redbergslids karibiska akvarium

tove jansson skrev om morgonmelankoli. inte förrän jag läste det, förstod jag vad det var frågan om och vad det varit frågan om så många gånger. och inte för att jag är en hemul, men det odödliga i följande:

>> hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till (...). 

han kröp under täcket och borrade in nosen i kudden, sen flyttade han magen till sängkanten där lakanet var svalt. hemulen ägde hela sängen med utbredda armar och ben, han väntade på en trevlig dröm som inte kom. han rullade ihop sig och gjorde sig liten men det hjälpte inte. han försökte vara hemulen som alla tyckte om, han försökte vara den stackars hemulen som ingen tyckte om. (...) till slut steg han upp och tog på sig byxorna. >>

existensen är ofrånkomlig och snarstucken under morgon- och förmiddagstimmar när man är ledig. pressen att ha en skön morgon tynger mig ner i raggsockorna. och förresten har jag huvudvärk. jag kan få spel av att ha en helt ledig och förmodat underbar dag framför mig! det enda jag har kommit upp med hittills för att lugna den stressade idioten i mig, är att göra saker långsamt oavsett om morgonen är skön eller alldeles ödslig. just ödsligheten är det mest obarmhärtiga i ledig tid. den, tillsammans med pressen att vara självtillräcklig. jag retar mig på människor som är för självtillräckliga och inte behöver någon som drar sina fingrar genom deras hår.

ödslighet och inre kris/utmaning; temat för november. jag vet att ni känner igen er. men låt det droppa utanför fönstren, låt träden stå spretiga och utan löv. jag menar, det gör ingenting, vi drar på oss varma kläder och tänker på karibien igen. djup turkos, och genombruten av solstrålar, glasgröna vågor, och violett och mörkblå. pacific blue och vi ser droppar som rinner längs rutorna och vi känner det som vore vi gömda och hemliga inne i någon typ av inverterat akvarium. låt det strila runt oss... tonerna vindar, färgerna är obeskrivligt vackra mot allt det gråbruna där ute. och jag borde ha sovit längre. mitt huvud kokar av trötthet. men ödsligheten driver mig upp ur mina prassliga och tjocka täcken. det är snicksnack, jag gör vad som helst för en fin historia; det som driver mig upp är det faktum att jag slummerdrömt om jobbet ungefär fem nätter i rad. det lämnar mig inte i fred. men efter nyårsafton är det jag som står där.

SKITSAMMA. jag blir sur. "livet", osv. fuck it. fuck peace. jag vill göra snuskiga elektroniska toner, det är vad jag vill. jag vill en massa annat också och just därför skall jag nu kliva iväg och bädda sängen. långsamt. sammanbitet/med förtröstan. it's a thin line... men jag tänker på örtmans ord: du behöver inte läsa nåt. du ÄR redan allting. hur jag älskar henne för de orden. nu då?