STORM

Jag behöver storm, åska och blixt. Jag vill stå längst ute vid vattnet, där ön möter havet. Det skall fräsa och spotta, häva sig i tunga sjok och kasta sig i bränningar som exploderar runt mig. Stormen skall låta ungefär som Prodigy: No good (start the dance). Om jag vore som Andreas skulle jag stå där utan kläder. Dessa skulle jag med högtidliga rörelser ha klivit ur på vägen ner mot klipporna. Jag skulle naken sträcka mina armar ut mot stormen, ta emot den, möta den med dödsförakt och en otäck känsla för det där med drama. Jag skulle upphöra att vara materia och i stället upplösas i ljuspartiklar.

Nu är jag inte Andreas.

Men jag läser på om storm: >>Gode Gud låt det hända nånting, bad Sophia. Gudsomhaver, jag leds ihjäl, amen.<< I morse ljög jag och sa att stormen skulle komma för att sopa bort allt vi inte behöver och för att lämna plats åt sådant vi inte vet om än. Det är mycket jag inte vet något om.

Vi har varit mycket upphetsade hela dagen, över stormen som skulle komma och sopa rent i våra mögliga huvuden och överbelamrade hem. När kommer fanskapet? undrade Mathias. Det är redan här! vrålade Johan lyckligt och klappade i händerna så att Ida for i taket. Jag har längtat efter och bävat inför att få Redbergslid draperat i regn och orkanbyar. Då tänder jag i min lilla kakelugn och sätter på sagor. Jag tänker att mitt Redbergslid är en inverterad glaskula med storm runt sig. Här inne är allt lugnt. Men varför längtar vi efter storm?

Det är en lika hemtrevlig som skräckinjagande känsla att stå öga mot öga med naturkrafter. Vare sig vi tar på oss raggsockor och eldar i kakelugnar eller näckar nere vid havskanten, nås vi av energin i stormen. Det är helt enkelt ett jävla drag och det har en uppfriskande effekt på oss. Framför allt kan vi vara säkra på att vi verkligen lever. Det undrar vi nämligen ofta om vi gör. Att halka omkring som halvförlamade men ändå stressade zombies, och undra om vi kommit ihåg att stänga av kaffebryggaren på morgonen, det gör oss mycket osäkra på om vi verkligen finns på riktigt. Vi undrar hur vi skall hinna med allt och om vi har relevanta saker för oss överhuvudtaget eller om vi har missförstått något väsentligt om tingens beskaffenhet. Vi tvivlar på om våra välmenande initiativ räcker för att förse oss med visshet om att vi sysselsätter oss med >>fängslande, känslomässigt tillfredsställande och meningsfulla aktiviteter<<. Vi tvivlar på om det räcker att källsortera plast och annat. Och på om det räcker att säga att vi hatar rasister och sexister. Om det gills när vi tittar på nyheter. Det gör det nu inte. Alltså längtar vi efter storm. Vi hoppas att stormen skall försäkra oss om att det finns somligt som fortfarande är för viktigt för att ignoreras, tvinga oss att kämpa dreglandes, med håret på ända, och låta oss komma renade ut på andra sidan och vara alldeles vakna i huvudet. Där vill vi njuta av en soluppgång, kaffe samt den ringande tystnad som endast uppstår efter ett mäktigt naturskådespel och som bär med sig otvivelaktiga budskap av typen >>...alltså finns du<<, >>Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar<< och, till sist, >>Kampen fortsätter! En annan värld är möjlig! <3 Maria Sveland<<.

Det blåser, alltså finns jag. Dock är den här stormen inte värre än att jag fortfarande tvivlar på det mesta. Existentialism vinner över fanskapet, kort sagt. Och jag har svårt att släppa taget. Inte blir jag lugn av att det är osäkert. Satans utopier folk slänger efter varandra för att sprida dåligt samvete när en inte lyckas leva upp till dem. Och jag hjälper till. Men jag tänker också på det som glada tillrop och tröstande ord som inte nödvändigtvis speglar mitt (eller någon annans) övergripande tillstånd. I mina mest storsinta och klarsynta stunder kan jag dock nöja mig med att finnas och räcka till utan att hålla fast i olika typer av >>trevligheter, artighet och 'värdighet'<<. Åt helvete med dem. Förresten viner det bra om knutarna nu. Kanske stormen kommer ändå.

Storm, åska och blixt. Ute, och inne. Redbergslid i en glaskula.