KÄRLEKSBREV

Jag är mycket dålig på avsked. Så mitt enda sätt att hantera tomheten och förvirringen efter att ha sagt adjö till min älskade kör blir att rimma och gråta:

¤

nu har det alltså kommit ut

jag och kören har gjort slut

ingen trodde någonsin

att jag skulle lämna min

hittills allra största lover

bilden från vår bästa cover

finns här nedan som ni ser

vad skall jag göra utan er

fem-sex år av slit och släp

har räddat livet på ett skräp

som jag och det är många gånger

jag har tänkt på våra sånger

skrattande och gråtande

musiken är förlåtande

för oss av samma svarta sort

mörkret bleknar sakta bort

eskapism från helvetet

livet som vi känner det

närå men i alla fall

från en stad som är rätt kall

att gå till körens söndagkvällar

får en att orka andra smällar 

stan är varm och nästan trygg

när indiekören har din rygg

svarta tights och glittersmink

sen lydde ni min minsta vink

jag har dirigerat mycket

ända fram till sista stycket

knivar, cyklar, havet, skogen

allt; men nu är tiden mogen 

för att göra något nytt

fatta vad ni har betytt

GIK och jag skall skiljas åt

jag lämnar er med bitter gråt

ändå vet jag att det är

rätt av mig att gå så när

jag lipat klart har jag på känn

att musiken blir min vän

i någon ny konstellation

som jobbar för revolution

för allt som vi har genomlevt

från första dan när vi sjöng skevt

och fram till dagens klara toner

för alla tusentals miljoner

rep och spelningar och fester

för allt och för att jag förresten

aldrig mer blir likadan

vill jag säga: tack som fan

¤

Er för evigt vevande och flaxande,

Kråkan.

http://www.youtube.com/watch?v=DjCUS5mRqJ8

BOK

(Jag skriver på annat. Saker jag hoppas ska kunna bli en helt liten bok om tingens beskaffenhet.)

TASSAVTRYCK

I min anteckningsbok har jag avsatt försa sidan åt klotter, i en vag förhoppning om att bespara resten av boken mina streck och plumpar. Det går förvånansvärt bra. När jag bläddrar i boken ser jag ganska tjusiga anteckningar gjorda med svarta pennor i olika tjocklekar, ord och rubriker inringade med ljusrosa, turkos och guld samt en och annan kaffefläck. Håller jag mig till den där första sidan hittar jag exempelvis

• en ruta där det står KV-13 med en schackrutig ram runt,
• en tjock trädgren som växer ut från den rutan, med slingor av passionsblomma i snirklar och krumbukter,
• vulgära ord på japanska, skrivna som jag tycker att de låter och allt annat än korrekt återgivna,
• giraffer,
• grafiska mönster uppe i högra hörnet,
• tassavtryck,
• prickar och trianglar,
• liljekonvaljer,
• ett hus upplyst av gatlykta,
• spindelnät,
• en förteckning över antal druckna kaffe- och tekoppar intagna ur min för utbildningen inköpta kopp med katt på (förteckningen är ej tillförlitlig; jag har druckit långt många fler koppar än vad som framgår och likaså x antal enheter >>Övrig dryck<<),
• miniatyr av kattkopp med rykande het dryck i sig,
• en ful dam med underlig kroppsform.

Jag gör alltså listor. Det fyller mig med en lika falsk som tillfredsställande känsla av ordning och sammanhang. En gång gjorde jag en lista över fisk. Den kan ni se här om ni vill: http://lovisabirgitta.blogspot.se/2011/06/om-fisk.html (vissa av mina bilder i Paint verkar dock ha förgåtts genom åren). Efter en klotterbaserad introduktionslista och ett tips om fisk, tänkte jag i stället övergå till att lista några av alla saker jag lärt mig på KV hittills:

