STORM

Jag behöver storm, åska och blixt. Jag vill stå längst ute vid vattnet, där ön möter havet. Det skall fräsa och spotta, häva sig i tunga sjok och kasta sig i bränningar som exploderar runt mig. Stormen skall låta ungefär som Prodigy: No good (start the dance). Om jag vore som Andreas skulle jag stå där utan kläder. Dessa skulle jag med högtidliga rörelser ha klivit ur på vägen ner mot klipporna. Jag skulle naken sträcka mina armar ut mot stormen, ta emot den, möta den med dödsförakt och en otäck känsla för det där med drama. Jag skulle upphöra att vara materia och i stället upplösas i ljuspartiklar.

Nu är jag inte Andreas.

Men jag läser på om storm: >>Gode Gud låt det hända nånting, bad Sophia. Gudsomhaver, jag leds ihjäl, amen.<< I morse ljög jag och sa att stormen skulle komma för att sopa bort allt vi inte behöver och för att lämna plats åt sådant vi inte vet om än. Det är mycket jag inte vet något om.

Vi har varit mycket upphetsade hela dagen, över stormen som skulle komma och sopa rent i våra mögliga huvuden och överbelamrade hem. När kommer fanskapet? undrade Mathias. Det är redan här! vrålade Johan lyckligt och klappade i händerna så att Ida for i taket. Jag har längtat efter och bävat inför att få Redbergslid draperat i regn och orkanbyar. Då tänder jag i min lilla kakelugn och sätter på sagor. Jag tänker att mitt Redbergslid är en inverterad glaskula med storm runt sig. Här inne är allt lugnt. Men varför längtar vi efter storm?

Det är en lika hemtrevlig som skräckinjagande känsla att stå öga mot öga med naturkrafter. Vare sig vi tar på oss raggsockor och eldar i kakelugnar eller näckar nere vid havskanten, nås vi av energin i stormen. Det är helt enkelt ett jävla drag och det har en uppfriskande effekt på oss. Framför allt kan vi vara säkra på att vi verkligen lever. Det undrar vi nämligen ofta om vi gör. Att halka omkring som halvförlamade men ändå stressade zombies, och undra om vi kommit ihåg att stänga av kaffebryggaren på morgonen, det gör oss mycket osäkra på om vi verkligen finns på riktigt. Vi undrar hur vi skall hinna med allt och om vi har relevanta saker för oss överhuvudtaget eller om vi har missförstått något väsentligt om tingens beskaffenhet. Vi tvivlar på om våra välmenande initiativ räcker för att förse oss med visshet om att vi sysselsätter oss med >>fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter<<. Vi tvivlar på om det räcker att källsortera plast och annat. Och på om det räcker att säga att vi hatar rasister och sexister. Om det gills när vi tittar på nyheter. Det gör det nu inte. Alltså längtar vi efter storm. Vi hoppas att stormen skall försäkra oss om att det finns somligt som fortfarande är för viktigt för att ignoreras, tvinga oss att kämpa dreglandes, med håret på ända, och låta oss komma renade ut på andra sidan och vara alldeles vakna i huvudet. Där vill vi njuta av en soluppgång, kaffe samt den ringande tystnad som endast uppstår efter ett mäktigt naturskådespel och som bär med sig otvivelaktiga budskap av typen >>...alltså finns du<<, >>Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar<< och, till sist, >>Kampen fortsätter! En annan värld är möjlig! <3 Maria Sveland<<.

Det blåser, alltså finns jag. Dock är den här stormen inte värre än att jag fortfarande tvivlar på det mesta. Existentialism vinner över fanskapet, kort sagt. Och jag har svårt att släppa taget. Inte blir jag lugn av att det är osäkert. Satans utopier folk slänger efter varandra för att sprida dåligt samvete när en inte lyckas leva upp till dem. Och jag hjälper till. Men jag tänker också på det som glada tillrop och tröstande ord som inte nödvändigtvis speglar mitt (eller någon annans) övergripande tillstånd. I mina mest storsinta och klarsynta stunder kan jag dock nöja mig med att finnas och räcka till utan att hålla fast i olika typer av >>trevligheter, artighet och 'värdighet'<<. Åt helvete med dem. Förresten viner det bra om knutarna nu. Kanske stormen kommer ändå.

Storm, åska och blixt. Ute, och inne. Redbergslid i en glaskula.

HAT

Började på en lista över saker som är värda att skriva om. Alltså gör jag så. Inkl. söndagskaffe på Redbergslid och musiken vindandes runt omkring, som alltid. Det är valfritt om ni pallar läsa detta. Jag censurerar allt mindre.
(Här är den korta sammanfattningen: http://open.spotify.com/user/primaboy/playlist/60rqzryxyZuDl7C0E1tkmd)

• Hat 

Wintergatan: Valentine | Aldrig har mitt hat känts så brännande och levande som nu. Det är otroligt uppfriskande och jag känner för att boxas, springa, skrika. Vreden. Ilskan, som äntligen är min. Den har kommit till mig. Den kom till mig efter sommaren – en dimmig, seg mardröm ackomanjerad av Svansjön i tusen scener, uppspelad en efter en i mina dyra hörlurar som stänger ute världen. Jag badade ensam om kvällarna efter jobbet. Jag vandrade östra Göteborg runt, ensam. Jag grät till sommarpratare, hälsade på igelkottar och hörde koltrastar. Och jag hörde stråkar, högt, högt. Nu längtar jag tillbaka till den där ensamma sjön så något hände uppenbarligen med mig och min förbannade ensamhet. Sedan kom augusti. Exploderande. Sensommar. Jag minns att jag satt i duschen med tårar rinnande. Jag minns att tårarna var varma, att hela mitt ansikte hettade. Och att jag fick en vision om boxning. Jag såg mig själv gå upp i ringen i suddig slow motion. Såg handskar som träddes på i sammanbiten förvissning om slaget som skulle utkämpas och som jag skulle förlora. Tandskydd. Och sedan, blod, tänder, nacken som kastades snett bakåt av slagen. Jag skulle slåss och jag skulle förlora en sista gång. Det var också vad som hände.

• Feminism

Queen Latifah: Evil that men do | Det råkar förhålla sig så att jag nu äger tre exemplar av Maria Svelands Hatet. Nästa bok att öppna är Chandra Talpade Mohantys Feminism utan gränser. Det formas ord i mig. Är ej där än.

• Höst

Fever Ray: Concrete walls | Det finns mycket att skriva om hösten. Än är vi inte inne i Fever Ray-perioden för den kommer först i november. Men jag tycker om att blicka snett framåt. Vi halkar över leriga stigar med hooden uppdragen över huvudet, lyssnades på detta. Dagskymningen ligger tung och det hänger iskalla regndroppar i alla nakna trädgrenar. Jag får återkomma i frågan. Vi är inte där än. Jag älskar september. Jag älskar oktober. Jag älskar november... På något bistert sätt gör jag ändå det. Redan nu får jag tända i min lilla kakelugn om kvällarna, det är huvudsaken. Lisa och jag har planer. Därför älskar jag hösten mer än vanligt i år. Jag har lovat att anteckna. Sedan får vi se vad vi gör av texten. Hon har lovat att rita. Hon BORDE lova att rita.

• Sex

Lhasa De Sela:  Con toda palabra | Minns drömmen om att starta en sexblogg. Jag tycker det snackas för lite om sex. Jag tycker det snackas för lite om allt runt omkring liggandet och även själva liggandet. Jag tycker det snackas för lite. Jag tycker det visas för mycket American Apparel-annonser och för lite annonser om sexleksaker och -hjälpmedel. För lite om gamlingar. För lite om allt. Minns drömmen att göra ett sexprojekt. Sexterapi live på scen, helst med gamlingar eller andra personer som folk inte kan föreställa sig som sexuella varelser. Vill även ha en sexcatwalk där olika sorters hjälp- och peppmedel visas upp. Är ej heller klar med temat musik/sex. Jag är SÅ INTE KLAR med det. 

• Hur vi är mot varandra

Taken By Trees: Pacific blue | Vi bildar familj. Om jag fick skulle jag vara The legendary mother of the House of L.O.V.E. Under mina vingar. Här får en prutta ogenerat, behöva fysisk kontakt, motarbeta blodsockerfall, sitta i höstlöv, promenera på kyrkogårdar och köpa folköl på Lidl. Vi ser på barnfilm. Vi pillar varandra i håret. Vi ringer varandra hela tiden. Ni behöver inte veta varför ni lever, men när ni är under mina vingar skall ni få känna ATT ni lever äntligen. Ni får inte knarka för då får jag ont i magen men nästan allt annat får ni. Och vi drar på sälspaning. Vi far ut till havet efter att sommargästerna dragit åt helvete och där skall vi härja runt i funktionskläder. Jinn har med sig kaffedrink och extra sockor. Jag har med mig magpulver. Ingen blir puttad i vattnet men alla får känna höstvindar vina om örona. Efteråt far vi hem och lagar middag. Somnar i en hög. Redbergslid i en glaskula. Låt det regna på tvären för vi kunde inte bry oss mindre. Om kvällen ser vi på Paris is burning, igen och igen.

• Sorg

Nico: The falconer | Hur svårt är det inte att släppa taget då? Igår kväll efter en i och för sig enastående dag, fann jag mig i soffan stirrandes rakt fram medan teet kallnade i min kropp kopp. Jag kunde inte formulera mina tankar och känslor ens för mig själv och än mindre i ord och beslut och sammanfattningar. Det enda jag vet är att Något händer, som jag inte kan kategorisera. Jag vet att det gör ont. Jag vet att det där som är i rörelse får allt att häva sig i tunga vågor, fram och tillbaka och sakta runt i virvlar och malströmmar. Marulkar och underst-humrar blir synliga i bottenslammet som plötsligt blottas när oceanen grävs ur inifrån. Teet kallnade, kort sagt. Med dessa insikter gick jag sedan till sängs. Läste Småtrollen och den stora översvämningen. Somnade. Typ.

