HAT

Började på en lista över saker som är värda att skriva om. Alltså gör jag så. Inkl. söndagskaffe på Redbergslid och musiken vindandes runt omkring, som alltid. Det är valfritt om ni pallar läsa detta. Jag censurerar allt mindre.
(Här är den korta sammanfattningen: http://open.spotify.com/user/primaboy/playlist/60rqzryxyZuDl7C0E1tkmd)

• Hat 

Wintergatan: Valentine | Aldrig har mitt hat känts så brännande och levande som nu. Det är otroligt uppfriskande och jag känner för att boxas, springa, skrika. Vreden. Ilskan, som äntligen är min. Den har kommit till mig. Den kom till mig efter sommaren – en dimmig, seg mardröm ackomanjerad av Svansjön i tusen scener, uppspelad en efter en i mina dyra hörlurar som stänger ute världen. Jag badade ensam om kvällarna efter jobbet. Jag vandrade östra Göteborg runt, ensam. Jag grät till sommarpratare, hälsade på igelkottar och hörde koltrastar. Och jag hörde stråkar, högt, högt. Nu längtar jag tillbaka till den där ensamma sjön så något hände uppenbarligen med mig och min förbannade ensamhet. Sedan kom augusti. Exploderande. Sensommar. Jag minns att jag satt i duschen med tårar rinnande. Jag minns att tårarna var varma, att hela mitt ansikte hettade. Och att jag fick en vision om boxning. Jag såg mig själv gå upp i ringen i suddig slow motion. Såg handskar som träddes på i sammanbiten förvissning om slaget som skulle utkämpas och som jag skulle förlora. Tandskydd. Och sedan, blod, tänder, nacken som kastades snett bakåt av slagen. Jag skulle slåss och jag skulle förlora en sista gång. Det var också vad som hände.

• Feminism

Queen Latifah: Evil that men do | Det råkar förhålla sig så att jag nu äger tre exemplar av Maria Svelands Hatet. Nästa bok att öppna är Chandra Talpade Mohantys Feminism utan gränser. Det formas ord i mig. Är ej där än.

• Höst

Fever Ray: Concrete walls | Det finns mycket att skriva om hösten. Än är vi inte inne i Fever Ray-perioden för den kommer först i november. Men jag tycker om att blicka snett framåt. Vi halkar över leriga stigar med hooden uppdragen över huvudet, lyssnades på detta. Dagskymningen ligger tung och det hänger iskalla regndroppar i alla nakna trädgrenar. Jag får återkomma i frågan. Vi är inte där än. Jag älskar september. Jag älskar oktober. Jag älskar november... På något bistert sätt gör jag ändå det. Redan nu får jag tända i min lilla kakelugn om kvällarna, det är huvudsaken. Lisa och jag har planer. Därför älskar jag hösten mer än vanligt i år. Jag har lovat att anteckna. Sedan får vi se vad vi gör av texten. Hon har lovat att rita. Hon BORDE lova att rita.

• Sex

Lhasa De Sela:  Con toda palabra | Minns drömmen om att starta en sexblogg. Jag tycker det snackas för lite om sex. Jag tycker det snackas för lite om allt runt omkring liggandet och även själva liggandet. Jag tycker det snackas för lite. Jag tycker det visas för mycket American Apparel-annonser och för lite annonser om sexleksaker och -hjälpmedel. För lite om gamlingar. För lite om allt. Minns drömmen att göra ett sexprojekt. Sexterapi live på scen, helst med gamlingar eller andra personer som folk inte kan föreställa sig som sexuella varelser. Vill även ha en sexcatwalk där olika sorters hjälp- och peppmedel visas upp. Är ej heller klar med temat musik/sex. Jag är SÅ INTE KLAR med det. 

• Hur vi är mot varandra

Taken By Trees: Pacific blue | Vi bildar familj. Om jag fick skulle jag vara The legendary mother of the House of L.O.V.E. Under mina vingar. Här får en prutta ogenerat, behöva fysisk kontakt, motarbeta blodsockerfall, sitta i höstlöv, promenera på kyrkogårdar och köpa folköl på Lidl. Vi ser på barnfilm. Vi pillar varandra i håret. Vi ringer varandra hela tiden. Ni behöver inte veta varför ni lever, men när ni är under mina vingar skall ni få känna ATT ni lever äntligen. Ni får inte knarka för då får jag ont i magen men nästan allt annat får ni. Och vi drar på sälspaning. Vi far ut till havet efter att sommargästerna dragit åt helvete och där skall vi härja runt i funktionskläder. Jinn har med sig kaffedrink och extra sockor. Jag har med mig magpulver. Ingen blir puttad i vattnet men alla får känna höstvindar vina om örona. Efteråt far vi hem och lagar middag. Somnar i en hög. Redbergslid i en glaskula. Låt det regna på tvären för vi kunde inte bry oss mindre. Om kvällen ser vi på Paris is burning, igen och igen.