• vad >>din smutsiga råtta<< heter på japanska (ungefär KITANAI NEZUMI),
• att det är skillnad på att söka regionalt och kommunalt kulturstöd (minns ej skillnaden),
• att det eventuellt finns hopp om revolution baserad på hat av klassamhälle, patriarkat och rasism,
• att när jag ibland blir stressad över att personer säger fel saker eller pratar för länge om fel saker vid fel tidpunkt på möten, då kan det vara ett tecken på att jag tror att jag har alla svar själv och att jag inte litar på att andra gruppmedlemmar är lika kompetenta som jag och sitter på viktig information,
• att jag inte ska be om ursäkt för mig själv och att jag i själva verket inte alls säger flummiga saker utan väldigt bra saker som tillför good stuff i diskussioner,
• att det händer tusen grymma och viktiga saker runt om i Gbg hela tiden och att stan svämmar över av fantastiska initiativ,
• att vattenkokare inte mår bra av att tappas i grönsaksbuljong och också kan börja brinna oförhappandes,
• samt att jag är konstnär och visionär ut i fingertopparna och måste arbeta med kreativa uttryck av extremt viktiga saker.

För att fylla mig med en falsk känsla av ordning och sammanhang kommer jag nu som näst sista steg att lista de processer jag ingår i, som enligt mina observationer pågår samtidigt på KV (undrar vad jag missar och egentligen borde ha koll på och som pågår utan att jag fattar det):

• 
  Projektarbete där jag och mina homies i gruppen Sälarna arbetar för att samla in material till och starta upp en hemsida i bildbloggsformat, på temat HEMBYGD. Bloggen skall bestå av bilder, intervjuer och texter från de tio öar som ingår i Öckerö kommun i Göteborgs norra skärgård.
• Något om samhället i allmänhet och Gbg i synnerhet – här placerar jag in div. föreläsningar, filmer och seminarier som tar upp demokrati, segregation, kulturpolitik, historia och olika aktuella händelser världen över.
• 
  Story of one self medelst Anna Fridéns olika föreläsningar och workshops om självmedvetenhet, grupprocesser, konflikthantering och kommunikation.
• Förberedelser för praktikkursen LIA I – jag upplever det som att vi lite latent sådär i bakhuvudet leker Hela havet stormar, vem blir sist kvar liksom. Suck. Jag vill i alla fall göra LIA på Yoko djs och jobbar aktivt för detta. Så, nu var det sagt. Inga hemligheter.
• Övriga evenemang vi tipsas om ca dygnet runt och som jag inte hinner bry mig om pga resten. Mycket synd. Och paradoxalt. (Till kategorin >>Övriga evenemang<< borde jag kanske också lägga till nyheter/allt som händer. Jag hinner nämligen inte ha en aning om nästan någonting som inte har med KV eller mitt liv utanför att göra. Mitt liv utanför består av dj-bokningar, Göteborgs Indiekör, sjukgymnast för nacken, handla och laga mat samt mitt sociala liv. Herregud.)
• Knytning av vänskapsband.

Och slutligen, för att ackomanjera mitt så kallade lärande, tar jag följande till hjälp och kanske kan det även hjälpa andra, vad vet jag, en enkel idiot [OUTRO I SLOWMOTION]:

• sälspaning | om känslan av att kava runt i skärgården och leta efter det som gör tillvaron värd (läs: sälar, havet, regnbågens slut samt kärlek),
• boxning | dramaturgisk återgivning av det som började i september denna höst,
• emma szeretlek átkozottul sok | till min bästa vän I,
• L.O.V.E. | till min bästa vän II,
• gbg i en snökula | till min stora kärlek (läs: Gbg) framåt senhösten och november-december.
  
  

STORM

Jag behöver storm, åska och blixt. Jag vill stå längst ute vid vattnet, där ön möter havet. Det skall fräsa och spotta, häva sig i tunga sjok och kasta sig i bränningar som exploderar runt mig. Stormen skall låta ungefär som Prodigy: No good (start the dance). Om jag vore som Andreas skulle jag stå där utan kläder. Dessa skulle jag med högtidliga rörelser ha klivit ur på vägen ner mot klipporna. Jag skulle naken sträcka mina armar ut mot stormen, ta emot den, möta den med dödsförakt och en otäck känsla för det där med drama. Jag skulle upphöra att vara materia och i stället upplösas i ljuspartiklar.

Nu är jag inte Andreas.

