les noires

dagskymning; det blir inte ljust ute idag. jag eldar i min kakelugn i miniatyr. den står på soffbordet och signalerar hem, lugn/tröst och börjar framkalla en viss redbergslidsk trygghet. nå, allt är relativt! men faktum är att jag är mindre rädd för mörkret när det börjar kännas som att det mesta är SKITSAMMA, på ett bra sätt. "öppna armar, svarta ögon, klar i hjärnan."

ikväll skall vi klä oss i endast svart. vi skall dricka mörkrött vin och lyssna på toner av dunkel, bottenlöst djup och mörka, hypnotiserande färgskalor. stirra rakt in i mörkret. det tycker vi är festligt. och, givetvis, elda i kakelugnen. sedan skall vi gå på svartklubb i gamlestaden.

för att ge en chans till förståelse av vad i helvete jag pratar om/fnysa ännu mer åt mig (det är alltså valfritt och jag bryr mig inte mycket om vilket man väljer), tänk detta:

• svarta ögon som inte viker undan
• vilda toner av gong och laura palmer's theme
• sälspaningsstämning
• känsla av att befinna sig i karibien
• tankar på sjöfartsmuseets galjonsfigurer, som alla kommer från förlista fartyg (förmodligen mötte de ödet på karibiska havet)
• en kakelugn i miniatyr som aldrig slocknar

jag kan även tillägga detta, utkastet till luukinens kärleksbrev som jag aldrig skrev klart men börjat på:

>> när de andra slutat drömma för länge sedan, då vältrar vi oss i ögonblicksbilder och filmiskhet, vägandes på stolarna i mitt gröna kök. det finns många som vi; ändå känner vi att ingen riktigt förstår. vi var i vårt esse när huldran kom till. kören skulle sjunga i skogen, på en övergiven dansbana som träsk och grenar och barr vuxit över. och vi fick måla upp huldrans födelse ur gyttjan; äntligen väcktes också vi till liv. stranger than kindness är den elektriska huldrans toner, vi ser hur hon höjer sina armar och sin nacke och sina skulderblad, och borrar sina ögon djupt ner i dyn. skogen sluter sig över henne, öppnar sig för natthimlen och sluter sig igen, det svartnar för ögonen och vindar i huvudet. så ser också våra allra bästa stunder ut. >>

en av de få som fattar är anderssonska maja. hon bär en låda med mörkrött under sin arm. och regnet över oss är iskallt, osentimentalt och inte det minsta vänligt. sådan är skillnaden mellan fiktion och verklighet! iskall, osentimental och inte det minsta vänlig. de tre huldrornas huttrande lördagkväll, ha. i svart mundering och ett mycket mörkt sinne för humor - uppfriskande! som ni hör tar vi hand om oss själva och varandra på bästa sätt. det är nog få förunnat detta att få sitta runt en kakelugn i miniatyr och vältra sig i svart tyg, mörka toner och klirrande vinglas. terapi, uttryckslängtan, pretentioner eller patetik, vad vill ni kalla det. vad vill ni kalla oss. och jag känner mig mer levande än på länge. så funkar det. 

(välkomna till redbergslid ikväll, alltså. om ni bär svart och har kontanter till svartklubb på er.)