• Sorg

Nico: The falconer | Hur svårt är det inte att släppa taget då? Igår kväll efter en i och för sig enastående dag, fann jag mig i soffan stirrandes rakt fram medan teet kallnade i min kropp kopp. Jag kunde inte formulera mina tankar och känslor ens för mig själv och än mindre i ord och beslut och sammanfattningar. Det enda jag vet är att Något händer, som jag inte kan kategorisera. Jag vet att det gör ont. Jag vet att det där som är i rörelse får allt att häva sig i tunga vågor, fram och tillbaka och sakta runt i virvlar och malströmmar. Marulkar och underst-humrar blir synliga i bottenslammet som plötsligt blottas när oceanen grävs ur inifrån. Teet kallnade, kort sagt. Med dessa insikter gick jag sedan till sängs. Läste Småtrollen och den stora översvämningen. Somnade. Typ.

• Vinter

Sigur Ros: Góðan daginn | Inte för att jag kommer ha tid men jag vill göra julkort igen. Timra hus på papper. Göra svarta, blanka sjöar av is. Gnistrande stjärnor. Skogar som inte tar slut. Rävar i månsken. 

• Familjen

Alabama Shakes: You ain't alone | Den finns faktiskt. Jag saknar den varje dag. Vad gör jag i Gbg? Vad gör de i Sthlm, Gävle och Umeå?

• Djur

John Cale: Barracuda | Hur hela Julias lista har tagit mig genom sommaren. Hon gav mig Kråkan pt II och SOM jag är Kråkan pt II i mig själv också dessutom. Så ödslig, flaxande. Och snedögd, dum, full av djävulskap. Psykologen frågar ibland vilket djur jag känner mig som. Det tycker jag om henne för. Jag frågar mig själv ofta samma sak och får till exempel svaren: hund, påfågel, kråka, apa, mårra. Andra säger: kråka, surikat, katt, apa, räv, sjöhäst, bullterrier, räka, sniff. 

• Män

Lauryn Hill: The miseducation of Lauryn Hill | De är sexister. De är våldtäktsmän, de är potentiella våldtäktsmän och de är våldsutövande män. De är så ovetande om våldet de utövar. De är välmenande, välkammade välgörare. Och de gör våld. De gör sitt våld på min kropp, på mitt utrymme, på mitt lugn, på min tid, på min känsla av att vara en hel och fri människa. Och, dessa män, de gör våld på mitt hat mot de patriarkala strukturerna som förtrycker mig och som mänskligheten är fången i och medskapare av. Jag hatar dem för det. Ofta älskar jag dem för annat. Men det är skönt att hata. Det är hemskt skönt. Exempel på när det är skönt att hata: Julia berättar om en man på tåget. Han frågar henne om tåget kommer att vara sent in till stationen. Hon svarar när hon kollat upp fakta, att tåget beräknas vara två minuter sent. Han säger att det var tur att det inte var en större försening på gång; i så fall hade hon fått lägga sig över hans knän så skulle han ge henne smisk.  

• Allt jag inte vet om kärlek

Palpitation: You kill me | Ja men tack. Tack för allt jag matas med om hur lycklig jag borde vara, hur tillfreds jag borde vara med ett vitt soffbord smakfullt dekorerat med blockljus, proteinpannkakor och en MacBook Air som visar någon spännande och i och för sig sexistiskt vinklad serie fast det gör inget för det är inte DET den handlar om och förresten känner vi ju alla att feminismen har gått för långt, kan vi inte ens få kolla på serier utan att "analysera" det s.k. "patriarkatet" som kanske är en myt när allt kommer omkring, för jag känner mig fan inte förtryckt när jag sitter här med min pojkvän och tuggar gurkstavar i mysbyxor som jag har FÖRTJÄNAT efter ett dubbelpass på gymmet. Eller asså: shit vad jag hatar mig själv för att jag lägger energi på sammanhang, relationer och ekorrhjul som drar ner mig. Det är inte som att jag är expert på att konstruera ett vettigt alternativ till gurkstavsförhållandet liksom. Jag VILL ha ett alternativ. Jag vill VARA ett alternativ. Men i stället för att ha en miniatyrhund, älska att träna och vara tillsammans med en kille som heter Jesper, sitter jag med en kallnande tekopp och undrar över ensamhetsångesten som äter mig. Varför är jag aldrig nöjd. Varför gör det ont i magen. Varför har jag inte råd och tid att skaffa en riktig hund. Varför vågar jag aldrig sluta anpassa mig till vad jag uppfattar att olika killar förväntar sig av mig trots att jag sliter för att vara ball och obrydd. Varför vill jag alls ha en relation. Varför kan jag inte formulera dessa funderingar på begriplig svenska.

