Ensamsommar. KV och det nya livet. Revolutionen. Och konsten. Arbete och kärlek... Äntligen.
Och ord som blir till magvärk som blir till insomnia som blir till tabletter från läkaren som blir till långa promenader i mina nya skor som är de skönaste jag någonsin haft och också min upptaterade look som underligt nog börjar dra sig åt rave. Jag fattar ingenting av det och jag lägger mig inte i heller. Mitt hår växer. Och jag fantiserar om att klippa av det.
Asså när jag skriver ARBETE & KÄRLEK får ni fan inte misstolka mig. Om någon gjorde det. Gör inte det. Men till exempel sån här kärlek: gick genom spärrarna till tunnelbanan mot T-centralen och bakom mig lämnade jag tre av fyra i min obegripliga, underbara, vilda, romantiska, cyniska, asroliga, återförenade familj. Det gjorde ONT. Jag hatar tunnelbana. En sak har vi i Gbg förstått och det är att vi ofta gråter i smyg och lyssnar på Palpitation när vi reser med kollektivtrafik och då är det värdelöst att bygga sätena i grupper om fyra. Efter en skoningslös sommar som både jämnat mig vid marken och öppnat upp rymden ovanför skallen på mig, var ett helt litet avsked i Vällingby det sista jag behövde. Det näst sista jag behövde var att krångla mig av tåget hemma i Gbg och tvingas kryssa mellan olika typer av hundar, hånglade par och svin som inte anstränger sig det minsta för att släppa fram andra. Det näst näst sista jag behövde var att det luktade jättemycket kiss och var extremt varmt på vagnen hem. Men Redbergslid tog emot mig som alltid. Vad skulle jag göra utan dig.Jag skriver inte i bloggen längre. Hela sommaren har jag skrivit på tusen andra ställen utom här. Jag vet inte vad det blir. Men jag skriver... Apropå arbete kanske. (I ett annat liv är jag författare och kan jobba på olika ställen i olika oceaner av tid. Typ, nu är jag i Stockholm ett tag. Nu är jag i Malmö. Nu i Gbg.) Läser gör jag också. Och tänker. Jag tänker på revolution. Jag gillar inte att Radiopsykologen har haft sommaruppehåll och fortfarande har så till nästa vecka, för det är ofta genom detta fantastiska program jag känner revolutionen i mig. Fast... Jag har ju gått utan honom hela sommaren. Har revolutionen stannat upp? Nej. I helvete heller.
Jag svär för mycket. Ociviliserat. Förresten tycker mamma att jag ser ut som en förrymd fånge på min senaste bild. Och jag tycker aldrig att jag känt mig mer naturlig typ. Nå, vi möts alltså i vårt rätta element, där vi hör hemma. När jag känner att jag äntligen börjar hitta hem, och det syns inifrån och ut, då ser jag också ut som ett åbäke utfräst från anstalt. Jag gillar det. Det känns rätt.
I morgon skall jag börja skolan. Och yoga. Och träffa Arvid. Ögonblicksbild från förra fredagen: kolsvart väg upp till utomhusfesten i Änggårdsbergen. Högt över vårt Gbg släpar vi våra cyklar och letar efter techno. The Knife spelar på festivalen där nere och plötsligt stannar vi upp och lyssnar. Vi beter oss nog som demoner, blickstilla i mörkret, men ljudet av Without you my life would be boring långt nere i Slottsskogen. Och jag har ändå alltid känt mig som en demon när jag hör The Knife. Velat sitta i mörkret med hörlurar stora som Husarens hemska kanelbullar och bara spränga mig själv till vansinne.
(Testamente: OM JAG DÖR TYP NU OCH INTE HINNER UTTALA NÅGON ANNAN ÖNSKAN, DÅ SKALL NI SPELA THE KNIFE PÅ MIN BEGRAVNING. OCH ANDREAS SKALL SJUNGA NÅGOT PÅ FINSKA FÖR MIG, HELST EN TANGO. TACK.)
För att slå fast att jag älskar hösten och ännu inte har några planer på att dö men väl på revolution och liknande, har jag gjort följande: HÖSTMIX- 92. Den var först till Essén eftersom vi skall påbörja hösten tillsammans med start i morgon kl 09:00 på våning 1 i Lagerhuset (är det samma sak som en trappa upp???). Sen blev den även till Andreas som de flesta av mina listor lyckas bli till slut. Sen blev den till min syster. Sen blev den till mig själv. Nu är den till valfri person om det ens finns några. Jag finns. Lyssnar på den hela tiden. Jag tänker lyssna på den och på Svansjön ända till 29 oktober då Arcade Fire släpper nytt. Slut på meddelandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar