mvh kråkan

Senare. I en annan tid skall vi ligga på en filt eller på solvarma klippor. Ur medhavd musikapparat skall raspiga, somriga toner strömma och de skall blanda sig med måsar och hav och vind. Alla har glömt vad klockan är.

Somliga lever i nuet. Själv lever jag i sommar, förhoppningsvis. Fast nu ljuger jag. Jag ljuger så att öronen flaxar på mitt huvud. Om jag inte lever nu så vet jag inte när jag lever. Varje dag vaktar jag på träden och deras knoppar som snart, snart slår ut. Jag har klivit in bland körsbärsträden i Svingeln och klappat på dem och talat förtroligt med dem. Och när jag kliver av vagnen hemma vid Stockholmsgatan, nog stannar jag en extra gång för att kika på hästkastanjen. Särskilt idag var den vacker, när det regnade och knopparna var alldeles runda och stora. Då älskar jag våren. Och som så många gånger förut kan jag meddela att jag blivit dum i huvudet. I förrgår när jag promenerade hem med Jean Michel Jarre i lurarna, kom Les Chants Magnetiques pt. III och sedan Les Chants Magnetiques pt. IV, live från Shanghai 1981. Då kunde jag inte gå längre. Jag, detta är helt sant, var tvungen att steppa och dansa över vägen borta vid Ullevi. Visserligen så omärkligt jag kunde men till slut blev det några larviga hoppsasteg precis innan det röda huset vid Ullevi Norra-hållplatsen. Urdumt. Dessutom var det ÖIS-match så det var fullt av folk överallt. Men jag orkade inte bry mig och jag tänkte, mig ser de aldrig igen, och jag tänkte, ATT EFTERSOM LIVET ÄR EN MUSIKVIDEO SÅ SPELAR DET ÄNDÅ INGEN ROLL FÖR DET ÄR JU ÄNDÅ MUSIK TILL ALLT. Jag är en idiot. Det är fritt fram att misstänka mig för att posera och vara svår/pretentiös med hörlurar på gatan, det lägger jag mig inte i om någon skulle göra. Jag kan däremot säga som såhär att om fler människor lyssnade ordentligt på Jean Michel Jarre högt i sina lurar när de promenerade hem från stan, då skulle fler människor dansa över vägen.

Jag längtar till den stunden då jag sitter på min soliga furstubro uppe i stugan, med en kall öl i sommareftermiddagen, och med de där tonerna strömmande ur några värdelösa högtalare. Jag har börjat bygga på listan som handlar om mitt nästa liv och som heter Le niceness de l'été épique. Jag har ingen aning om ifall den här tänker bli episk men det skiter jag i. Det är min lista.

Så länge får våren duga. Den är tyvärr skoningslös! Bäst en drömmer om sommaren, vältrar sig i promenader på kyrkogårdar, lyssnar på Jean Michel, spelar in med kören, släpper en skiva, har releasefest och spelning 18 maj, söker till Kulturverkstan som förhoppningsvis skall utbilda en till kulturprojektledare, lyssnar på Palpitation, Boswell Sisters och The Band, hänger hos Julia, går på yoga, går på ännu mera yoga, badar bastu, håller mun, dirigerar, dirigerar (det gäller livet), dirigerar, ringer folk, hänger runt, sover så gott en kan vilket inte är särskilt gott men eftersom en är arbetslös blir det tack och lov en del sovmorgon, läser musikpsykologi, planerar framtida körprojekt, kollar på Astrid Lindgren-filmer, gifter bort sina föräldrar med varandra, söker jobb på JP Disco, rimmar, svär, slutar sminka sig, går på fest, dansar, skrevar sönder sina jeans, har dem på sig ändå, ringer syrran, ser på naturfilm, skriver massor av texter, vaktar på våren samt kokar kaffe. Uppenbarligen lever jag i nuet.