife. Det gjorde vi också! Vi såg även den galna aerobicsmannen som eldade upp publiken innan spelningen. Hur jag älskade honom. Jag hade på riktigt tårar i ögonen när han tvingade alla att göra gymnastik. TYVÄRR var Oslo-publiken astöntig och alldeles för tillknäppt för att släppa loss på riktigt. Dock lät vi oss inte bekomma utan skakade lydigt på våra rumpor och lyfte våra armar och skrek I am still alive - and I'm not afraid to die!!! bland mycket annat. Spelningen förflöt i rytmiska, bombastiska rörelser och en blandad stämning av etno/bongo, techno, rave och disco. Total lycka. Dansarna var det ballaste jag sett i mitt liv tror jag.

Efter spelningen vinglade vi hem till vårt sjuka Osloboende efter en tallrik pommes på ett ställe som hette Jafs! vilket var det roligaste faktum vi någonsin varit med om, det var vi alla starkt övertygade om just då åtminstone. HEM var alltså ett litet bed&breakfast-rum vi hyrt hos Trond, en mycket norsk gubbe med oljefärgade solglasögon i pannan, spretigt halvlångt hår, kedjerökandes och med ett oerhört socialt sinnelag. Han hade uppstoppade grävlingar, lodjur och harar i vardagsrummet, eldade torkade röda rosor i öppna spisen och hade omsorgsfullt skurat hela lägenheten med klorin, och till på köpet tvättat ett gäng slitna lakan och handdukar som fick torka på en tvättställning i vardagsrummet när vi kom. The Knife var inget han kände till men däremot spelade han Bachs Air för oss så fort han förstod att vi var musikaliska. Natten bestod av ett gummimadrassrelaterat inferno, då vi alla fem skulle sova i ett pyttelitet rum. Maja och Oskar på en smal madrass på golvet, Andreas och jag i den äktenskapliga "dubbelsängen" (HA!) och så Hilda på en tjock, uppblåst madrass som låg på snedden mellan en byrå och den äktenskapliga sängen. Mitt i natten kröp även hon upp till den stora dubbelsängen pga iskallt och ensamt på den lutande luftmadrassen. Jag fick klaustrofobisk panik och välte ner mig själv på luftmadrassen till slut. I en knarrande sovgrop i ca 45 graders lutning låg jag med nackspärr och post-spelningseufori blandat med insomniaångest. Tack, Trond. Nå! I allmänhet var vår lilla resa ytterst filmisk i alla detaljer som bara var för mycket hela tiden, vilket gjorde det till en underbar upplevelse. Uppenbarligen levde vi! På vägen hem satt vi på en mycket svettig och fullproppad buss, längst bak precis vid toaletten. Ett litet kiddo hade varit där inne och inte lyckats stänga efter sig när hon var klar så dörren stod och slog på ett enerverande sätt. Driftig som jag är smällde jag igen den med en liten bestämd snärt. Då gick den i baklås så att ingen kunde gå in. Stämningen var SÅDÄR på bussen efter detta. En full gubbe stod t.ex. där och drog och svor väldigt länge och tog liksom spjärn mot mitt säte där jag satt halvkvävd under honom och hans arga kropp. Busschauffören Tony vägrade tro på oss och sa bara att det var någon där inne. Till slut stannade han utan för Strömstad för att dyrka upp eländet. Ehhh. MVH.