Men jag läser på om storm: >>Gode Gud låt det hända nånting, bad Sophia. Gudsomhaver, jag leds ihjäl, amen.<< I morse ljög jag och sa att stormen skulle komma för att sopa bort allt vi inte behöver och för att lämna plats åt sådant vi inte vet om än. Det är mycket jag inte vet något om.

Vi har varit mycket upphetsade hela dagen, över stormen som skulle komma och sopa rent i våra mögliga huvuden och överbelamrade hem. När kommer fanskapet? undrade Mathias. Det är redan här! vrålade Johan lyckligt och klappade i händerna så att Ida for i taket. Jag har längtat efter och bävat inför att få Redbergslid draperat i regn och orkanbyar. Då tänder jag i min lilla kakelugn och sätter på sagor. Jag tänker att mitt Redbergslid är en inverterad glaskula med storm runt sig. Här inne är allt lugnt. Men varför längtar vi efter storm?

Det är en lika hemtrevlig som skräckinjagande känsla att stå öga mot öga med naturkrafter. Vare sig vi tar på oss raggsockor och eldar i kakelugnar eller näckar nere vid havskanten, nås vi av energin i stormen. Det är helt enkelt ett jävla drag och det har en uppfriskande effekt på oss. Framför allt kan vi vara säkra på att vi verkligen lever. Det undrar vi nämligen ofta om vi gör. Att halka omkring som halvförlamade men ändå stressade zombies, och undra om vi kommit ihåg att stänga av kaffebryggaren på morgonen, det gör oss mycket osäkra på om vi verkligen finns på riktigt. Vi undrar hur vi skall hinna med allt och om vi har relevanta saker för oss överhuvudtaget eller om vi har missförstått något väsentligt om tingens beskaffenhet. Vi tvivlar på om våra välmenande initiativ räcker för att förse oss med visshet om att vi sysselsätter oss med >>fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter<<. Vi tvivlar på om det räcker att källsortera plast och annat. Och på om det räcker att säga att vi hatar rasister och sexister. Om det gills när vi tittar på nyheter. Det gör det nu inte. Alltså längtar vi efter storm. Vi hoppas att stormen skall försäkra oss om att det finns somligt som fortfarande är för viktigt för att ignoreras, tvinga oss att kämpa dreglandes, med håret på ända, och låta oss komma renade ut på andra sidan och vara alldeles vakna i huvudet. Där vill vi njuta av en soluppgång, kaffe samt den ringande tystnad som endast uppstår efter ett mäktigt naturskådespel och som bär med sig otvivelaktiga budskap av typen >>...alltså finns du<<, >>Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar<< och, till sist, >>Kampen fortsätter! En annan värld är möjlig! <3 Maria Sveland<<.

Det blåser, alltså finns jag. Dock är den här stormen inte värre än att jag fortfarande tvivlar på det mesta. Existentialism vinner över fanskapet, kort sagt. Och jag har svårt att släppa taget. Inte blir jag lugn av att det är osäkert. Satans utopier folk slänger efter varandra för att sprida dåligt samvete när en inte lyckas leva upp till dem. Och jag hjälper till. Men jag tänker också på det som glada tillrop och tröstande ord som inte nödvändigtvis speglar mitt (eller någon annans) övergripande tillstånd. I mina mest storsinta och klarsynta stunder kan jag dock nöja mig med att finnas och räcka till utan att hålla fast i olika typer av >>trevligheter, artighet och 'värdighet'<<. Åt helvete med dem. Förresten viner det bra om knutarna nu. Kanske stormen kommer ändå.

Storm, åska och blixt. Ute, och inne. Redbergslid i en glaskula.