• Vinter

Sigur Ros: Góðan daginn | Inte för att jag kommer ha tid men jag vill göra julkort igen. Timra hus på papper. Göra svarta, blanka sjöar av is. Gnistrande stjärnor. Skogar som inte tar slut. Rävar i månsken. 

• Familjen

Alabama Shakes: You ain't alone | Den finns faktiskt. Jag saknar den varje dag. Vad gör jag i Gbg? Vad gör de i Sthlm, Gävle och Umeå?

• Djur

John Cale: Barracuda | Hur hela Julias lista har tagit mig genom sommaren. Hon gav mig Kråkan pt II och SOM jag är Kråkan pt II i mig själv också dessutom. Så ödslig, flaxande. Och snedögd, dum, full av djävulskap. Psykologen frågar ibland vilket djur jag känner mig som. Det tycker jag om henne för. Jag frågar mig själv ofta samma sak och får till exempel svaren: hund, påfågel, kråka, apa, mårra. Andra säger: kråka, surikat, katt, apa, räv, sjöhäst, bullterrier, räka, sniff. 

• Män

Lauryn Hill: The miseducation of Lauryn Hill | De är sexister. De är våldtäktsmän, de är potentiella våldtäktsmän och de är våldsutövande män. De är så ovetande om våldet de utövar. De är välmenande, välkammade välgörare. Och de gör våld. De gör sitt våld på min kropp, på mitt utrymme, på mitt lugn, på min tid, på min känsla av att vara en hel och fri människa. Och, dessa män, de gör våld på mitt hat mot de patriarkala strukturerna som förtrycker mig och som mänskligheten är fången i och medskapare av. Jag hatar dem för det. Ofta älskar jag dem för annat. Men det är skönt att hata. Det är hemskt skönt. Exempel på när det är skönt att hata: Julia berättar om en man på tåget. Han frågar henne om tåget kommer att vara sent in till stationen. Hon svarar när hon kollat upp fakta, att tåget beräknas vara två minuter sent. Han säger att det var tur att det inte var en större försening på gång; i så fall hade hon fått lägga sig över hans knän så skulle han ge henne smisk.  

• Allt jag inte vet om kärlek

Palpitation: You kill me | Ja men tack. Tack för allt jag matas med om hur lycklig jag borde vara, hur tillfreds jag borde vara med ett vitt soffbord smakfullt dekorerat med blockljus, proteinpannkakor och en MacBook Air som visar någon spännande och i och för sig sexistiskt vinklad serie fast det gör inget för det är inte DET den handlar om och förresten känner vi ju alla att feminismen har gått för långt, kan vi inte ens få kolla på serier utan att "analysera" det s.k. "patriarkatet" som kanske är en myt när allt kommer omkring, för jag känner mig fan inte förtryckt när jag sitter här med min pojkvän och tuggar gurkstavar i mysbyxor som jag har FÖRTJÄNAT efter ett dubbelpass på gymmet. Eller asså: shit vad jag hatar mig själv för att jag lägger energi på sammanhang, relationer och ekorrhjul som drar ner mig. Det är inte som att jag är expert på att konstruera ett vettigt alternativ till gurkstavsförhållandet liksom. Jag VILL ha ett alternativ. Jag vill VARA ett alternativ. Men i stället för att ha en miniatyrhund, älska att träna och vara tillsammans med en kille som heter Jesper, sitter jag med en kallnande tekopp och undrar över ensamhetsångesten som äter mig. Varför är jag aldrig nöjd. Varför gör det ont i magen. Varför har jag inte råd och tid att skaffa en riktig hund. Varför vågar jag aldrig sluta anpassa mig till vad jag uppfattar att olika killar förväntar sig av mig trots att jag sliter för att vara ball och obrydd. Varför vill jag alls ha en relation. Varför kan jag inte formulera dessa funderingar på begriplig svenska.

• Freud

First Aid Kit: To a poet | Det var då ett jävla romantiserande av tingens utveckling. Det är hela saken. Jag har haft och har fortfarande (men slåss för att ta sönder) en bild av hur jag sitter i den djupaste skogen, övergiven av ödet, lusten, modet, tiden. Inspirationen flödar som den gör när allt är hopplöst och en samtidigt har den falska, lyckliga upplösningen i ögonvrån. Den lyckliga upplösningen kommer när någon hittar mig där, ensam och utsvulten. "Livet har nu kommit för att återgälda dig." Med detta menar jag: att jag jobbar i tre steg. Ett - bygga upp ett romantiskt torn. Två - se hur detta torn slås sönder. Tre - vänta på och iscensätta den omöjliga vändningen när ödet inverteras i slow motion och alla får varandra på slutet mot alla odds. Jag brukar upprepa steg ett och två ett oräkneligt antal gånger. Jag brukar även föreställa mig och tvinga fram steg tre genom att uppfinna hoppet på nytt, igen och igen. Alltså oavsett om jag har energi och hopp kvar eller om jag bara inte förmår mig själv att ge upp och släppa taget. Jag tröttnar liksom inte på det. Det är vad jag kan bäst. Jag lider för övrigt av upprepningstvång. Det säger psykologen. Det gör vi alla, säger hon, så länge vi inte lyckas bryta våra eviga personliga gatlopp vilka vi alltså frammanar gång på gång i tusen skepnader. Uppmuntrande! NOT. Jag har sett på för mycket skitfilm.

• Att Freud kan fara åt helvete

Robyn: Indestructible | >>Tappade bort alla i technovimlet i Änggårdsbergen. Konstigt knark luktade överallt, typ kemiskt. Efter att Linus fått tillbaka sitt fantastiska ljudtrassel som blinkade i takt med musiken, blev jag osynlig. Hamnade nere vid grillen och hjälpte till att vända aubergine. De andra gick upp och dansade under träden och när auberginerna var slut kunde jag inte hitta dem. Jag bestämde mig för att gå hem, fast det var mitt i glappet mellan sista nattvagnen och första morgonvagnen. Det var mörkt hela den långa vägen genom skogen tillbaka till civilisationen och hela scenariot var verkligen som blair witch project fast den har jag i och för sig aldrig sett men jag lyste upp vägen med min telefon och allt annat var mörkt. Jag gick nästan hela vägen hem för det kom inga vagnar och förresten är jag rädd för nattvagnarna.>> Så gick det till när Freud kunde fara åt helvete. Från och med nu är det bara att vänja sig vid sakernas tillstånd. Sakernas tillstånd är 

apbra 

jävligt peppiga 

uppfriskande 

ja vad fan ska jag kalla dem 

spännande. Jag blixtrar. Känner mig som en superhjälte ungefär.

• Träning/springa

t.A.T.u.: Not gonna get us | Råkade lova Linnet att springa Kräftloppet nästa sommar i Glommen utanför Falkenberg. Fan. Det är bara att börja kuta. Använder mig av sakernas tillstånd, allt jag inte vet om kärlek, hatet samt drömmen om boxning för att orka. 

• Techno

Clevz: Thousand wave | På Konsthallen finns ett rum där de försöker framkalla känslan av svartklubb på 80-talet. Där vill jag härja runt. Jag skall gå tillbaka till den där utställningen, för tredje gången, och sitta i technorummet och kolla på lampan med oljefilter som gör psykiga mönster på väggen. Där inne får jag vara i fred med all min ilska och min otämjda pepp. Jag vill studsa runt som en tecknad gummiboll. Jag ÄR ju en bullterrier. Emma Boman hade rätt. Jag behöver få härja.

• Slagsmål/boxning

Gabrielle Aplin: Please don't say you love me (Cyril Hahn remix edit) | Vi skall ta oss ut till Angereds Boxningsklubb. Jag är rädd för vad boxning kan betyda för min trasiga nacke och mina paja axlar men jag vill slåss. Jag behöver få göra upp med Freud, kärleken och den helvetes föreställningen om lycka, miniatyrhundar, gurkstavar och stora soffor. Jag behöver leva ut min boxningsvision. Jag behöver nog inte komma hem med utslagna tänder och bruten nacke men jag vill vräka ur mig böset som aldrig försvinner i tusen yogaställningar på rad, hur vackra de än är. Jag har ingen inre frid och den kommer inte att komma till mig av att lyssna på valsång och lyfta hjärtat mot solen. Jag kastar sten mot solen för jag hatar den. Nästa vision är fortfarande att ta technon och boxningskänslan TILL yogan men det blir kanske i nästa liv. Jag har inte tid att utbilda mig till instruktör nu. Men det kan bli ett KULTURPROJEKT sen kanske. Ha, ha. >>Jag skrattar från min grav.>>

