första snön

temperaturen sjunker snabbt och det börjar lukta snö i luften. den faller ljudlöst; mikroskopiskt små, vita korn som plötsligt yr omkring oss. blek decembersol som när som helst kan gå ner om man vänder ryggen till. den draperas nu bakom slöjor av moln och dis. när skymningen kommer och vi tar oss hem har snöfallet tätnat och vi lägger våra stora halsdukar över håret. det hela är rätt dramatiskt och vi betraktar storögt hur staden förändras framför våra ögon.

några timmar senare är stora lönnen, lindarna och askarna utanför fönstren täckta av snö. varje gren accentueras av ett tjockt, vitt täcke. de gammaldags gatlyktorna som av någon anledning inte har bytts ut mot nya, de har aldrig varit vackrare än när deras florsockrade, runda glaskupor lyser upp grenverket underifrån. det mörkt ute nu. under träden går små söta gångar kors och tvärs genom snön, gjorda av människor som skyndat sig åt olika håll, eller gått omvägar för den trevliga känslan av att ha fått vara först i allt det vita. ens innergård och slänten ner mot spårvagnen är nu tabula rasa, en vit panå att måla med mönster av fötter, pulkor på släp, snöänglar och hundtassar. men jag gör inga gångar i snön. jag har rullat ihop mig på sängen och ämnar inte flytta på mig heller,  inte inom den närmast överskådliga framtiden. den vackra gamla adventsljusstaken lyser i fönstret med pappersänglarna utvecklade bakom sig och tre rosor av tyg framför sig. köket är indränkt i små ljuspunkter som strålar från stjärnan i fönstret (de sprids också utanför fönstret, det har jag sett en gång när jag stod nere på gården). ett värmeljus fladdrar i min lilla kakelugn, självklart.

jag ligger mycket stilla och hör hur staden tystnar. snön har nu bäddat in minsta soptunna under en vit hatt och varje bortglömd bil under en hel skidbacke. tjocka filtar och raggsockor, och tystnaden, och det där ljuset som redbergslid badar i, och mörkret utanför, och gatlyktorna, och tassavtrycken i snön... jag andas in doften av hyacinter som jag äntligen köpt för mammas presentkort på födelsedagen i somras. och jag trycker snoken mot axeln och ryggen framför mig; ryggen på den andra rävungen i lyan. ingen av oss har sagt ett ord på vad som känns som flera timmar. det stämmer nu inte men allt är som det skall vara. dessutom är det inte ens sent på kvällen, mörkt är det ju ändå, det finns massor av tid till att laga middag och vara vuxen. men nu, rävungar i fullständig tystnad och stilla ljus, och hela världen täckt av vit sockervadd utanför.