HAT

Började på en lista över saker som är värda att skriva om. Alltså gör jag så. Inkl. söndagskaffe på Redbergslid och musiken vindandes runt omkring, som alltid. Det är valfritt om ni pallar läsa detta. Jag censurerar allt mindre.
(Här är den korta sammanfattningen: http://open.spotify.com/user/primaboy/playlist/60rqzryxyZuDl7C0E1tkmd)

• Hat 

Wintergatan: Valentine | Aldrig har mitt hat känts så brännande och levande som nu. Det är otroligt uppfriskande och jag känner för att boxas, springa, skrika. Vreden. Ilskan, som äntligen är min. Den har kommit till mig. Den kom till mig efter sommaren – en dimmig, seg mardröm ackomanjerad av Svansjön i tusen scener, uppspelad en efter en i mina dyra hörlurar som stänger ute världen. Jag badade ensam om kvällarna efter jobbet. Jag vandrade östra Göteborg runt, ensam. Jag grät till sommarpratare, hälsade på igelkottar och hörde koltrastar. Och jag hörde stråkar, högt, högt. Nu längtar jag tillbaka till den där ensamma sjön så något hände uppenbarligen med mig och min förbannade ensamhet. Sedan kom augusti. Exploderande. Sensommar. Jag minns att jag satt i duschen med tårar rinnande. Jag minns att tårarna var varma, att hela mitt ansikte hettade. Och att jag fick en vision om boxning. Jag såg mig själv gå upp i ringen i suddig slow motion. Såg handskar som träddes på i sammanbiten förvissning om slaget som skulle utkämpas och som jag skulle förlora. Tandskydd. Och sedan, blod, tänder, nacken som kastades snett bakåt av slagen. Jag skulle slåss och jag skulle förlora en sista gång. Det var också vad som hände.

• Feminism

Queen Latifah: Evil that men do | Det råkar förhålla sig så att jag nu äger tre exemplar av Maria Svelands Hatet. Nästa bok att öppna är Chandra Talpade Mohantys Feminism utan gränser. Det formas ord i mig. Är ej där än.

• Höst

Fever Ray: Concrete walls | Det finns mycket att skriva om hösten. Än är vi inte inne i Fever Ray-perioden för den kommer först i november. Men jag tycker om att blicka snett framåt. Vi halkar över leriga stigar med hooden uppdragen över huvudet, lyssnades på detta. Dagskymningen ligger tung och det hänger iskalla regndroppar i alla nakna trädgrenar. Jag får återkomma i frågan. Vi är inte där än. Jag älskar september. Jag älskar oktober. Jag älskar november... På något bistert sätt gör jag ändå det. Redan nu får jag tända i min lilla kakelugn om kvällarna, det är huvudsaken. Lisa och jag har planer. Därför älskar jag hösten mer än vanligt i år. Jag har lovat att anteckna. Sedan får vi se vad vi gör av texten. Hon har lovat att rita. Hon BORDE lova att rita.

• Sex

Lhasa De Sela:  Con toda palabra | Minns drömmen om att starta en sexblogg. Jag tycker det snackas för lite om sex. Jag tycker det snackas för lite om allt runt omkring liggandet och även själva liggandet. Jag tycker det snackas för lite. Jag tycker det visas för mycket American Apparel-annonser och för lite annonser om sexleksaker och -hjälpmedel. För lite om gamlingar. För lite om allt. Minns drömmen att göra ett sexprojekt. Sexterapi live på scen, helst med gamlingar eller andra personer som folk inte kan föreställa sig som sexuella varelser. Vill även ha en sexcatwalk där olika sorters hjälp- och peppmedel visas upp. Är ej heller klar med temat musik/sex. Jag är SÅ INTE KLAR med det. 

• Hur vi är mot varandra

Taken By Trees: Pacific blue | Vi bildar familj. Om jag fick skulle jag vara The legendary mother of the House of L.O.V.E. Under mina vingar. Här får en prutta ogenerat, behöva fysisk kontakt, motarbeta blodsockerfall, sitta i höstlöv, promenera på kyrkogårdar och köpa folköl på Lidl. Vi ser på barnfilm. Vi pillar varandra i håret. Vi ringer varandra hela tiden. Ni behöver inte veta varför ni lever, men när ni är under mina vingar skall ni få känna ATT ni lever äntligen. Ni får inte knarka för då får jag ont i magen men nästan allt annat får ni. Och vi drar på sälspaning. Vi far ut till havet efter att sommargästerna dragit åt helvete och där skall vi härja runt i funktionskläder. Jinn har med sig kaffedrink och extra sockor. Jag har med mig magpulver. Ingen blir puttad i vattnet men alla får känna höstvindar vina om örona. Efteråt far vi hem och lagar middag. Somnar i en hög. Redbergslid i en glaskula. Låt det regna på tvären för vi kunde inte bry oss mindre. Om kvällen ser vi på Paris is burning, igen och igen.