BOXNING

Läste om en elefantunge som blev misshandlad av sin egen morsa och grät otröstligt i fem timmar efter det. Jag står inte ut. Jag vill adoptera den och ha den till min. Den skulle heta Bulten och följa efter mig överallt. MEN HUR SOM HELST/ICKE DESTO MINDRE/NÄR SOMMAREN KASTAR OSS IFRÅN SIG:

jag lyssnar på electropop
känner fläkten av ett hopp
som länge låg på havets botten
önskar att jag aldrig nått den
somliga kan muntra opp en
medelst kaffe, samtal och den
bästa hösten jag kan minnas
bara det att kunna finnas
till för prat om existensen,
konsten, livet och det bränns när
min september får mig hög
sommaren är jävligt död
känns som gick jag runt och ljög
om alltings otillräcklighet
kamouflerad ensamhet
som bröts i skogen över staden
och jag vill ju bara ha den
känsla som tar över mig
pepp och frihet sprider sig
sneda ögon ser på mig
låt den kasta oss ifrån sig
på andra sidan sommaren
revolution och komma hem
till lugnet och min nya säng
lyssna på septemberregn
åt helvete med allting annat
plötsligt är det jag som stannat
upp för det är nu jag hör
beatsen dunka innanför
min hjärna är ett diskotek och
jag längtar efter neko neko
kreativitet som flödar
med detta går jag ut och dödar
resterna utav min mardröm
med mig tar jag bara svansjön
tjajkovskij ville rädda mig
och shit vad allting visar sig
ha varit värt att genomgå
gick upp i ringen för att få
en sista omgång och just så
i slow motion, blod och tänder
knogarna på mina händer
sönderslagna, äntligen
jag, i ringen, sista gången
nu vindar den där jävla sången
runt och runt så jag skall orka
resa mig och sakta torka
tårar från ett annat liv
och gå hem till redbergslid
där finns en ocean av tid
hösten tar nog sjumilakliv
dubbla regnbågar och vi
känner stormar inuti.

http://open.spotify.com/user/primaboy/playlist/6k5ug8Pb0fq5tCg6wL6P10

REVOLUTION

Det här skall handla om revolution. Och om mitt testamente. Nu börjar jag:

Ensamsommar. KV och det nya livet. Revolutionen. Och konsten. Arbete och kärlek... Äntligen.

Och ord som blir till magvärk som blir till insomnia som blir till tabletter från läkaren som blir till långa promenader i mina nya skor som är de skönaste jag någonsin haft och också min upptaterade look som underligt nog börjar dra sig åt rave. Jag fattar ingenting av det och jag lägger mig inte i heller. Mitt hår växer. Och jag fantiserar om att klippa av det. 

Asså när jag skriver ARBETE & KÄRLEK får ni fan inte misstolka mig. Om någon gjorde det. Gör inte det. Men till exempel sån här kärlek: gick genom spärrarna till tunnelbanan mot T-centralen och bakom mig lämnade jag tre av fyra i min obegripliga, underbara, vilda, romantiska, cyniska, asroliga, återförenade familj. Det gjorde ONT. Jag hatar tunnelbana. En sak har vi i Gbg förstått och det är att vi ofta gråter i smyg och lyssnar på Palpitation när vi reser med kollektivtrafik och då är det värdelöst att bygga sätena i grupper om fyra. Efter en skoningslös sommar som både jämnat mig vid marken och öppnat upp rymden ovanför skallen på mig, var ett helt litet avsked i Vällingby det sista jag behövde. Det näst sista jag behövde var att krångla mig av tåget hemma i Gbg och tvingas kryssa mellan olika typer av hundar, hånglade par och svin som inte anstränger sig det minsta för att släppa fram andra. Det näst näst sista jag behövde var att det luktade jättemycket kiss och var extremt varmt på vagnen hem. Men Redbergslid tog emot mig som alltid. Vad skulle jag göra utan dig.

Jag skriver inte i bloggen längre. Hela sommaren har jag skrivit på tusen andra ställen utom här. Jag vet inte vad det blir. Men jag skriver... Apropå arbete kanske. (I ett annat liv är jag författare och kan jobba på olika ställen i olika oceaner av tid. Typ, nu är jag i Stockholm ett tag. Nu är jag i Malmö. Nu i Gbg.) Läser gör jag också. Och tänker. Jag tänker på revolution. Jag gillar inte att Radiopsykologen har haft sommaruppehåll och fortfarande har så till nästa vecka, för det är ofta genom detta fantastiska program jag känner revolutionen i mig. Fast... Jag har ju gått utan honom hela sommaren. Har revolutionen stannat upp? Nej. I helvete heller.

Jag svär för mycket. Ociviliserat. Förresten tycker mamma att jag ser ut som en förrymd fånge på min senaste bild. Och jag tycker aldrig att jag känt mig mer naturlig typ. Nå, vi möts alltså i vårt rätta element, där vi hör hemma. När jag känner att jag äntligen börjar hitta hem, och det syns inifrån och ut, då ser jag också ut som ett åbäke utfräst från anstalt. Jag gillar det. Det känns rätt.

I morgon skall jag börja skolan. Och yoga. Och träffa Arvid. Ögonblicksbild från förra fredagen: kolsvart väg upp till utomhusfesten i Änggårdsbergen. Högt över vårt Gbg släpar vi våra cyklar och letar efter techno. The Knife spelar på festivalen där nere och plötsligt stannar vi upp och lyssnar. Vi beter oss nog som demoner, blickstilla i mörkret, men ljudet av Without you my life would be boring långt nere i Slottsskogen. Och jag har ändå alltid känt mig som en demon när jag hör The Knife. Velat sitta i mörkret med hörlurar stora som Husarens hemska kanelbullar och bara spränga mig själv till vansinne.

(Testamente: OM JAG DÖR TYP NU OCH INTE HINNER UTTALA NÅGON ANNAN ÖNSKAN, DÅ SKALL NI SPELA THE KNIFE PÅ MIN BEGRAVNING. OCH ANDREAS SKALL SJUNGA NÅGOT PÅ FINSKA FÖR MIG, HELST EN TANGO. TACK.) 

För att slå fast att jag älskar hösten och ännu inte har några planer på att dö men väl på revolution och liknande, har jag gjort följande: HÖSTMIX- 92. Den var först till Essén eftersom vi skall påbörja hösten tillsammans med start i morgon kl 09:00 på våning 1 i Lagerhuset (är det samma sak som en trappa upp???). Sen blev den även till Andreas som de flesta av mina listor lyckas bli till slut. Sen blev den till min syster. Sen blev den till mig själv. Nu är den till valfri person om det ens finns några. Jag finns. Lyssnar på den hela tiden. Jag tänker lyssna på den och på Svansjön ända till 29 oktober då Arcade Fire släpper nytt. Slut på meddelandet.

Sommarbrev 2013 / Kepssommar / Mitt farligaste år

Sommaren är öronbedövande, ödslig och oerhörd. Det visste vi innan att den skulle bli för alla somrar är vidsträckta, knäpptysta ängar med gryningsdimma över. Kallt som fan. Leder en cykel. Fryser. Solen går snart upp.

Eller, ligga med hörlurar, bra hörlurar, på en klippa och lyssna högt på filmmusiken som hör till den här sommaren. Som vanligt kan jag inte hantera semester, oceaner av tid och lätta tankar. Då väcks mitt ensliga vemod upp. Mårran som aldrig kommer att bli varm hur många gånger hon än går mot ljuset. Å andra sidan, vad skulle jag vara utan detta vemod. Tusen svar på en retorisk fråga och de trasslar ihop sig i mitt huvud när jag blundar för att få tiden att gå.

Jag ser spindlar överallt. Jag är så rädd för dem att jag letar överallt och ser dem jämt. Oftast är det inte spindlar jag ser utan knyckliga trådstumpar, papperstussar, skuggor, torra blomblad, fläckar på golvet och damm. Pappa sa åt mig att inte stirra så länge en spindel som faktiskt var hemskt stor och förskräcklig när jag var och hälsade på i Stockholm senast. Den satt inknycklad under taket i ett hörn som vi var tvungna att passera i trappuppgången. När jag hade stirrat en stund, grön av äckel - "Kom nu! Den är blyg". Det tyckte jag var briljant sagt av honom.

Kepssommar. Jag bär keps på mitt huvud som snart är 27 år gammalt. Det känns rätt. Det känns helt rätt att bära keps. Springsommar. Jag springer i skogen med pappa längs grusvägen vi kört på alltid och som leder till stugan ute på udden. Vi har ingen kondis att tala om. Vi talar heller inte om den. Vi springer. Sorgsommar. Min kropp klappar ihop lite, nog kunde det vara värre egentligen men det räcker och blir över för mig. Därför behöver jag min keps och därför springer jag med pappa. Och därför kliver jag sedan över bryggan trots att jag precis sett tre medelstora spindlar kravla upp. Mamma och jag öser med en skopa över bryggplankorna och över den murkna stegen för att vräka dem överbord. Jag skall bada i sjön. Jag har sprungit i skogen med min pappa och nu tänker jag bada i sjön. Dubbeldusch, hala stenar med kanter som nästan skär upp tassarna på en, och mamma som väntar med handduken på bryggan. Spindelsommar, varje sommar. Fy fan. Men bada skall jag.

När jag sitter vid mitt ljusgrå köksbord på förmiddagen och dricker kaffe tillsammans med radion och ett exemplar av Bang, ser jag att kejsarliljorna börjar komma upp i den lilla ängsklutten vid kanten av gården. Granntantan sätter väl upp snören runt varje lilja, tänker jag elakt. Hon är jävligt orolig över sina liljor ända sedan jag knipsade flera av dem för ett par år sedan. Det skulle jag aldrig ha gjort. Efter det kom hon över och konverserade. Det är något invånarna här gör med stor motvilja och olust och det görs uteslutande när det vankas gränsfejder eller meningsskiljaktigheter kring gräsklippning i byn. Möjligtvis kan en kliva över för att fråga om det går bra att låna släpkärran eller en röjsåg. Granntantan frågade om jag var Elsas barnbarn, sa att det var roligt att någon med koppling till byn kommer och bor här även om det bara är om somrarna, och gled sedan över till att menande anmärka på hur vackra blommorna var och särskilt liljorna. Förresten lånar folk inte röjsågar av varandra här. Alla har varsin.

