proesin och svarta gloet

såhär fint har jag det hemma! tidernas stressigaste kurs i skolan + mitt äktenskap med indiekören + mitt nya liv i en glaskula + mina desperata försök att hålla regelbundna måltider + mina ännu mer desperata försök att gå och träna regelbundet + mina obstinata strejkaktiviteter som att prata i telefon med nära och kära i stället för att diska/plugga/träna/städa = rundgång; tilt-shiftmaterial; operfektionen i en glaskula. här är mitt liv! skitsamma.

igår på vagnen skrev jag SÅHÄR fint (idag är det sol, sol! men igår var det ja ni vet... typ gröt över hela stan):

storm över gbg. det är ingen nyhet. varje vinter är det samma sak. ändå får vädret mig och alla andra att undra varför vi överhuvudtaget valde att bosätta oss i denhär förbannade staden. vi har inga svar... vi kan i alla fall inte komma ihåg dem; de ligger mjukt inlindade i sommarminnen långt inne i våra darriga små kroppar. i somras cyklade vi till havet, satt på klipporna, solen sken på våra axlar och vi var liksom för varma när vi kom hem igen. vi visste att vi skulle bli röda och det gjorde oss arga då men nu gör det inget längre. vi har glömt, förlåtit och med inlevelse börjat romantisera de små ögonblicken, filmiska, som gjorde sommaren och som tar oss genom monsunperioden.
nu sitter vi intryckta i för tjocka jackor med väskan i knät, allt prasslar, spårvagnens rutor immar igen. det är blött som fan ute och julbelysningen piskas runt av stormvindarna. den gråter, okej det spöregnar, men JAG gråter för jag hatar jul i regn. jag får jordens-undergång-ångest i magen och hatar alla på den äckliga spårvagnen, alla utanför med för den delen. jag får som vanligt för mig att de är dumma i huvudet och för en kort stund får jag också för mig att jag till skillnad från dem INTE är det. så man skruvar upp volymen i lurarna och låtsas att de inte finns, att det inte luktar cigg, blöt hund och främmande människors otvättade hår, att inte vagnen finns heller, och framför allt inte lysrören i taket som får en att se ut som skulle man strax gå bort i lungsot. man lyssnar på the knife: neverland och låtsas att man kan flyga. det kan man alltså inte men sommaren är mycket långt borta nu och det skadar oss inte att vara lite dramatiska.

jag skrev med ryckiga bokstäver. trean smällde och kastade sig runt hörnet vid valand på ett förnedrande vis men jag var på väg till majorna för att träffa d och därför hade jag visst överseende med eländet. jag blandar tempus och person när jag skriver. ingen vet om jag diktar, återger, plagierar, fantiserar eller bara hittar på. jag skriver p r o e s i, så mycket ni vet det. min systers vän elin sa, "hon måste skriva en bok!"; min syster sa, "skulle du verkligen orka läsa en hel bok av detdär?", elin sa, "nej! det är det som är poängen". hoho. fortsättning följer, då skriver vi om avgrunden svarta gloet. underst-hummern. och om syrran. man blir inte dummare än vi!

(i natt drömde jag att jag räddade ett föl ur älven. jag kastade upp fölet till hästmorsan som blev mycket glad. sedan räddade jag mig själv. jag drömde även att jag och några till hittade ett helt stört litet djur med päls, det var en katthund. nej en kattbjörn! alltså kattbjörn ÄR ett djur, men inte i min dröm, den var helt störd. det var en knådis och den ville slicka mig på handen. jag ville fota den och skicka till emma... hon skulle förstå. efter tre onsdagsöl på tullen kan man tydligen drömma massor med nonsens.)