• Sorg

Nico: The falconer | Hur svårt är det inte att släppa taget då? Igår kväll efter en i och för sig enastående dag, fann jag mig i soffan stirrandes rakt fram medan teet kallnade i min kropp kopp. Jag kunde inte formulera mina tankar och känslor ens för mig själv och än mindre i ord och beslut och sammanfattningar. Det enda jag vet är att Något händer, som jag inte kan kategorisera. Jag vet att det gör ont. Jag vet att det där som är i rörelse får allt att häva sig i tunga vågor, fram och tillbaka och sakta runt i virvlar och malströmmar. Marulkar och underst-humrar blir synliga i bottenslammet som plötsligt blottas när oceanen grävs ur inifrån. Teet kallnade, kort sagt. Med dessa insikter gick jag sedan till sängs. Läste Småtrollen och den stora översvämningen. Somnade. Typ.

• Vinter

Sigur Ros: Góðan daginn | Inte för att jag kommer ha tid men jag vill göra julkort igen. Timra hus på papper. Göra svarta, blanka sjöar av is. Gnistrande stjärnor. Skogar som inte tar slut. Rävar i månsken. 

• Familjen

Alabama Shakes: You ain't alone | Den finns faktiskt. Jag saknar den varje dag. Vad gör jag i Gbg? Vad gör de i Sthlm, Gävle och Umeå?

• Djur

John Cale: Barracuda | Hur hela Julias lista har tagit mig genom sommaren. Hon gav mig Kråkan pt II och SOM jag är Kråkan pt II i mig själv också dessutom. Så ödslig, flaxande. Och snedögd, dum, full av djävulskap. Psykologen frågar ibland vilket djur jag känner mig som. Det tycker jag om henne för. Jag frågar mig själv ofta samma sak och får till exempel svaren: hund, påfågel, kråka, apa, mårra. Andra säger: kråka, surikat, katt, apa, räv, sjöhäst, bullterrier, räka, sniff. 

• Män

Lauryn Hill: The miseducation of Lauryn Hill | De är sexister. De är våldtäktsmän, de är potentiella våldtäktsmän och de är våldsutövande män. De är så ovetande om våldet de utövar. De är välmenande, välkammade välgörare. Och de gör våld. De gör sitt våld på min kropp, på mitt utrymme, på mitt lugn, på min tid, på min känsla av att vara en hel och fri människa. Och, dessa män, de gör våld på mitt hat mot de patriarkala strukturerna som förtrycker mig och som mänskligheten är fången i och medskapare av. Jag hatar dem för det. Ofta älskar jag dem för annat. Men det är skönt att hata. Det är hemskt skönt. Exempel på när det är skönt att hata: Julia berättar om en man på tåget. Han frågar henne om tåget kommer att vara sent in till stationen. Hon svarar när hon kollat upp fakta, att tåget beräknas vara två minuter sent. Han säger att det var tur att det inte var en större försening på gång; i så fall hade hon fått lägga sig över hans knän så skulle han ge henne smisk.  

• Allt jag inte vet om kärlek

Palpitation: You kill me | Ja men tack. Tack för allt jag matas med om hur lycklig jag borde vara, hur tillfreds jag borde vara med ett vitt soffbord smakfullt dekorerat med blockljus, proteinpannkakor och en MacBook Air som visar någon spännande och i och för sig sexistiskt vinklad serie fast det gör inget för det är inte DET den handlar om och förresten känner vi ju alla att feminismen har gått för långt, kan vi inte ens få kolla på serier utan att "analysera" det s.k. "patriarkatet" som kanske är en myt när allt kommer omkring, för jag känner mig fan inte förtryckt när jag sitter här med min pojkvän och tuggar gurkstavar i mysbyxor som jag har FÖRTJÄNAT efter ett dubbelpass på gymmet. Eller asså: shit vad jag hatar mig själv för att jag lägger energi på sammanhang, relationer och ekorrhjul som drar ner mig. Det är inte som att jag är expert på att konstruera ett vettigt alternativ till gurkstavsförhållandet liksom. Jag VILL ha ett alternativ. Jag vill VARA ett alternativ. Men i stället för att ha en miniatyrhund, älska att träna och vara tillsammans med en kille som heter Jesper, sitter jag med en kallnande tekopp och undrar över ensamhetsångesten som äter mig. Varför är jag aldrig nöjd. Varför gör det ont i magen. Varför har jag inte råd och tid att skaffa en riktig hund. Varför vågar jag aldrig sluta anpassa mig till vad jag uppfattar att olika killar förväntar sig av mig trots att jag sliter för att vara ball och obrydd. Varför vill jag alls ha en relation. Varför kan jag inte formulera dessa funderingar på begriplig svenska.