Liv Strömquist har idag lärt mig om Nietzsche. Jag snickrar på myten om mig själv. Jag bär keps. Och jag frågar mig, som Liv Strömquist och som Nietzsche frågade sig, "Vad är kärnan i frigörelse? Det är att inte längre skämmas inför sig själv." Detta måste jag fundera länge över. Jag tror att hon sa mig något som jag behöver sitta och glo ut över sjön en bra stund över. I allmänhet liksom. Iklädd keps.

Typiskt Liv Strömquist att sno något av Nietzsche som jag behövde höra och servera det på ett exemplariskt vis. Jag är snart 27 år gammal och jag tänker på frigörelse. Mitt tjugosjunde år blir mitt farligaste att leva mig igenom, det vet ju alla, och med mig har jag dessa ord av Nietzsche. Med mig har jag en keps. Och med mig har jag ett hår som börjar bli långt på riktigt. Det fungerar hemskt bra ihop med keps. Mitt farligaste år kommer att börja här i skogen, under några extra dagars sensommarsemester som jag tar mig ihop med syrran och Magnus. Det kommer att fortsätta i Gbg, på Lagerhuset, där jag skall gå som elev på Kulturverkstan. Men ännu är det sommar. Kråksommar... Sådan är den: 2013 | när sommaren kastar oss ifrån sig. För det gör den till sist. Som när min syster och jag säger farväl på tågstationen och gråter stora barntårar av sorg. Nu vet vi att det kommer fyra lata dagar till i augusti, och ändå värker våra brustna hjärtan. Och som när sjön säger till mig, "DU VET INTE VEM DU ÄR", och när jag inte kan svara för att den har rätt.

(I morgon fyller Johan Eriksson år. Det vet jag för jag minns sånt där. Alla blandband jag skickat till honom genom åren och inget som blev lika vackert som det allra första. Jag skulle ha slutat där och då men idioten i mig som tror att den är en enhörning av pärlemor kunde väl inte låta bli att skicka.)

Nej, jag vet väl inte riktigt vem jag är. Inte har jag någon sensmoral till den insikten heller. Och samtidigt i köket i gamla skolan, åt helvete med sensmoral. Jag kan lyssna på min långa sommarspellista och höra all metall, allt hårt jag bakat in där innan regnbågarna och delfinljuden kommer. För sommaren skallar hårt genom våra skelett, åtminstone genom de skelett den här listan är ämnad för. Den är kanske inte för alla, jag vet inte. Jag vet några den är till för, utöver mig själv. VAD VORE VI UTAN VÅRT JÄVLA VEMOD! Det skall jag tala om; vi vore lätt underviktiga kvinnor i vita fladdriga tunikor med blomsterkrans i håret och fräscht mellanlånga naglar utan smuts. Vi skulle ha lätt för att bli bruna, älska vitt vin och ha en man som hette Tommy eller Jesper. Vi skulle ha tillräckligt med pengar. Vi skulle inte bära keps, utan alltså blomsterkrans. Vi skulle tycka om att dansa till Tomas Ledin då och då. Vår bästa vän skulle heta Jessica eller Cilla. Och vi skulle älska våra liv. Typ. Jag blir aldrig brun. Jag ser ut som 1700-talet. Lika bra. Jag och mitt bleka kråkansikte, min keps och mina ord av Nietzsche/Liv Strömquist, vi har inte en man som heter Tommy eller Jesper. Vi kommer att utbilda oss till kulturprojektledare och se det som en kreativ och konkret inriktning och utveckling av den personalvetar- (läs beteendevetenskapliga) examen vi tidigare skaffat oss i vårt snart tjugosjuåriga liv. Något kommer att bli bra. Jag orkar inte tänka på vad just nu för nu sitter jag i mitt lilla rosa kök och det skymmer utanför. Jag ser gammelbjörken, granntantans vedbod och mormors gamla jordkällare som även den blev såld till granntantan för längesedan på ohemula vägar. Jag ser kejsarliljor som börjar slå ut i det sista av den här sommarkvällen. Och jag tänker lägga mig i sängen och läsa fakta om hjärnan och musik. Det går bra. En lagom cynisk avslutning på min blödiga och lite vemodiga sommarkväll.

Jag säger det med en lång spellista av tid, rymd, metall, himmel, tårar, sol, vatten, regn, ensamhet, eufori, stillhet och dröm. Allt jag vet om sommaren.

Jag lever

Herregud, är det nu livet händer? Hur skall jag kunna veta? Är det livet som kommer ikapp mig eller är jag bara stressad och flummig? Asså känslan när en ANTINGEN är ute och cyklar så jävla mycket, eller äntligen börjar styra upp sig... Den senaste veckan måste jag dela in i kapitel. Jag börjar i Oslo!

Fem vänner i Oslo, Jafs! och en busstoalett i baklås

Jag, Maja, Andreas, Hilda och Oskar drog till Oslo för att se The Knife. Det gjorde vi också! Vi såg även den galna aerobicsmannen som eldade upp publiken innan spelningen. Hur jag älskade honom. Jag hade på riktigt tårar i ögonen när han tvingade alla att göra gymnastik. TYVÄRR var Oslo-publiken astöntig och alldeles för tillknäppt för att släppa loss på riktigt. Dock lät vi oss inte bekomma utan skakade lydigt på våra rumpor och lyfte våra armar och skrek I am still alive - and I'm not afraid to die!!! bland mycket annat. Spelningen förflöt i rytmiska, bombastiska rörelser och en blandad stämning av etno/bongo, techno, rave och disco. Total lycka. Dansarna var det ballaste jag sett i mitt liv tror jag.

Efter spelningen vinglade vi hem till vårt sjuka Osloboende efter en tallrik pommes på ett ställe som hette Jafs! vilket var det roligaste faktum vi någonsin varit med om, det var vi alla starkt övertygade om just då åtminstone. HEM var alltså ett litet bed&breakfast-rum vi hyrt hos Trond, en mycket norsk gubbe med oljefärgade solglasögon i pannan, spretigt halvlångt hår, kedjerökandes och med ett oerhört socialt sinnelag. Han hade uppstoppade grävlingar, lodjur och harar i vardagsrummet, eldade torkade röda rosor i öppna spisen och hade omsorgsfullt skurat hela lägenheten med klorin, och till på köpet tvättat ett gäng slitna lakan och handdukar som fick torka på en tvättställning i vardagsrummet när vi kom. The Knife var inget han kände till men däremot spelade han Bachs Air för oss så fort han förstod att vi var musikaliska. Natten bestod av ett gummimadrassrelaterat inferno, då vi alla fem skulle sova i ett pyttelitet rum. Maja och Oskar på en smal madrass på golvet, Andreas och jag i den äktenskapliga "dubbelsängen" (HA!) och så Hilda på en tjock, uppblåst madrass som låg på snedden mellan en byrå och den äktenskapliga sängen. Mitt i natten kröp även hon upp till den stora dubbelsängen pga iskallt och ensamt på den lutande luftmadrassen. Jag fick klaustrofobisk panik och välte ner mig själv på luftmadrassen till slut. I en knarrande sovgrop i ca 45 graders lutning låg jag med nackspärr och post-spelningseufori blandat med insomniaångest. Tack, Trond. Nå! I allmänhet var vår lilla resa ytterst filmisk i alla detaljer som bara var för mycket hela tiden, vilket gjorde det till en underbar upplevelse. Uppenbarligen levde vi! På vägen hem satt vi på en mycket svettig och fullproppad buss, längst bak precis vid toaletten. Ett litet kiddo hade varit där inne och inte lyckats stänga efter sig när hon var klar så dörren stod och slog på ett enerverande sätt. Driftig som jag är smällde jag igen den med en liten bestämd snärt. Då gick den i baklås så att ingen kunde gå in. Stämningen var SÅDÄR på bussen efter detta. En full gubbe stod t.ex. där och drog och svor väldigt länge och tog liksom spjärn mot mitt säte där jag satt halvkvävd under honom och hans arga kropp. Busschauffören Tony vägrade tro på oss och sa bara att det var någon där inne. Till slut stannade han utan för Strömstad för att dyrka upp eländet. Ehhh. MVH.

Och nu fortsätter veckans händelser med GIK:s episka femårsjubileum som jag inte vet hur jag skall processa såhär efteråt förutom att lipa och vara ledsen fast jag egentligen är glad:

Skolavslutning

Såhär snyggt såg det alltså ut medan publiken började flockas framför scenen

Göteborgs Indiekör och jag släppte skiva och genomförde den tightaste och vackraste spelningen någonsin på Musikens Hus i lördags. Det var så fruktansvärt bra och vi var så snygga och folk lipade i publiken (alltså minst fyra personer kom fram efteråt och berättade att de hade lipat), särskilt lipade de till vår överraskningslåt som var Känn ingen sorg för mig Göteborg, arrad av CM till en blödig sommarpsalm. I min vimsiga bakisdimma dagen efter tänkte jag på den låten, den gick runt och runt i mitt huvud. Det långa smaskiga introt, alla tonartsbyten, och det stilla, klockrena outrot. Den sången låg som balsam runt mitt vemodiga och separationsångestfyllda gamla hjärta. Och, som jag sa till publiken i mitt s.k. välkomsttal, "det tar aldrig slut". Det gör verkligen inte det. GIK 4-ever, så är det och snart finns vår skiva lättillgänglig på nätet, bara att plocka hem, älska, och sprida vidare.

