rymden

mina sinnen är ovanligt oskarpa. det är ganska skönt! jag är dessutom väldigt blödig idag. det är inte lika skönt. men det finns något där... samma sak som fanns häromkvällen när jag lyssnade på en lång spellista med namnet gravitation. det händer nu med. jag blir långsam, och ganska snäll. och jag tänker.

till exempel tänker jag på rymden. jag tänker på lajka (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lajka). hon flög i ett sovjetiskt litet rymdskepp och var mycket ensam i rymden... hon var en sex kilogram tung blandrastik som hittats på gatan i moskva! i den påbörjade "rymdfartsrelaterade" artikeln om lajka står det att de kallade henne för lilla skalbaggen (zjutjka)! hon dog av stress och överhettning inne i rymdskeppet! jag tycker att det är mycket skönt att gråta över lajka. jag får det. som ni hör har jag blivit dum. jag får det också.

de kallade henne även för lilla krullet och lilla citronen. jag står inte ut. jag sätter på jean michel jarre: computer week-end och tänker att den är till lajka. jag tror att hon tyckte om att springa hemskt fort och att hon kunde gräva djupa gropar och lägga ben i dem. kudrjavka, limontjik, zjutjka. lilla skalbaggen, i en låda i rymden.  

jag tänker på ron mcnair. han var fysiker, saxofonist och hade svart bälte i karate. han var även astronaut. det var inte lajka. men ron mcnair flög på rymdfärd en och en halv gång. första gången var 1984. den halva gången var när han skulle ta med sig saxofonen upp i rymden och spela in ett solo till jean michel jarres skiva rendez-vouz som de höll på att spela in 1986. det skulle bli det första originalinspelade musikstycket i rymden och ron skulle delta i en konsert via en länk från rymden. hela besättningen på rymdskeppet challenger dog när de sköts upp i rymden efter bara 73 sekunder och på den korta tiden hann ron inte spela in sitt saxofonsolo. på den episka turnén spelade jean michel jarre sedan ron's piece till minne av ron mcnair, som näst sista låt, och det måste ha varit une expérience d'un autre monde. 

lajka var kanske hundarnas och de sovjetiska blandrastikarnas femme fatale. det var ron mcnair också, ungefär. när jag hämtade tvätten och gick över innergården tittade jag på stjärnor. massor av stjärnor och stjärnbilder, till exempel lilla karlavagnen. den är söt. jag tänkte att lajka kunde åka i den som när man är glad och åker i en kundvagn. sedan svor jag åt mig själv. men de dog i rymden och de fick låtar med saxofon uppkallade efter sig. och jag som inte ens intresserar mig för rymden. egentligen.

somliga tänker överseende saker om mig nu, kanske, och tänker att jag har tappat det. det har jag också! ni vet inte hur många meningar jag skrivit och sedan raderat i det här inlägget. det är detta jag menar med att mina sinnen är oskarpa. jag tappar precision. men det enda jag VILL intressera mig för är två döda femme fatales i rymduppskjutningar med tillhörande soundtrack, detektivbyrån: rymden i en låda. den sången var länge det ledsnaste jag visste. det är den kanske nu med. och samtidigt, jag är ledsen på ett ganska trevligt sätt... trött, och snäll... en kväll för att tänka på rymden. i en låda, och med hundar i, och tributes till episka saxofonister. (jag är i allmänhet underligt svag för saxofon.) 

en lätt melankoli, och tusen ord som jag inte kan säga. jag skriver. jag raderar. jag skriver på nytt. jag vill någonting, som vanligt. och jag kan bara säga det med hundar i SPUTNIK II. om ni inte gråter åt lajkas och rons rymdfärder med efterföljande saxofon, medan tiden står stilla mellan rendez-vous II pt.4 och rendez-vouz IV, då är ni blinda. eller så är det jag som är sentimental. men jag tycker att vi skall förakta varandra mindre. och att vi skall vara sentimentala.