• Freud

First Aid Kit: To a poet | Det var då ett jävla romantiserande av tingens utveckling. Det är hela saken. Jag har haft och har fortfarande (men slåss för att ta sönder) en bild av hur jag sitter i den djupaste skogen, övergiven av ödet, lusten, modet, tiden. Inspirationen flödar som den gör när allt är hopplöst och en samtidigt har den falska, lyckliga upplösningen i ögonvrån. Den lyckliga upplösningen kommer när någon hittar mig där, ensam och utsvulten. "Livet har nu kommit för att återgälda dig." Med detta menar jag: att jag jobbar i tre steg. Ett - bygga upp ett romantiskt torn. Två - se hur detta torn slås sönder. Tre - vänta på och iscensätta den omöjliga vändningen när ödet inverteras i slow motion och alla får varandra på slutet mot alla odds. Jag brukar upprepa steg ett och två ett oräkneligt antal gånger. Jag brukar även föreställa mig och tvinga fram steg tre genom att uppfinna hoppet på nytt, igen och igen. Alltså oavsett om jag har energi och hopp kvar eller om jag bara inte förmår mig själv att ge upp och släppa taget. Jag tröttnar liksom inte på det. Det är vad jag kan bäst. Jag lider för övrigt av upprepningstvång. Det säger psykologen. Det gör vi alla, säger hon, så länge vi inte lyckas bryta våra eviga personliga gatlopp vilka vi alltså frammanar gång på gång i tusen skepnader. Uppmuntrande! NOT. Jag har sett på för mycket skitfilm.

• Att Freud kan fara åt helvete

Robyn: Indestructible | >>Tappade bort alla i technovimlet i Änggårdsbergen. Konstigt knark luktade överallt, typ kemiskt. Efter att Linus fått tillbaka sitt fantastiska ljudtrassel som blinkade i takt med musiken, blev jag osynlig. Hamnade nere vid grillen och hjälpte till att vända aubergine. De andra gick upp och dansade under träden och när auberginerna var slut kunde jag inte hitta dem. Jag bestämde mig för att gå hem, fast det var mitt i glappet mellan sista nattvagnen och första morgonvagnen. Det var mörkt hela den långa vägen genom skogen tillbaka till civilisationen och hela scenariot var verkligen som blair witch project fast den har jag i och för sig aldrig sett men jag lyste upp vägen med min telefon och allt annat var mörkt. Jag gick nästan hela vägen hem för det kom inga vagnar och förresten är jag rädd för nattvagnarna.>> Så gick det till när Freud kunde fara åt helvete. Från och med nu är det bara att vänja sig vid sakernas tillstånd. Sakernas tillstånd är 

apbra 

jävligt peppiga 

uppfriskande 

ja vad fan ska jag kalla dem 

spännande. Jag blixtrar. Känner mig som en superhjälte ungefär.

• Träning/springa

t.A.T.u.: Not gonna get us | Råkade lova Linnet att springa Kräftloppet nästa sommar i Glommen utanför Falkenberg. Fan. Det är bara att börja kuta. Använder mig av sakernas tillstånd, allt jag inte vet om kärlek, hatet samt drömmen om boxning för att orka. 