Ja men ni ser ju själva

Efter spelningen hade vi givetvis klubb. Attentatet levererade! Jag vägrade sluta spela när klockan närmade sig två och en enorm vakt vid namn Dennis kom fram och hintade om stängningstid. Jag förhandlade mig till att vi skulle få spela till sju minuter över två. Dansgolvet avslutades med en lång och underbar remix av Arcade Fire: Sprawl II. Alla dog, alla levde. Sen blev det GIVETVIS efterfest uppe på klipporna ovanför Röda Sten. Vad vore en GIK-skolavslutning utan soluppgång, dans, sång, kärlek och tårar på dessa klippor. Kom hem 07:30 igår morse. Helt förstörd, mycket levande... Grattis Göteborg, för att vi har funnits i fem år.

Mitt hjärta blöder för GIK, det vet vi. Och om detta låter som ett kärleksbrev kan jag tala om jag ännu inte skrivit mitt stora kärleksbrev till den här ansamlingen människor och allt vi håller på med. Men jag skall skriva det. När jag får tid... Det kommer bli så långt...

Mitt nya liv
Och så till dagens lilla chock. Har ett jobb. Började på detta jobb idag. Har ej sovit mer än ca sju timmar på två dygn pga fylla, eufori, bakfylla, söndagsångest, nervositet. Men i alla fall, jag jobbar på JP Disco på Masthuggstorget. Idag har jag
¤ sett lite på det tråkiga ekonomi- och bokföringssystemet SPCS
¤ ätit bulle
¤ rullat några kilometer mikrofonsladd och andra sladdar samt lärt mig skilja på diverse sladdar
¤ lärt mig att testa skivspelare + mixer efter uthyrning för att se om allt är som det skall innan nästa person skall hyra
¤ lärt mig motsvarande för rökmaskinen T-REX Hazer something something
¤ slagit in betalningen från Skogsfestens hyrning av ljud och ljus i helgen
¤ fått testa DJ-grejorna på lunchen och stått och lekt med PLAY och CUE aslänge för att kunna på riktigt och inte bara i nån jävla dator
¤ klivit ut från jobbet och traskat Andra Långgatan fram och insett hur otroligt bra till mitt nya jobb ligger.

Förutom det här med jobbet är det ju också det att jag snart läst färdigt kursen i musikpsykologi, dvs jag skall strax påbörja en examinerande inlämningsuppgift om något som faktiskt intresserar mig omåttligt mycket till skillnad från "PERSONALFRÅGOR". Och, slutligen, om ett par veckor skall jag gå på antagningsintervju till Kulturverkstan. Hjälp, livet, vad händer, hjälp, hej, tack.

Här sitter en nu med ett starkt skolavslutningsrelaterat vemod och en stor skräck/pepp inför framtiden. Åtta år senare känns det fortfarande som när jag precis tagit studenten och ba, HJÄLP, NU DÅ. Skillnaden mellan nu och då är att jag hittar väldigt bra i mitt älskade Gbg samt att jag har jävligt många vita hårstrån. Och så GIK då. Och allt annat. Men fortfarande, HJÄLP. Äh, det blir bra. Det är mest känslan som är hjälp. Godnatt.

bröllop, älgsafari, syskonkärlek och allt jag inte vet

Om koltrasten sjunger när jag kliver av tåget i Gbg är det klippt. Jag sitter redan med det omisskännliga vemodet i bröstet efter en fin familjehelg som inkluderat överraskningar, två födelsedagar, ihopgifta föräldrar och kvallehäng med båda mina syskon på krogen vilket aldrig har hänt förut i våra liv.

"Allt jag inte vet om kärlek" skulle jag kunna börja en bok med. Några som vet mer om kärlek än jag, det är mina föräldrar. Inför prästen som hette Fräcka Rebecka, mig, Johan och Jenny tog de tillbaka varandra igen efter tjugo år isär. För exakt trettio år sedan, på Valborgsmässoafton 1983, gifte de sig första gången. Filmiskt som fan och nog lipade jag i hemlighet när kyrkklockorna ringde igår. Själv är jag rätt värdelös på kärlek. Jag fattar ingenting. Efter bröllopsmiddagen gick syskonen Silfverberg-Helsing-Fransson plus Magnus och tog en öl. Det var alltså första gången alla syskon var ute tillsammans och det var en rätt episk känsla faktiskt. Jag stal dessutom ett fullt fungerande, bortglömt paraply och kvällen var därmed fullbordad. Nå, kärlek. Jag fattar ingenting. Däremot fattade jag grejen med att ha familj och framför allt grejen med att ha min familj. Den är gapig, härjig, förvirrad och underbar. Det är inte underligt att en blir ledsen av att sätta sig på ett tåg ensam hem mot Gbg där dammiga, stökiga, instängda Redbergslid väntar alldeles knäpptyst på en. Jag SKA städa. En annan dag. Och förresten har jag fått Reason 5 av min morbror nu vilket innebär att det blir allt annat än tyst på Redbergslid... Men ni vet vad jag menar. (Tur jag åker på kollo om två dagar, med min andra familj Göteborgs Indiekör.)

Allt jag inte vet om kärlek, men en sak vet jag, och det är att allt blir bättre för varje år. Uppenbarligen! Och en sak till vet jag men det är mest ett konstaterande, att mina föräldrar är på bröllopsresa nu. Ha så kul på älgsafarin och glöm inte att skicka vykort! 

P.S. Såhär är det:

Till mig själv | Palpitation: New Mexico

Till MoP | Arcade Fire: Old Flame

Till syrran | Bob Dylan: Never Say Goodbye

Till brorsan|  Nick Warren: Devil's Elbow (Max Cooper Remix)

mvh kråkan

Senare. I en annan tid skall vi ligga på en filt eller på solvarma klippor. Ur medhavd musikapparat skall raspiga, somriga toner strömma och de skall blanda sig med måsar och hav och vind. Alla har glömt vad klockan är.

Somliga lever i nuet. Själv lever jag i sommar, förhoppningsvis. Fast nu ljuger jag. Jag ljuger så att öronen flaxar på mitt huvud. Om jag inte lever nu så vet jag inte när jag lever. Varje dag vaktar jag på träden och deras knoppar som snart, snart slår ut. Jag har klivit in bland körsbärsträden i Svingeln och klappat på dem och talat förtroligt med dem. Och när jag kliver av vagnen hemma vid Stockholmsgatan, nog stannar jag en extra gång för att kika på hästkastanjen. Särskilt idag var den vacker, när det regnade och knopparna var alldeles runda och stora. Då älskar jag våren. Och som så många gånger förut kan jag meddela att jag blivit dum i huvudet. I förrgår när jag promenerade hem med Jean Michel Jarre i lurarna, kom Les Chants Magnetiques pt. III och sedan Les Chants Magnetiques pt. IV, live från Shanghai 1981. Då kunde jag inte gå längre. Jag, detta är helt sant, var tvungen att steppa och dansa över vägen borta vid Ullevi. Visserligen så omärkligt jag kunde men till slut blev det några larviga hoppsasteg precis innan det röda huset vid Ullevi Norra-hållplatsen. Urdumt. Dessutom var det ÖIS-match så det var fullt av folk överallt. Men jag orkade inte bry mig och jag tänkte, mig ser de aldrig igen, och jag tänkte, ATT EFTERSOM LIVET ÄR EN MUSIKVIDEO SÅ SPELAR DET ÄNDÅ INGEN ROLL FÖR DET ÄR JU ÄNDÅ MUSIK TILL ALLT. Jag är en idiot. Det är fritt fram att misstänka mig för att posera och vara svår/pretentiös med hörlurar på gatan, det lägger jag mig inte i om någon skulle göra. Jag kan däremot säga som såhär att om fler människor lyssnade ordentligt på Jean Michel Jarre högt i sina lurar när de promenerade hem från stan, då skulle fler människor dansa över vägen.

Jag längtar till den stunden då jag sitter på min soliga furstubro uppe i stugan, med en kall öl i sommareftermiddagen, och med de där tonerna strömmande ur några värdelösa högtalare. Jag har börjat bygga på listan som handlar om mitt nästa liv och som heter Le niceness de l'été épique. Jag har ingen aning om ifall den här tänker bli episk men det skiter jag i. Det är min lista.

Så länge får våren duga. Den är tyvärr skoningslös! Bäst en drömmer om sommaren, vältrar sig i promenader på kyrkogårdar, lyssnar på Jean Michel, spelar in med kören, släpper en skiva, har releasefest och spelning 18 maj, söker till Kulturverkstan som förhoppningsvis skall utbilda en till kulturprojektledare, lyssnar på Palpitation, Boswell Sisters och The Band, hänger hos Julia, går på yoga, går på ännu mera yoga, badar bastu, håller mun, dirigerar, dirigerar (det gäller livet), dirigerar, ringer folk, hänger runt, sover så gott en kan vilket inte är särskilt gott men eftersom en är arbetslös blir det tack och lov en del sovmorgon, läser musikpsykologi, planerar framtida körprojekt, kollar på Astrid Lindgren-filmer, gifter bort sina föräldrar med varandra, söker jobb på JP Disco, rimmar, svär, slutar sminka sig, går på fest, dansar, skrevar sönder sina jeans, har dem på sig ändå, ringer syrran, ser på naturfilm, skriver massor av texter, vaktar på våren samt kokar kaffe. Uppenbarligen lever jag i nuet.

om du möter varg

välkommen till ditt liv.

men jag har inget liv. jag har heller inga ord till er. jag har miljoner ord som jag ska försöka göra till en bok. men jag har ingenting som går att skriva här.

jag har detta, filmmusik till mitt liv: a cherry on top. tack.
jag har också en helt liten eskapism som jag engagerade mig i för tre dagar sedan. det är faktiskt inte mitt fel att andra människor ordnar marie antoinette-fester som man måste gå på. ord, näe. bilder, tusen stycken. och toner. allt är väl som vanligt egentligen.

nu sätter jag mig och formulerar en ansökan till KV för jag orkar inte mera. var beredda att agera referenser om de ringer och undrar om jag verkligen dirigerar en karismatisk 50 personer stor kör. "JA", säger ni då. "anta henne."

två år av skit

Ok först skall vi sätta på Boswell Sisters: On the air (1931-1936) och sedan skall vi tänka efter jävligt noga. 