• Freud

First Aid Kit: To a poet | Det var då ett jävla romantiserande av tingens utveckling. Det är hela saken. Jag har haft och har fortfarande (men slåss för att ta sönder) en bild av hur jag sitter i den djupaste skogen, övergiven av ödet, lusten, modet, tiden. Inspirationen flödar som den gör när allt är hopplöst och en samtidigt har den falska, lyckliga upplösningen i ögonvrån. Den lyckliga upplösningen kommer när någon hittar mig där, ensam och utsvulten. "Livet har nu kommit för att återgälda dig." Med detta menar jag: att jag jobbar i tre steg. Ett - bygga upp ett romantiskt torn. Två - se hur detta torn slås sönder. Tre - vänta på och iscensätta den omöjliga vändningen när ödet inverteras i slow motion och alla får varandra på slutet mot alla odds. Jag brukar upprepa steg ett och två ett oräkneligt antal gånger. Jag brukar även föreställa mig och tvinga fram steg tre genom att uppfinna hoppet på nytt, igen och igen. Alltså oavsett om jag har energi och hopp kvar eller om jag bara inte förmår mig själv att ge upp och släppa taget. Jag tröttnar liksom inte på det. Det är vad jag kan bäst. Jag lider för övrigt av upprepningstvång. Det säger psykologen. Det gör vi alla, säger hon, så länge vi inte lyckas bryta våra eviga personliga gatlopp vilka vi alltså frammanar gång på gång i tusen skepnader. Uppmuntrande! NOT. Jag har sett på för mycket skitfilm.

• Att Freud kan fara åt helvete

Robyn: Indestructible | >>Tappade bort alla i technovimlet i Änggårdsbergen. Konstigt knark luktade överallt, typ kemiskt. Efter att Linus fått tillbaka sitt fantastiska ljudtrassel som blinkade i takt med musiken, blev jag osynlig. Hamnade nere vid grillen och hjälpte till att vända aubergine. De andra gick upp och dansade under träden och när auberginerna var slut kunde jag inte hitta dem. Jag bestämde mig för att gå hem, fast det var mitt i glappet mellan sista nattvagnen och första morgonvagnen. Det var mörkt hela den långa vägen genom skogen tillbaka till civilisationen och hela scenariot var verkligen som blair witch project fast den har jag i och för sig aldrig sett men jag lyste upp vägen med min telefon och allt annat var mörkt. Jag gick nästan hela vägen hem för det kom inga vagnar och förresten är jag rädd för nattvagnarna.>> Så gick det till när Freud kunde fara åt helvete. Från och med nu är det bara att vänja sig vid sakernas tillstånd. Sakernas tillstånd är 

apbra 

jävligt peppiga 

uppfriskande 

ja vad fan ska jag kalla dem 

spännande. Jag blixtrar. Känner mig som en superhjälte ungefär.

• Träning/springa

t.A.T.u.: Not gonna get us | Råkade lova Linnet att springa Kräftloppet nästa sommar i Glommen utanför Falkenberg. Fan. Det är bara att börja kuta. Använder mig av sakernas tillstånd, allt jag inte vet om kärlek, hatet samt drömmen om boxning för att orka. 

• Techno

Clevz: Thousand wave | På Konsthallen finns ett rum där de försöker framkalla känslan av svartklubb på 80-talet. Där vill jag härja runt. Jag skall gå tillbaka till den där utställningen, för tredje gången, och sitta i technorummet och kolla på lampan med oljefilter som gör psykiga mönster på väggen. Där inne får jag vara i fred med all min ilska och min otämjda pepp. Jag vill studsa runt som en tecknad gummiboll. Jag ÄR ju en bullterrier. Emma Boman hade rätt. Jag behöver få härja.

• Slagsmål/boxning

Gabrielle Aplin: Please don't say you love me (Cyril Hahn remix edit) | Vi skall ta oss ut till Angereds Boxningsklubb. Jag är rädd för vad boxning kan betyda för min trasiga nacke och mina paja axlar men jag vill slåss. Jag behöver få göra upp med Freud, kärleken och den helvetes föreställningen om lycka, miniatyrhundar, gurkstavar och stora soffor. Jag behöver leva ut min boxningsvision. Jag behöver nog inte komma hem med utslagna tänder och bruten nacke men jag vill vräka ur mig böset som aldrig försvinner i tusen yogaställningar på rad, hur vackra de än är. Jag har ingen inre frid och den kommer inte att komma till mig av att lyssna på valsång och lyfta hjärtat mot solen. Jag kastar sten mot solen för jag hatar den. Nästa vision är fortfarande att ta technon och boxningskänslan TILL yogan men det blir kanske i nästa liv. Jag har inte tid att utbilda mig till instruktör nu. Men det kan bli ett KULTURPROJEKT sen kanske. Ha, ha. >>Jag skrattar från min grav.>>