• Techno

Clevz: Thousand wave | På Konsthallen finns ett rum där de försöker framkalla känslan av svartklubb på 80-talet. Där vill jag härja runt. Jag skall gå tillbaka till den där utställningen, för tredje gången, och sitta i technorummet och kolla på lampan med oljefilter som gör psykiga mönster på väggen. Där inne får jag vara i fred med all min ilska och min otämjda pepp. Jag vill studsa runt som en tecknad gummiboll. Jag ÄR ju en bullterrier. Emma Boman hade rätt. Jag behöver få härja.

• Slagsmål/boxning

Gabrielle Aplin: Please don't say you love me (Cyril Hahn remix edit) | Vi skall ta oss ut till Angereds Boxningsklubb. Jag är rädd för vad boxning kan betyda för min trasiga nacke och mina paja axlar men jag vill slåss. Jag behöver få göra upp med Freud, kärleken och den helvetes föreställningen om lycka, miniatyrhundar, gurkstavar och stora soffor. Jag behöver leva ut min boxningsvision. Jag behöver nog inte komma hem med utslagna tänder och bruten nacke men jag vill vräka ur mig böset som aldrig försvinner i tusen yogaställningar på rad, hur vackra de än är. Jag har ingen inre frid och den kommer inte att komma till mig av att lyssna på valsång och lyfta hjärtat mot solen. Jag kastar sten mot solen för jag hatar den. Nästa vision är fortfarande att ta technon och boxningskänslan TILL yogan men det blir kanske i nästa liv. Jag har inte tid att utbilda mig till instruktör nu. Men det kan bli ett KULTURPROJEKT sen kanske. Ha, ha. >>Jag skrattar från min grav.>>

BOXNING

Läste om en elefantunge som blev misshandlad av sin egen morsa och grät otröstligt i fem timmar efter det. Jag står inte ut. Jag vill adoptera den och ha den till min. Den skulle heta Bulten och följa efter mig överallt. MEN HUR SOM HELST/ICKE DESTO MINDRE/NÄR SOMMAREN KASTAR OSS IFRÅN SIG:

jag lyssnar på electropop
känner fläkten av ett hopp
som länge låg på havets botten
önskar att jag aldrig nått den
somliga kan muntra opp en
medelst kaffe, samtal och den
bästa hösten jag kan minnas
bara det att kunna finnas
till för prat om existensen,
konsten, livet och det bränns när
min september får mig hög
sommaren är jävligt död
känns som gick jag runt och ljög
om alltings otillräcklighet
kamouflerad ensamhet
som bröts i skogen över staden
och jag vill ju bara ha den
känsla som tar över mig
pepp och frihet sprider sig
sneda ögon ser på mig
låt den kasta oss ifrån sig
på andra sidan sommaren
revolution och komma hem
till lugnet och min nya säng
lyssna på septemberregn
åt helvete med allting annat
plötsligt är det jag som stannat
upp för det är nu jag hör
beatsen dunka innanför
min hjärna är ett diskotek och
jag längtar efter neko neko
kreativitet som flödar
med detta går jag ut och dödar
resterna utav min mardröm
med mig tar jag bara svansjön
tjajkovskij ville rädda mig
och shit vad allting visar sig
ha varit värt att genomgå
gick upp i ringen för att få
en sista omgång och just så
i slow motion, blod och tänder
knogarna på mina händer
sönderslagna, äntligen
jag, i ringen, sista gången
nu vindar den där jävla sången
runt och runt så jag skall orka
resa mig och sakta torka
tårar från ett annat liv
och gå hem till redbergslid
där finns en ocean av tid
hösten tar nog sjumilakliv
dubbla regnbågar och vi
känner stormar inuti.

http://open.spotify.com/user/primaboy/playlist/6k5ug8Pb0fq5tCg6wL6P10

REVOLUTION

Det här skall handla om revolution. Och om mitt testamente. Nu börjar jag:

Ensamsommar. KV och det nya livet. Revolutionen. Och konsten. Arbete och kärlek... Äntligen.

Och ord som blir till magvärk som blir till insomnia som blir till tabletter från läkaren som blir till långa promenader i mina nya skor som är de skönaste jag någonsin haft och också min upptaterade look som underligt nog börjar dra sig åt rave. Jag fattar ingenting av det och jag lägger mig inte i heller. Mitt hår växer. Och jag fantiserar om att klippa av det. 