Jag startade den här bloggen för ganska precis två år sedan, i april 2011. Jag tyckte att jag hade en del, kanske inte alltid viktiga men ändå verkliga, saker att skriva om. Inspirationen till detta var bland andra Clara Lidström och hennes lilla blogg. Jag skriver nog mest skit jag med. men i alla fall, det skadar inte att påminna sig själv om varför en finns, och det är för att lyssna på Boswell Sisters och inte vara Underbara Clara. Den fan, hon lyssnar säkert också på dem. Hon lyssnar på dem och glaserar en kaka gjord på choklad och massor av citrusgrejer. Såhär va, jag unnar väl henne att göra chokladkakor och ha barn och måla sitt hus vitt inifrån och ut osv. Men det är rätt skönt att göra något annat. Det är skönt att vara alternativet JAG älskar. Bitter, mörk och sarkastisk. Typ. 2011 tyckte jag att jag satt inne på, och det gör jag fortfarande, fakta om saker som inte inkluderar något av följande:

¤ apelsinchokladmousse
¤ tvååringar
¤ reflektioner över att vara kristen och ändå använda KRAFTUTTRYCK som t.ex. "jäkla"
¤ veckans tävling där man kan vinna priser från blöjbudet.se
¤ kladdkaka med vit choklad
¤ vårpirr
¤ häst av trä (i och för sig den mest respektingivande rubriken på ett inlägg men det handlar bara om hennes son som sitter på en gunghäst - en otrolig downer tycker jag)

Om tvååringar kan jag bara leverera spekulationer. Jag har ingen fakta. Jag har aldrig sett en tvååring på en häst av trä och jag vet ingenting om deras nedstökningsaktiviteter i vitmålade hem (de är, vad jag förstår, omfattande). Kan tvååringar säga saker? Kan de gå? Har de en personlighet? Förstår de något? Är verkligen alla människors tvååringar intressanta och/eller söta, eller gäller det mer ens kompisars och anhörigas tvååringar? Detta och mer därtill ligger utanför min förståelsehorisont. Jag kan komma med några kvalificerade gissningar, det kan jag göra. Men om ni vill ha säkra fakta, då råder jag er att besöka underbaraclara.com alternativt familjeliv.se. Ni kan även försöka med att googla tvååringar. På engelska heter tvååringar "two-year-olds" (det kan vara lättare att få träffar på det viset).

Jag har inga fakta om tvååringar. Jag har däremot fakta om följande:

¤ livet

¤ meningen med livet

¤ djur och natur

¤ folks envetna försök att verka balla, avslappnade, självtillräckliga och sammanhängande

¤ folks egentliga semi-schizofrena, vilsna och gemenskapstörstande inre liv

¤ svenska språket

¤ Göteborgs Indiekör (kan kopplas direkt till temat meningen med livet)

¤ häxor

¤ sex

¤ Arcade Fire

¤ filmiska ögonblick

¤ osynliga demoner att slåss mot som t.ex. ensamhetsångest och oförmåga att hantera separationer

¤ yoga

¤ hur vi skall bete oss mot varandra

¤ psykologi

¤ SATC

¤ personal- och lönesystemet Personec (det smärtar mig djupt att jag har fakta om det)

¤ blandband

¤ magkatarr

¤ Tove Jansson

¤ skilsmässotrauma

¤ feminism

¤ hemtjänsten

När jag säger fakta syftar jag på föreställningar, generaliseringar, erfarenheter, åsikter, dagdrömmar, visioner, ångestrelaterade insikter samt skvaller.

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med min blogg... Om den skall vara kvar eller om jag borde göra något annat. Jag vet att jag måste skriva. Hur blir man författare? Jag får läsa på hos Underbara Clara som tydligen föreläser om "kvinnor och företagande". Hon har nog mycket fakta. Men jag hatar ju företag... Nå. All skit jag skriver, den måste skrivas. I två år hittills har jag levererat fakta, skit och brott ur livet. Otroligt många fler personer har läst än vad jag hade förväntat mig. Jag bara skrev ju. Och kommer fortsätta skriva. Det återstår att se i vilken form det blir men än så länge finns det här andningshålet av allt som inte är vårpirr och kladdkaka med vit choklad. Visserligen har jag skrivit om, och kommer garanterat att skriva om, vårkvällar och annat vårpirrsrelaterat. Men som tur är kommer det då inte att heta "vårpirr" och det kommer ej heller att handla om barn. Hoppas det kommer handla om djur. Helst säl. Hoppas det kommer handla om köreufori och den vemodiga känslan av att allt är så vackert att något går sönder i en. Boswell Sisters är ett fantastiskt soundtrack till detta. Till det mesta egentligen. Det första ni skall göra är att lyssna på dem. 

Det andra ni skall göra är att plantera om era krukväxter om ni inte redan gjort det. Ni skall köpa ny jord och eventuellt större krukor och ni skall ta er tiden att plantera om era krukväxter. Ni skall även duscha av alla krukväxterna utom pelargonerna om ni har några sådana. Medan ni gör det kan ni förslagsvis lyssna på Boswell Sisters! Eller på radiodokumentärer. Ni kommer att bli på ganska bra och trevligt humör, känna av en liten fläkt av inre frid samt en slags kontakt med tillvaron som ni annars inte har när ni springer efter spårvagnen, pluggar med tankarna helt bortdribblade, lagar matlådor, låter bli att träna och allt annat ni sysselsätter er med. Alltså, fakta. Varsågoda. Puss hej

fakta om tjejer

en gång i gymnasiet diskuterade vi internationella kvinnodagen. en kille i min klass undrade upprört varför den dagen behövs överhuvudtaget. jag och några till försökte svara så vettigt vi kunde men jag har alltid tyckt att det är skitsvårt att förklara och formulera nödvändigheter och logiska självklarheter för idioter som svarar såhär: "ja men då ska det väl finnas en dag för alla andra svaga också typ handikappade, invandrare och såna". det är jobbigt att FÖRKLARA när man är upprörd tillbaka. jag hatar att diskutera politik, ideologi och människosyn. jag vill bara att alla ska förstå. varje dag tackar jag gud/something för att det finns såna som är mycket bättre på att leverera klockrena argument och verkligen kan förklara. ibland känner jag mig som en värdelös feminist på grund av att jag ofta inte ens vill prata om feminism. trots detta älskar jag att prata om feminism, politik, historia och ideologi, men det ligger något i den där absurda situationen när man förväntas övertyga/övertala någon om att man har rätt. det är väl för fan självklart att man har rätt! jag har lika svårt att förstå antifeminism i alla dess olika skepnader, som jag har att svårt att fatta hur människor överhuvudtaget kan rösta eller fantisera om att rösta blått. här är mitt svar:

"JAG HÖR VAD NI SÄGER, MEN NI HAR FEL. SÅHÄR ÄR DET."

här är en liten (ofullständig men påbörjad) lista över sådant jag är arg över (ni har väntat), utan inbördes ordning, med starkare eller mindre stark koppling till 8:e mars, feminism, ideologi, historia och politik (typiskt skönt att få skriva i stället för att "diskutera"):

• allmänt manshat som jag anser vara okonstruktivt och taskigt;
• provokation över manshat där man failar att se varför manshat existerar och att det är förståeligt att det existerar;
• patriarkatet (ett retro ord som aldrig är omodernt att använda och absolut inte trött);
• oförstående kring varför "kvinnofrågor" är relevanta idag;
• mina egna oförmågor/tillkortakommanden när det gäller att artikulera argument lika snitsigt som liv strömquist;
• ofeministiska brudtjejer som tycker att de väger upp manshatet från de upplysta kretsarna genom att UNNA SIG att vara så brudiga de kan eftersom de har valt det själva och står för det, de har ändå jävligt mycket attityd, och som av en händelse attraherar de manskillar som gillar brudtjejer. dessa två sorter träffas ofta på gymmet;
• mitt eget bekräftelsebehov som ibland gör att jag failar att se när jag bemöts av en man med den där typiskt lömska kombon av uppskattning/nedvärderande på samma gång;
• oförmåga att hantera könsnormers påverkan på både män och kvinnor samtidigt (detta yttrar sig ofta som 1: "upplysning! män begränsas OCKSÅ av könsnormer!", 2: "därför är det ORÄTTVIST att alltid prata om KVINNORNA - VI DÅ?!?!??" osv). man ba, "det är ingen tävling";
• oförmåga att se hur könsnormer påverkar inte bara "båda könen" samtidigt utan fungerar begränsande och ofta förtryckande för tusen sexuella identiteter (ursäkta den hastigt minskande kvickheten men läs HBTQ osv, dessutom har jag redan flaggat för att t.ex. liv strömquist är bättre på kvickheter men det här är tyvärr inte hennes blogg);
• killar som skrevar på spårvagnen så att jag inte får plats att sitta;
• tjejer som inte tycker att jag får raka bena m.m.;
• tjejer som rakar bena och alla som tycker att det är naturligt att raka bena m.m. (fatta att man lever i kaos liksom); 
• folk som blandar ihop feminism med individualism och och som tror att vi genom att typ öka valfriheten (alltså i största allmänhet) når ett jämställt samhälle (och förmodligen en ekologiskt hållbar planet, eller nåt); 
• blå ideologi, jag fattar ingenting, DE fattar ingenting, jag orkar inte;
• jag är även arg på wywallet, den jävla tvångsregistreringen för att man skall kunna köpa sms-biljett. den har dock väldigt lite med 8 mars att göra. heh. men jag är arg!

tänk, allt jag har missat på min lista... jag är arg över så mycket... och lite stressad över att inte kunna formulera det perfekta inför-8:e-mars-blogginlägget. men jag bjur på det. det är nämligen helt i linje med min feministiska hållning; att feminism inte bara är till för extremt pålästa människor. den är även till för oss som kan sitta och dregla medan vi lyssnar/tittar på extremt pålästa människor med näven i en påse ostbågar. sån är jag. jag vill ha min näve i en påse ostbågar och vara förbannad över patriarkatet, men slippa övertyga olika typer av idioter om viktiga saker. jag umgås hellre med folk som också tycker viktiga saker. vi kan äta ostbågar ihop!

