"hallå jag tänker jämt på döden"

förgängligheten står som spön i backen när det är halvmörk eftermiddag och jag påminns om att jag har för få lampor att tända hemma. jag är dessutom för trött för att göra något av allt det jag hade tänkt göra hela eftermiddagen. redbergslid blir dystert; det försöker nog vara trivsamt men det känns mest ödsligt och obestämt. jag tänder i lilla kakelugnen, häller opp en mugg te och hoppas på det bästa.

hallå jag tänker jämt på döden

somliga har nog svårt att vara bara lediga. svårt att njuta av ingenting särskilt. somliga känner sin allmänt mänskliga och ofrånkomliga dödlighet växa på insidan, när man i stället kunde hasa runt i sockor och trivas med sig själv. jag är bara förvirrad och känner mig lämnad i en vägkorsning. och aldrig har någon sång beskrivit mig som den här, palpitation: repeat / reverse / rebuild. sådan är den, mörka eftermiddagen! orättvist också, jag är i ett helt litet hål mellan njutningsfull förmiddag då jag var på dyr massage för min onda nacke, och stämningsfull kväll då jag skall äta middag, dricka rödvin och hänga med kocken och sweet j. det är eventuellt inte ens synd om mig! men hur det nu är med den saken, jag vet att ni känner igen er nu, jag sitter och kollar på min telefon och hoppas att rätt människor skall <3 mina bilder på instagram eller whatever. och så tänker jag, "ÅHH.", stänger ner alltihop bara för att öppna igen efter ca 1 minut. jag ÄR en idiot men jag får ge mig själv ett höjt ögonbryn, nämnda kopp te och bara erkänna vad jag är. jag har ett soundtrack till, här i mitt mest utelämnade mode! cults: you know what I mean, som pekar på min inre cocker spaniel, och martyr. denna skrynkliga gamla hund, får snart ett glas rött i stället för EN INRE KOPP TE och jag heter inte ernst kirshshgteeitghr utan jag är kråkan i spänningsromanen kråkan och döden.  i denna roman fnyser kråkan till slut åt alltihop, stiger upp, sätter i linserna och trycker i sig ett glas rött av den enkla anledningen att den är vuxen och får göra vad den vill. sjukt spännande. och ni vet vad jag menar.

jag menar att jag tänker på döden. och med döden i vitögat stiger jag upp. jag gör det hela så dramatiskt jag kan också för säkerhets skull, och NU känner ni igen er, eller inte, men såhär: till dessa toner blir jag långsamt gladare, anna von hausswolff: ocean, och känner eftermiddagen rinna ut i kväll. de där små hålen av tid, de är livsfarliga! de öppnar sig under en när man tror man har sitt på det torra, och suger ur allt seende man har och tar tankarna med sig. man känner sig lätt sinnessjuk, och undrar om andra människor någonsin undrar samma sak i små hål av ödslighet. det gör de. jag önskar att det fanns Bullen för vuxna. det gör det inte. men, ba, "Hej Bullen, jag undrar om jag håller på att förlora fotfästet! Jag svär, jag hade det alldeles nyss men nu har jag glömt meningen med livet... Kan du påminna mig? Nej, vänta, ok, det kanske är ok igen... Anyway, snälla säg om jag är ensam med det här bekymret eller om andra personer, särskilt de lugna och hippa, också sitter och stirrar rakt fram utan att minnas varför de finns ca ganska ofta? MVH Kreativ panik (PS. Jag gråter alltid när jag hör Lilla fågel blå med Staffan Hellstrand)". nu reser jag mig och korkar upp vinet i stället. ni vet vad jag menar.