REVOLUTION

Det här skall handla om revolution. Och om mitt testamente. Nu börjar jag:

Ensamsommar. KV och det nya livet. Revolutionen. Och konsten. Arbete och kärlek... Äntligen.

Och ord som blir till magvärk som blir till insomnia som blir till tabletter från läkaren som blir till långa promenader i mina nya skor som är de skönaste jag någonsin haft och också min upptaterade look som underligt nog börjar dra sig åt rave. Jag fattar ingenting av det och jag lägger mig inte i heller. Mitt hår växer. Och jag fantiserar om att klippa av det. 

Asså när jag skriver ARBETE & KÄRLEK får ni fan inte misstolka mig. Om någon gjorde det. Gör inte det. Men till exempel sån här kärlek: gick genom spärrarna till tunnelbanan mot T-centralen och bakom mig lämnade jag tre av fyra i min obegripliga, underbara, vilda, romantiska, cyniska, asroliga, återförenade familj. Det gjorde ONT. Jag hatar tunnelbana. En sak har vi i Gbg förstått och det är att vi ofta gråter i smyg och lyssnar på Palpitation när vi reser med kollektivtrafik och då är det värdelöst att bygga sätena i grupper om fyra. Efter en skoningslös sommar som både jämnat mig vid marken och öppnat upp rymden ovanför skallen på mig, var ett helt litet avsked i Vällingby det sista jag behövde. Det näst sista jag behövde var att krångla mig av tåget hemma i Gbg och tvingas kryssa mellan olika typer av hundar, hånglade par och svin som inte anstränger sig det minsta för att släppa fram andra. Det näst näst sista jag behövde var att det luktade jättemycket kiss och var extremt varmt på vagnen hem. Men Redbergslid tog emot mig som alltid. Vad skulle jag göra utan dig.

Jag skriver inte i bloggen längre. Hela sommaren har jag skrivit på tusen andra ställen utom här. Jag vet inte vad det blir. Men jag skriver... Apropå arbete kanske. (I ett annat liv är jag författare och kan jobba på olika ställen i olika oceaner av tid. Typ, nu är jag i Stockholm ett tag. Nu är jag i Malmö. Nu i Gbg.) Läser gör jag också. Och tänker. Jag tänker på revolution. Jag gillar inte att Radiopsykologen har haft sommaruppehåll och fortfarande har så till nästa vecka, för det är ofta genom detta fantastiska program jag känner revolutionen i mig. Fast... Jag har ju gått utan honom hela sommaren. Har revolutionen stannat upp? Nej. I helvete heller.

Jag svär för mycket. Ociviliserat. Förresten tycker mamma att jag ser ut som en förrymd fånge på min senaste bild. Och jag tycker aldrig att jag känt mig mer naturlig typ. Nå, vi möts alltså i vårt rätta element, där vi hör hemma. När jag känner att jag äntligen börjar hitta hem, och det syns inifrån och ut, då ser jag också ut som ett åbäke utfräst från anstalt. Jag gillar det. Det känns rätt.

I morgon skall jag börja skolan. Och yoga. Och träffa Arvid. Ögonblicksbild från förra fredagen: kolsvart väg upp till utomhusfesten i Änggårdsbergen. Högt över vårt Gbg släpar vi våra cyklar och letar efter techno. The Knife spelar på festivalen där nere och plötsligt stannar vi upp och lyssnar. Vi beter oss nog som demoner, blickstilla i mörkret, men ljudet av Without you my life would be boring långt nere i Slottsskogen. Och jag har ändå alltid känt mig som en demon när jag hör The Knife. Velat sitta i mörkret med hörlurar stora som Husarens hemska kanelbullar och bara spränga mig själv till vansinne.

(Testamente: OM JAG DÖR TYP NU OCH INTE HINNER UTTALA NÅGON ANNAN ÖNSKAN, DÅ SKALL NI SPELA THE KNIFE PÅ MIN BEGRAVNING. OCH ANDREAS SKALL SJUNGA NÅGOT PÅ FINSKA FÖR MIG, HELST EN TANGO. TACK.) 