PS. jag och emma brukar hålla upp ca varannan ostbåge och titta på den och låtsas att det är en snopp och sen skrattar vi ASmycket när de ser dumma ut och det gör de väldigt ofta. detta är ett för oss ett väldigt kärt sätt att umgås. det sker även över skype när vi inte är på samma plats men där minst en av oss förtär ostbågar.

PS 2. nu kan jag börja på listan över saker som gör mig glad!!!!!!! utan inbördes ordning:

• ostbågar
• katter
• flockkänsla
• folköl

PS 3. här är en bild på en av de snyggaste tjejerna någonsin, charlotte rampling. hejdå!

fakta om arkitekter

efter veckor av intensivt europeiskt arkitektkontorsökande för rebeccas jobbs räkning, kan jag äntligen leverera följande observationer (ni har väntat!):

random "snygg" arkitektgubbe med arty kläder och fylliga
läppar + lite patina i form av silvrigt hår, svarta ögonbryn samt
skägg. heter förslagsvisnågot i stil med Kuurt van Zemmelburg.

• man får ont i händerna av att söka arkitektkontor och arkitekter hela dagarna.
• i finland tycker de inte om e-mail men däremot fax.
• alla arkitektkontor tycker om att presentera sina medarbetare med bilder på hemsidan.
• i norge är arkitekterna lite fulare än i sverige.
• de tar dessutom värdelösa bilder på sina arkitekter i norge.
• i damark är de lite snyggare men bilderna är fortfarande sämre än i sverige vilket gör att de svenska arkitekterna ser snyggare ut än de danska fast det KAN alltså röra sig om en synvilla.
• vissa kontor heter festliga saker som Spacelab Architects (IT), Cold Wet & Dark (DA) och Space Intelligance Agency (NE).
• arkitekter tycker om rymden?
• vissa arkitekter har hemskt roliga namn som Edith Bajz och Jeannette Prins.
• arkitekterna är snygga eller "snygga";
• administrativ personal på kontoren är fulare eller ser tröttare ut än arkitekterna.
• arkitekter eller arkitekternas webbmasters tycker om att göra oerhört störande och obegripliga hemsidor. detta är en mycket stark böjelse hos arkitekterna eller webbmastersarna. 
• hemsidorna har gärna rörliga bilder som framkallar sjösjuka, knappar och länkar som är omöjliga att följa pga de rör sig i kapp med bilderna som också rör sig helt psykedeliskt. de har i flera fall ljud och musik som lägger sig över det man redan lyssnar på för att inte dö av tråkslag medan man klickar på länkar till/på dåliga hemsidor. (de svenska men framför allt engelska hemsidorna är lite snyggare och mindre irriterande.)
• hemsidorna innehåller alltid information om var man skickar fax. de tycker mycket om fax.

typexempel på lösning av dilemmat "hur presenterar vi våra
medarbetare på ett arty och innovativt sätt?" jo, vi ger alla en
röd, blank boll. de får göra VAD DE VILL MED DEN.

• tyska arkitekter är överlag fulast av de svenska, norska, danska, finska, tyska, franska,
  holländska, belgiska, engelska och italienska arkitekter jag har tittat på hittills.
• arkitekter tycker om att presentera sig på innovativa och arty sätt. här är ett för mig mycket kärt exempel på det: Kraaijvanger som är ett arkitektkontor i Holland.
• arkitekter tycker att arkitektur är arty. 
• arkitekter tycker om svartvitt.
• arkitekter ser ut som om de vill sända ut budskapet att de får ligga väldigt ofta.
• administrativ personal verkar inte vilja sända ut det budskapet.
• många hemsidor ser ut som min skunksida jag hade när jag var 14 år.
• det finns många snygga arkitektkvinnor men inte lika många snygga arkitektmän. ganska många. men inte lika många.
• arkitekter heter relativt ofta något med von eller af här i sverige.
• det känns ungefär som om jag stukat händerna. inte riktigt, men nästan. 

nu kan jag inte mer om arkitekter.

jag känner minst en person, kanske flera personer, som pluggar till arkitekter. det är roligt att tänka på att de en dag kommer att ha varsin presentationsbild (helst flera, ur olika vinklar) på en arkitektbyrås hemsida. de gör sig säkert hemskt bra i svartvitt.

det var allt. återkommer med mer fakta om något annat någon annan gång. detta var mitt bidrag till vetenskapen om arkitektur. godnatt.

prolog: früling 2013, eller, reseskildring från E6:an

somliga på bussen undrar eventuellt vad det är för idiot som sitter och stampar takten till en datorskärm full av noter. det är jag. i ett fåtöljsäte på BUS4YOU, med stora och visserligen dåliga hörlurar men det vet ju ingen annan. jag lyssnar om och om igen på en massa arr till kören, och blir vimmelkantig av pepp. jag lyssnar även på diverse inspelningar och kollar på youtubeklipp med den typiska omdömeslöshet som drabbar mig när jag är stadd på resa. då älskar jag GIK så ohämmat mycket, och tycker att allt vi någonsin gjort är episkt bra (med undantag för vissa oförlåtliga ögonblick). jag stampar också takten till min vårplaylist frühling 2013 som nu är redo att offentliggöras, medan solen faktiskt skiner över olika typer av ängar, vidder, dungar, vindkraftverk, broar, bäckar, snår, älvar, åkrar, skogar. jag kan åka asfort genom sverige och inbilla mig att det är vår. jag kan lyssna ashögt på min episka lista och låtsas saker om t.ex. ett lyckat liv, en lysande framtid och en rafflande självbiografi att skriva på andra sidan om allt. jag biter i en lavendelskorpa som fia bakade åt mig när jag slutade på konsthallen. jag kommer att lägga till mer musik på listan, det är jag säker på, men idag... idag unnar jag mig att tänka på våren.

jag är väl en idiot och jag stampar takten till allt som peppar mig, jag älskar dansmusik, jag älskar att mitt hår verkar ha bestämt sig för att bli lite lockigt nu när jag närmar mig 27 års ålder. det tänker jag stampa takten till. när jag har duschat och låter håret hänga på tork runt min arma gamla skalle, då lockar det sig lite svagt. det ba, "hej!". hej hej. jag längtar tills jag får spela skivor nästa gång. helvete vad bra det kommer vara.

jag kan skriva i min dagbok att livet går vidare/framåt. jag är typ arbetslös och känner mig vissen. men andra saker är hisnande och spännande, t.ex. att jag gick på audition för en och en halv vecka sedan, för att bli instruktör i yoga. sjukt ju. senast nu på måndag skall jag få reda på om de vill ha mig eller inte. denna früling vill jag ha på temat musik, friendlove, yoga, sovmorgon, utomhus, krukväxter, sol, loppis, malmö, familj, kärlek, sälar i slottsskogen, psykisk hälsa samt mat. man kan dra på min vårplaylist ashögt i sina förhoppningsvis högkvalitativa hörlurar, och gå på promenad in till stan. listan är inte särskilt modern och hipp men det är inte jag heller. den är mest väldigt bra. själv är jag mer ball än bra, enligt olle som recenserade mitt dirigentskap igår när vi skrev på vårt arr av anna von hausswolff: ocean till GIK:s inspelningsprojekt nu i vår. får se vad malmös indiekör har att säga om saken ikväll. jag skall alltså dirigera nystartade MIK som har sitt tredje rep ikväll, vilket jag är hemskt peppad på. jag tänker stampa takten, så att säga.

sammanfattningsvis kan vi slå fast att musiken är det vi lever för. jag. och att februari är månaden när drömmarna om karibien letar sig tillbaka (det var samma sak för ett år sedan). när ljuset utomhus bländar oss vågar vi äntligen längta framåt också. och vi slår fast att indiekörfenomenet är något... nånting...

(nu i helsingborg. här kommer en liten rapport av vad jag ser: BOSSES MATTOR, som har rea. gröna biogasbussar. möjlighet att boka hyrbil på OK/Q8 på telefon 042-12 14 0 something something. jävligt många bilar. PIZZERIA BOMB. ett fult rosa hus som ligger på Hälsovägen. ok... snart kommer jag att åka nerför backen som jinn säger att hon cyklade ner för ca en miljard gånger i sin ungdom. det var allt.) (nu åker jag ner för den backen!) (väl inne i centrum ser jag även Pistachia, Hotell Kärnan, ÖSTERNS PÄRLA, Vegeriet samt en rondell och en buss-/tågstation. slut på rapporten.)

kanske är framtiden ljus. fan vet. jag har inga visdomsord men jag kan berätta att om jag blir yogainstruktör skall ni få komma på mindblowing coolness sessions. eller nåt. skitsamma. men där kanske man kan få för sig att framtiden är ljus och det är en trevlig känsla!