Asså när jag skriver ARBETE & KÄRLEK får ni fan inte misstolka mig. Om någon gjorde det. Gör inte det. Men till exempel sån här kärlek: gick genom spärrarna till tunnelbanan mot T-centralen och bakom mig lämnade jag tre av fyra i min obegripliga, underbara, vilda, romantiska, cyniska, asroliga, återförenade familj. Det gjorde ONT. Jag hatar tunnelbana. En sak har vi i Gbg förstått och det är att vi ofta gråter i smyg och lyssnar på Palpitation när vi reser med kollektivtrafik och då är det värdelöst att bygga sätena i grupper om fyra. Efter en skoningslös sommar som både jämnat mig vid marken och öppnat upp rymden ovanför skallen på mig, var ett helt litet avsked i Vällingby det sista jag behövde. Det näst sista jag behövde var att krångla mig av tåget hemma i Gbg och tvingas kryssa mellan olika typer av hundar, hånglade par och svin som inte anstränger sig det minsta för att släppa fram andra. Det näst näst sista jag behövde var att det luktade jättemycket kiss och var extremt varmt på vagnen hem. Men Redbergslid tog emot mig som alltid. Vad skulle jag göra utan dig.

Jag skriver inte i bloggen längre. Hela sommaren har jag skrivit på tusen andra ställen utom här. Jag vet inte vad det blir. Men jag skriver... Apropå arbete kanske. (I ett annat liv är jag författare och kan jobba på olika ställen i olika oceaner av tid. Typ, nu är jag i Stockholm ett tag. Nu är jag i Malmö. Nu i Gbg.) Läser gör jag också. Och tänker. Jag tänker på revolution. Jag gillar inte att Radiopsykologen har haft sommaruppehåll och fortfarande har så till nästa vecka, för det är ofta genom detta fantastiska program jag känner revolutionen i mig. Fast... Jag har ju gått utan honom hela sommaren. Har revolutionen stannat upp? Nej. I helvete heller.

Jag svär för mycket. Ociviliserat. Förresten tycker mamma att jag ser ut som en förrymd fånge på min senaste bild. Och jag tycker aldrig att jag känt mig mer naturlig typ. Nå, vi möts alltså i vårt rätta element, där vi hör hemma. När jag känner att jag äntligen börjar hitta hem, och det syns inifrån och ut, då ser jag också ut som ett åbäke utfräst från anstalt. Jag gillar det. Det känns rätt.

I morgon skall jag börja skolan. Och yoga. Och träffa Arvid. Ögonblicksbild från förra fredagen: kolsvart väg upp till utomhusfesten i Änggårdsbergen. Högt över vårt Gbg släpar vi våra cyklar och letar efter techno. The Knife spelar på festivalen där nere och plötsligt stannar vi upp och lyssnar. Vi beter oss nog som demoner, blickstilla i mörkret, men ljudet av Without you my life would be boring långt nere i Slottsskogen. Och jag har ändå alltid känt mig som en demon när jag hör The Knife. Velat sitta i mörkret med hörlurar stora som Husarens hemska kanelbullar och bara spränga mig själv till vansinne.

(Testamente: OM JAG DÖR TYP NU OCH INTE HINNER UTTALA NÅGON ANNAN ÖNSKAN, DÅ SKALL NI SPELA THE KNIFE PÅ MIN BEGRAVNING. OCH ANDREAS SKALL SJUNGA NÅGOT PÅ FINSKA FÖR MIG, HELST EN TANGO. TACK.) 

För att slå fast att jag älskar hösten och ännu inte har några planer på att dö men väl på revolution och liknande, har jag gjort följande: HÖSTMIX- 92. Den var först till Essén eftersom vi skall påbörja hösten tillsammans med start i morgon kl 09:00 på våning 1 i Lagerhuset (är det samma sak som en trappa upp???). Sen blev den även till Andreas som de flesta av mina listor lyckas bli till slut. Sen blev den till min syster. Sen blev den till mig själv. Nu är den till valfri person om det ens finns några. Jag finns. Lyssnar på den hela tiden. Jag tänker lyssna på den och på Svansjön ända till 29 oktober då Arcade Fire släpper nytt. Slut på meddelandet.