För att slå fast att jag älskar hösten och ännu inte har några planer på att dö men väl på revolution och liknande, har jag gjort följande: HÖSTMIX- 92. Den var först till Essén eftersom vi skall påbörja hösten tillsammans med start i morgon kl 09:00 på våning 1 i Lagerhuset (är det samma sak som en trappa upp???). Sen blev den även till Andreas som de flesta av mina listor lyckas bli till slut. Sen blev den till min syster. Sen blev den till mig själv. Nu är den till valfri person om det ens finns några. Jag finns. Lyssnar på den hela tiden. Jag tänker lyssna på den och på Svansjön ända till 29 oktober då Arcade Fire släpper nytt. Slut på meddelandet.

prolog: früling 2013, eller, reseskildring från E6:an

somliga på bussen undrar eventuellt vad det är för idiot som sitter och stampar takten till en datorskärm full av noter. det är jag. i ett fåtöljsäte på BUS4YOU, med stora och visserligen dåliga hörlurar men det vet ju ingen annan. jag lyssnar om och om igen på en massa arr till kören, och blir vimmelkantig av pepp. jag lyssnar även på diverse inspelningar och kollar på youtubeklipp med den typiska omdömeslöshet som drabbar mig när jag är stadd på resa. då älskar jag GIK så ohämmat mycket, och tycker att allt vi någonsin gjort är episkt bra (med undantag för vissa oförlåtliga ögonblick). jag stampar också takten till min vårplaylist frühling 2013 som nu är redo att offentliggöras, medan solen faktiskt skiner över olika typer av ängar, vidder, dungar, vindkraftverk, broar, bäckar, snår, älvar, åkrar, skogar. jag kan åka asfort genom sverige och inbilla mig att det är vår. jag kan lyssna ashögt på min episka lista och låtsas saker om t.ex. ett lyckat liv, en lysande framtid och en rafflande självbiografi att skriva på andra sidan om allt. jag biter i en lavendelskorpa som fia bakade åt mig när jag slutade på konsthallen. jag kommer att lägga till mer musik på listan, det är jag säker på, men idag... idag unnar jag mig att tänka på våren.

jag är väl en idiot och jag stampar takten till allt som peppar mig, jag älskar dansmusik, jag älskar att mitt hår verkar ha bestämt sig för att bli lite lockigt nu när jag närmar mig 27 års ålder. det tänker jag stampa takten till. när jag har duschat och låter håret hänga på tork runt min arma gamla skalle, då lockar det sig lite svagt. det ba, "hej!". hej hej. jag längtar tills jag får spela skivor nästa gång. helvete vad bra det kommer vara.

jag kan skriva i min dagbok att livet går vidare/framåt. jag är typ arbetslös och känner mig vissen. men andra saker är hisnande och spännande, t.ex. att jag gick på audition för en och en halv vecka sedan, för att bli instruktör i yoga. sjukt ju. senast nu på måndag skall jag få reda på om de vill ha mig eller inte. denna früling vill jag ha på temat musik, friendlove, yoga, sovmorgon, utomhus, krukväxter, sol, loppis, malmö, familj, kärlek, sälar i slottsskogen, psykisk hälsa samt mat. man kan dra på min vårplaylist ashögt i sina förhoppningsvis högkvalitativa hörlurar, och gå på promenad in till stan. listan är inte särskilt modern och hipp men det är inte jag heller. den är mest väldigt bra. själv är jag mer ball än bra, enligt olle som recenserade mitt dirigentskap igår när vi skrev på vårt arr av anna von hausswolff: ocean till GIK:s inspelningsprojekt nu i vår. får se vad malmös indiekör har att säga om saken ikväll. jag skall alltså dirigera nystartade MIK som har sitt tredje rep ikväll, vilket jag är hemskt peppad på. jag tänker stampa takten, så att säga.

sammanfattningsvis kan vi slå fast att musiken är det vi lever för. jag. och att februari är månaden när drömmarna om karibien letar sig tillbaka (det var samma sak för ett år sedan). när ljuset utomhus bländar oss vågar vi äntligen längta framåt också. och vi slår fast att indiekörfenomenet är något... nånting...

(nu i helsingborg. här kommer en liten rapport av vad jag ser: BOSSES MATTOR, som har rea. gröna biogasbussar. möjlighet att boka hyrbil på OK/Q8 på telefon 042-12 14 0 something something. jävligt många bilar. PIZZERIA BOMB. ett fult rosa hus som ligger på Hälsovägen. ok... snart kommer jag att åka nerför backen som jinn säger att hon cyklade ner för ca en miljard gånger i sin ungdom. det var allt.) (nu åker jag ner för den backen!) (väl inne i centrum ser jag även Pistachia, Hotell Kärnan, ÖSTERNS PÄRLA, Vegeriet samt en rondell och en buss-/tågstation. slut på rapporten.)

kanske är framtiden ljus. fan vet. jag har inga visdomsord men jag kan berätta att om jag blir yogainstruktör skall ni få komma på mindblowing coolness sessions. eller nåt. skitsamma. men där kanske man kan få för sig att framtiden är ljus och det är en trevlig känsla!