(epilog till prologen: på väg ut ur helsingborg ser jag PROFIL HOTEL. asså... hur kan man döpa ett hotell till PROFIL? mvh stampar ej takten)

rymden

mina sinnen är ovanligt oskarpa. det är ganska skönt! jag är dessutom väldigt blödig idag. det är inte lika skönt. men det finns något där... samma sak som fanns häromkvällen när jag lyssnade på en lång spellista med namnet gravitation. det händer nu med. jag blir långsam, och ganska snäll. och jag tänker.

till exempel tänker jag på rymden. jag tänker på lajka (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lajka). hon flög i ett sovjetiskt litet rymdskepp och var mycket ensam i rymden... hon var en sex kilogram tung blandrastik som hittats på gatan i moskva! i den påbörjade "rymdfartsrelaterade" artikeln om lajka står det att de kallade henne för lilla skalbaggen (zjutjka)! hon dog av stress och överhettning inne i rymdskeppet! jag tycker att det är mycket skönt att gråta över lajka. jag får det. som ni hör har jag blivit dum. jag får det också.

de kallade henne även för lilla krullet och lilla citronen. jag står inte ut. jag sätter på jean michel jarre: computer week-end och tänker att den är till lajka. jag tror att hon tyckte om att springa hemskt fort och att hon kunde gräva djupa gropar och lägga ben i dem. kudrjavka, limontjik, zjutjka. lilla skalbaggen, i en låda i rymden.  

jag tänker på ron mcnair. han var fysiker, saxofonist och hade svart bälte i karate. han var även astronaut. det var inte lajka. men ron mcnair flög på rymdfärd en och en halv gång. första gången var 1984. den halva gången var när han skulle ta med sig saxofonen upp i rymden och spela in ett solo till jean michel jarres skiva rendez-vouz som de höll på att spela in 1986. det skulle bli det första originalinspelade musikstycket i rymden och ron skulle delta i en konsert via en länk från rymden. hela besättningen på rymdskeppet challenger dog när de sköts upp i rymden efter bara 73 sekunder och på den korta tiden hann ron inte spela in sitt saxofonsolo. på den episka turnén spelade jean michel jarre sedan ron's piece till minne av ron mcnair, som näst sista låt, och det måste ha varit une expérience d'un autre monde. 

lajka var kanske hundarnas och de sovjetiska blandrastikarnas femme fatale. det var ron mcnair också, ungefär. när jag hämtade tvätten och gick över innergården tittade jag på stjärnor. massor av stjärnor och stjärnbilder, till exempel lilla karlavagnen. den är söt. jag tänkte att lajka kunde åka i den som när man är glad och åker i en kundvagn. sedan svor jag åt mig själv. men de dog i rymden och de fick låtar med saxofon uppkallade efter sig. och jag som inte ens intresserar mig för rymden. egentligen.

somliga tänker överseende saker om mig nu, kanske, och tänker att jag har tappat det. det har jag också! ni vet inte hur många meningar jag skrivit och sedan raderat i det här inlägget. det är detta jag menar med att mina sinnen är oskarpa. jag tappar precision. men det enda jag VILL intressera mig för är två döda femme fatales i rymduppskjutningar med tillhörande soundtrack, detektivbyrån: rymden i en låda. den sången var länge det ledsnaste jag visste. det är den kanske nu med. och samtidigt, jag är ledsen på ett ganska trevligt sätt... trött, och snäll... en kväll för att tänka på rymden. i en låda, och med hundar i, och tributes till episka saxofonister. (jag är i allmänhet underligt svag för saxofon.) 

en lätt melankoli, och tusen ord som jag inte kan säga. jag skriver. jag raderar. jag skriver på nytt. jag vill någonting, som vanligt. och jag kan bara säga det med hundar i SPUTNIK II. om ni inte gråter åt lajkas och rons rymdfärder med efterföljande saxofon, medan tiden står stilla mellan rendez-vous II pt.4 och rendez-vouz IV, då är ni blinda. eller så är det jag som är sentimental. men jag tycker att vi skall förakta varandra mindre. och att vi skall vara sentimentala. 

meningen med livet

redbergslid i en glaskula av virvlande snö; det är hårt att vakna till och jag som redan avskyr måndagar. det är inget speciellt med att avsky måndagar. men jag konstaterar bara att snön rör sig i en slow motion-tornado runt mitt hus och susar förbi utanför fönstren. det ser ut som vore det dödstyst utanför och här inne spelar jag det ena passande soundtracket efter det andra. jag funderar även över "livet", "framtiden" och meningen med min existens. den är nämligen ganska vag just nu. kris leder till utveckling! och otåligt väntar man liksom på filmens upplösning. det är det där att de klipper bort all dötid mellan kris och upplösning i filmerna. medan man själv sitter och stirrar på en underlig snöstorm och i ett kaosliknande tillstånd gör följande ansökningar:

hoppsan

men det var det där med att återta meningen med livet - och den är alltså INTE att arbeta med performance management, kompetensinventering, nyckeltal eller andra personalrelaterade områden. den är eventuellt att kunna använda viss organisationskunskap, psykologi, kunskap om kommunikation, projekt och ledarskap till att driva musikprojekt av olika slag. (hur gör man?) ja jag vet inte hur man gör men så får jag också stå ut med den här känslan av att vara vilse i snöstormen. man måste försöka. det är meningen.

jag tänker att det vore roligt att vara utbildad och kunna göra något av följande hopkok och leva lycklig i ganska många dagar:

• kandidatexamen med BETEENDEVETENSKAPLIG INRIKTNING, ha, det stämmer, sen håller vi käften om personalvetenskapen
• specialiserad inom musikpsykologi och hälsa 
• utbildad och/eller erfaren körledare och dirigent
• utbildad och/eller erfaren i att driva musikaliska scenprojekt medelst musik, kör, ljus, bild

vad blir man då? vad heter det? vad gör jag nu?  ja t.ex. går jag och äter lunch. mvh ett steg närmare meningen med livet

"hallå jag tänker jämt på döden"

förgängligheten står som spön i backen när det är halvmörk eftermiddag och jag påminns om att jag har för få lampor att tända hemma. jag är dessutom för trött för att göra något av allt det jag hade tänkt göra hela eftermiddagen. redbergslid blir dystert; det försöker nog vara trivsamt men det känns mest ödsligt och obestämt. jag tänder i lilla kakelugnen, häller opp en mugg te och hoppas på det bästa.

hallå jag tänker jämt på döden

somliga har nog svårt att vara bara lediga. svårt att njuta av ingenting särskilt. somliga känner sin allmänt mänskliga och ofrånkomliga dödlighet växa på insidan, när man i stället kunde hasa runt i sockor och trivas med sig själv. jag är bara förvirrad och känner mig lämnad i en vägkorsning. och aldrig har någon sång beskrivit mig som den här, palpitation: repeat / reverse / rebuild. sådan är den, mörka eftermiddagen! orättvist också, jag är i ett helt litet hål mellan njutningsfull förmiddag då jag var på dyr massage för min onda nacke, och stämningsfull kväll då jag skall äta middag, dricka rödvin och hänga med kocken och sweet j. det är eventuellt inte ens synd om mig! men hur det nu är med den saken, jag vet att ni känner igen er nu, jag sitter och kollar på min telefon och hoppas att rätt människor skall <3 mina bilder på instagram eller whatever. och så tänker jag, "ÅHH.", stänger ner alltihop bara för att öppna igen efter ca 1 minut. jag ÄR en idiot men jag får ge mig själv ett höjt ögonbryn, nämnda kopp te och bara erkänna vad jag är. jag har ett soundtrack till, här i mitt mest utelämnade mode! cults: you know what I mean, som pekar på min inre cocker spaniel, och martyr. denna skrynkliga gamla hund, får snart ett glas rött i stället för EN INRE KOPP TE och jag heter inte ernst kirshshgteeitghr utan jag är kråkan i spänningsromanen kråkan och döden.  i denna roman fnyser kråkan till slut åt alltihop, stiger upp, sätter i linserna och trycker i sig ett glas rött av den enkla anledningen att den är vuxen och får göra vad den vill. sjukt spännande. och ni vet vad jag menar.

jag menar att jag tänker på döden. och med döden i vitögat stiger jag upp. jag gör det hela så dramatiskt jag kan också för säkerhets skull, och NU känner ni igen er, eller inte, men såhär: till dessa toner blir jag långsamt gladare, anna von hausswolff: ocean, och känner eftermiddagen rinna ut i kväll. de där små hålen av tid, de är livsfarliga! de öppnar sig under en när man tror man har sitt på det torra, och suger ur allt seende man har och tar tankarna med sig. man känner sig lätt sinnessjuk, och undrar om andra människor någonsin undrar samma sak i små hål av ödslighet. det gör de. jag önskar att det fanns Bullen för vuxna. det gör det inte. men, ba, "Hej Bullen, jag undrar om jag håller på att förlora fotfästet! Jag svär, jag hade det alldeles nyss men nu har jag glömt meningen med livet... Kan du påminna mig? Nej, vänta, ok, det kanske är ok igen... Anyway, snälla säg om jag är ensam med det här bekymret eller om andra personer, särskilt de lugna och hippa, också sitter och stirrar rakt fram utan att minnas varför de finns ca ganska ofta? MVH Kreativ panik (PS. Jag gråter alltid när jag hör Lilla fågel blå med Staffan Hellstrand)". nu reser jag mig och korkar upp vinet i stället. ni vet vad jag menar.