Och nu fortsätter veckans händelser med GIK:s episka femårsjubileum som jag inte vet hur jag skall processa såhär efteråt förutom att lipa och vara ledsen fast jag egentligen är glad:

Skolavslutning

Såhär snyggt såg det alltså ut medan publiken började flockas framför scenen

Göteborgs Indiekör och jag släppte skiva och genomförde den tightaste och vackraste spelningen någonsin på Musikens Hus i lördags. Det var så fruktansvärt bra och vi var så snygga och folk lipade i publiken (alltså minst fyra personer kom fram efteråt och berättade att de hade lipat), särskilt lipade de till vår överraskningslåt som var Känn ingen sorg för mig Göteborg, arrad av CM till en blödig sommarpsalm. I min vimsiga bakisdimma dagen efter tänkte jag på den låten, den gick runt och runt i mitt huvud. Det långa smaskiga introt, alla tonartsbyten, och det stilla, klockrena outrot. Den sången låg som balsam runt mitt vemodiga och separationsångestfyllda gamla hjärta. Och, som jag sa till publiken i mitt s.k. välkomsttal, "det tar aldrig slut". Det gör verkligen inte det. GIK 4-ever, så är det och snart finns vår skiva lättillgänglig på nätet, bara att plocka hem, älska, och sprida vidare.

Ja men ni ser ju själva

Efter spelningen hade vi givetvis klubb. Attentatet levererade! Jag vägrade sluta spela när klockan närmade sig två och en enorm vakt vid namn Dennis kom fram och hintade om stängningstid. Jag förhandlade mig till att vi skulle få spela till sju minuter över två. Dansgolvet avslutades med en lång och underbar remix av Arcade Fire: Sprawl II. Alla dog, alla levde. Sen blev det GIVETVIS efterfest uppe på klipporna ovanför Röda Sten. Vad vore en GIK-skolavslutning utan soluppgång, dans, sång, kärlek och tårar på dessa klippor. Kom hem 07:30 igår morse. Helt förstörd, mycket levande... Grattis Göteborg, för att vi har funnits i fem år.

Mitt hjärta blöder för GIK, det vet vi. Och om detta låter som ett kärleksbrev kan jag tala om jag ännu inte skrivit mitt stora kärleksbrev till den här ansamlingen människor och allt vi håller på med. Men jag skall skriva det. När jag får tid... Det kommer bli så långt...

Mitt nya liv
Och så till dagens lilla chock. Har ett jobb. Började på detta jobb idag. Har ej sovit mer än ca sju timmar på två dygn pga fylla, eufori, bakfylla, söndagsångest, nervositet. Men i alla fall, jag jobbar på JP Disco på Masthuggstorget. Idag har jag
¤ sett lite på det tråkiga ekonomi- och bokföringssystemet SPCS
¤ ätit bulle
¤ rullat några kilometer mikrofonsladd och andra sladdar samt lärt mig skilja på diverse sladdar
¤ lärt mig att testa skivspelare + mixer efter uthyrning för att se om allt är som det skall innan nästa person skall hyra
¤ lärt mig motsvarande för rökmaskinen T-REX Hazer something something
¤ slagit in betalningen från Skogsfestens hyrning av ljud och ljus i helgen
¤ fått testa DJ-grejorna på lunchen och stått och lekt med PLAY och CUE aslänge för att kunna på riktigt och inte bara i nån jävla dator
¤ klivit ut från jobbet och traskat Andra Långgatan fram och insett hur otroligt bra till mitt nya jobb ligger.

Förutom det här med jobbet är det ju också det att jag snart läst färdigt kursen i musikpsykologi, dvs jag skall strax påbörja en examinerande inlämningsuppgift om något som faktiskt intresserar mig omåttligt mycket till skillnad från "PERSONALFRÅGOR". Och, slutligen, om ett par veckor skall jag gå på antagningsintervju till Kulturverkstan. Hjälp, livet, vad händer, hjälp, hej, tack.

Här sitter en nu med ett starkt skolavslutningsrelaterat vemod och en stor skräck/pepp inför framtiden. Åtta år senare känns det fortfarande som när jag precis tagit studenten och ba, HJÄLP, NU DÅ. Skillnaden mellan nu och då är att jag hittar väldigt bra i mitt älskade Gbg samt att jag har jävligt många vita hårstrån. Och så GIK då. Och allt annat. Men fortfarande, HJÄLP. Äh, det blir bra. Det är mest känslan som är hjälp. Godnatt.