(epilog till prologen: på väg ut ur helsingborg ser jag PROFIL HOTEL. asså... hur kan man döpa ett hotell till PROFIL? mvh stampar ej takten)

kråkans julbrev inkl. christmas mixtape 2012

ja hej alla. drömmen om högre tillstånd och sanning fortsätter, i takt med att 2012 års erfarenheter övergår i ett nytt och okänt. igår när jag var jävligt bakis* kollade jag på JUL MED ERNST på tv4play hemma i köket medan jag hetsåt makaroner med pesto. symboliken är total och ingen undkommer budskapet här. nå, det finns inget budskap, jag ljuger så att öronen flaxar på mitt huvud. men - julen är över oss, det är ett som är sant. och man finner sig sittandes framför ernst och hans JULDRYCKER och halmbalar, i sin alfons åberg-särk, dreglandes i sina makaroner och med bultande huvudvärk. ok det är om inte symboliskt och fullt av budskap så ändå väldigt talande för hur man alltid känner sig påhoppad av en julfrid som man hoppas uppnå men ändå känner sig lätt alienerad inför. och särskilt när vissa gråsprängda skäggstubbar envisas med att koka socker och göra DUNDERGLÖGG efter att ha klivit runt i skogen och brutit upp mossa som inte kommer växa igen på ca 100 år. mossan kombinerar han sedan med olika typer av rundstavar och fårpälsdetaljer. djävulen i mig tittar alltså på detta och njuter.

här börjar christmas mixtape 2012, med EN KÄRLEKSHISTORIA: first aid kit – to a poet
*= i förrgår jobbade jag min sista dag på konsthallen. vi visste alla att den dagen skulle komma. och det VAR en kärlekshistoria. därför tillägnar jag den sorgligaste sången jag hört i år, till er som, hur overkligt det än låter, inte är mina kollegor mera. här kommer helt sann kuriosa: jag ville inte vakna igår morse. jag ville inte att det skulle bli första dagen utan dem. jag kände att om jag öppnar ögonen och kliver upp i sängen, då är det sant, men om jag strejkar har dagen inte börjat och då är det inte sant än. och tack, för den fantastiska gravölen och alla paketena... herregud. nå; tills vi jobbar ihop igen tänker jag sörja och det här är VÅR LÅT: elvis presley: can't help falling in love och den är hemskt sorglig och ingen får varandra på slutet.

och var gör vi av sorgen. vi låter den eka i DEN BITTERLJUVA JULFRIDEN: sufjan stevens: sister winter
för ett par år sedan var jag i annedalskyrkan på faktum-julkonsert. då sjöng anna von hausswolff en hemsk julsång vid flygeln, och tårarna bara rann inuti mig. jag kände hur de dränkte mitt skelett på insidan och renade mig, faktiskt. för det var så obeskrivligt vackert när hon ylade i den där enorma kyrkan. hon ylade för dem som hatar julen, för dem som är hemlösa eller familjelösa eller stämningslösa. hon skrek att det går går över snart, och att den är över snart. då dog jag, eller levde. nu älskar ju jag julen. men ändå. just därför kanske. julen är stark och det är ju jätteläskigt om man tar med sig en massa skräp och sorg in i den. eller fint, om någon ylar i kyrkan. jag skall åka hem till min familj. och jag har aldrig menat det som jag menar det nu... pappa hämtar mig med bil i stockholm (efter den ca bästa tågresan i mitt liv avseende lugn, service, privacy, tystnad, punktlighet och allmän niceness). och sedan far vi upp till gävle för att pussa en första gång på syrran och magnus, och, till sist, i kväll, hem till mamma.

här börjar kapitlet FAMILJEN: arne domnérus: karl-bertil jonssons julafton
alltså familjen så som jag inte känner den. jag minns inte hur det var att fira jul ihop alla tillsammans, även om jag nog borde göra det. hur som helst; 20 år senare är vi en familj igen. t.ex. såhär: äntligen får jag baka marsipangodis till fler än mig själv. både jag och pappa har en ohälsosam grej för marsipan. undrar vad temat blir i år. jag lovar att fotografera, så att ni får en uppföljning till förra årets djurbricka inkl. brugd, spindel och jag minns inte allt. i all julmelankoli och dubbelhet fladdrar alltså ett värmeljus i en kakelugn i miniatyr på min insida. och jag spelar än en gång den här för mamma och pappa, varför ge sig in i allt igen? DÄRFÖR: arcade fire: old flame! jag hoppas även på lite egen tid med sis & bro - vi tre som växer ihop mer och mer ju äldre vi blir. vi skall promenera runt träsket, och prata på nybörjarfranska, och lyssna på 80-talsmusik, dricka öl och se på oggy & kackerlackorna.

prologen till julen kom för övrigt en regnig lördag 15 december, med INDIEKÖRENS JULSPECIAL: detektivbyrån: kärlekens alla färjor

för sjöfartsmuseet, järntorget, haga nygata, 11:ans spårvagn, trappan vid kaffevagnen i brunnsparken, drottningtorget, centralstationen och nils ericsson-terminalen sjöng vi göteborgs indiekör: santa baby, när det lider mot jul, fleet foxes: white winter hymnal, samt betlehems stjärna. inte ens ordningsvakterna på nils ericsson hade hjärta att köra bort oss - varje sten var rörd till tårar! nå. pengarna vi samlade in gav vi till stadsmissionen. en fin känsla - som får mina fantasier att virvla fram. igen. jag drömmer alltså om GÖTEBORGS INDIEKÖRS MAGISKA JULAFTON, som skall inkludera ett stycke svulstig, dramatisk, vacker, storslagen, hjärtskärande, hjärtvärmande och blödig indiejulkonsert i annedalskyrkan, där allt överskott skall gå till det där julbordet för hemlösa som pengarna brukar gå till på faktumkonserterna. SJÄLVKLART skulle vi på julkonserten i kyrkan sjunga sufjan stevens: star of wonder. (jag skall även t.ex. ringa anna och fråga om vi fick sjunga det där som hon ylade, eller om hon ville komma och yla igen tillsammans med oss). den skall också inkludera en alternativ julaftonskväll och -natt, där hela kören är tillsammans, och jobbar gratis på nåt ställe för hemlösa och sjunger hela natten och ordnar julfest för alla som inte brukar få sånt. julklappsförbud skulle råda och man får bara rimma om man gör det riktigt snyggt och träffande. julspecialen den 15 december avslutades med en jävla julfest. jag önskar att jag aldrig glömmer hur minst fyra kokon höll fast mig alldeles fysiskt när jag försökte säga att jag skulle hem för att jag skulle upp och jobba dagen efter. jag drog och slet och kunde inte komma loss, helt på riktigt. en ögonblicksbild är när jag stod vågrätt och spjärnade med fötterna mot köksskåpen och försökte pressa mig igenom alla armar och kroppar med skallen först och med hundra procent riktig anstränging, och det gick ingalunda. fantastiskt! sen fick jag gå.

"kråkor och skata"

detta är kråkans julbrev - EPILOG: palpitation: light can fix me
det betyder att det står saker som är ledsna. det betyder att julen är svart på många sätt, som när man nervöst vaktar på julstämningen för att den skall infinna sig och inte försvinna, och vaktar på vädret för att det inte skall försvinna framför näsan (men det är otroligt mycket snö i gävle nu, kan jag tala om!), och vaktar på folk för att de skall ha trevligt och lätt glömmer att själv ha trevligt. kråkans julbrev betyder också en massa smetig kärlek till julen och familjen - ack dubbelheten. den FÅR finnas; det är i alla fall mitt trix för att behålla stämning och trevlighet. vädret kan jag tyvärr inte råda över och jag går också runt som en orolig höna varje år och vaktar på minusgraderna. det betyder att det är långt! det betyder också att det står sentimentala saker om kören, vilket lätt övergår i den där underliga ledsenheten, som alltid när jag tycker om saker och människor riktigt mycket. och samtidigt en mycket trevlig förväntan inför ett nytt år. trots en massa bös måste jag tillstå att 2012 var ett kul och fint år! jag har förlorat folk och familj, och samtidigt fått både familj och vänner och kärlek. herregud. bla bla bla bla. gloria gaynor: never can say goodbye blir de sista tonerna i julbrevet och eventuellt de första till nyårsafton... till dem som orkat läsa hela vägen ner hit, tack. hejdå!