tabula rasa och utopin

jag önskar att jag fick vara tabula rasa, ny i världen och ren från solk. det får jag inte. men om, jag kunde tindra med mina gröna ögon och tro på allt, allt som kom i min väg. jag skulle inte veta någonting om någonting och det skulle vara själva poängen. nästa gång jag ser en ögonfrans som trillat av skall jag blunda, blåsa bort den och önska tabula rasa. det ÄR nonsens och nog är jag tacksam för att jag vet allting om allting osv men man kan leka med tanken och låtsas att man inte vore en cynisk/synsk jävel som muttrar bakom tjocka halsdukar, sticker sina tassar i jackfickorna och stirrar ner i marken för att slippa hälsa på folk man egentligen tycker mycket om och gärna skulle hälsa på och inte har sett på hemskt länge när man tänker efter och därför verkligen borde hälsa på och vara ärligt intresserad av. men jag väntar och ser, det är huvudsaken. och jag ser ju, om inte ljuset så ändå blek novembersol som jag tycker mycket om... tabula rasa är en vacker utopi. i stället tänker jag göra det bästa av allt mitt solk och det är nog egentligen det enda rätta. vem vill vara med en urblåst och naiv grönögding? inte jag.

somliga dagar är solket tjockt nog att ta på; man kan sträcka ut sin hand och stryka över slutna ögon och darrande fingrar. men jag vet inte, egentligen är alla dagar bra. det har jinns mamma sagt och henne tror jag på. eftersom mitt liv är en film, spelas sigur rós: hljómalind på högsta volym varje morgon. om jag ser ut över ett soligt redbergslid som skalats på alla sina löv, till och med östra kyrkogården är bar. eller om jag storögt blinkar ut i tät dimma. det är min låt, det kanske de inte visste när de skrev den men jag får ha överseende med såna detaljer. jag är inte den som är den. men jag vet så väl, känslan av att se världen genom filtret och genom bokstäverna F U C K, man känner sig som miranda july igen. hon ÄR på film men eftersom man har ohälsosamt god fantasi kan man ändå se husfasaderna glida förbi. och samtidigt, äh, för medan de sista löven från stora lönnen faller kan jag se saker som de är, världen i en glaskula, kristallklar och levande. i så fall vill jag ha allt mitt solk med mig, jag vill inte betrakta världen som vore jag ett urblåst ägg. jag önskar däremot att jag kunde luckra upp solket, få in en frisk havsvind och skingra röken, dimman. med mina ohyggliga fantasi- och romantiktics kan jag ro detta i land SÅHÄR: beach house: take care, det är såna ljud som behövs. de lyfter smog och smolk och man kan andas. världen genom kristallklart glas, som emma bomans sång ungefär, och då kan jag stava till jättelånga svåra ord, jag minns plötsligt all min franska, jag har garderoben full av vacker konfektion, glasburkarna fulla av rostade hasselnötter, mina heels är högre än någonsin, mitt hår har volym och redbergslid är fullt av hemliga små meddelanden som man kan hitta när man promenerar varje dag hela året om och annars också för den delen. jag kan inte hålla mig till saken. jag är inte ens filosofisk - mitt svamlande når nya höjder och man undrar om jag är riktigt klok. det är jag inte!

om man lurar sig själv, då FÅR man vara tabula rasa, under korta vackra stunder i taget. som när (och det här är töntigt) jag går med musiken i örona och ett ljud, ofta en synthslinga, sammanfaller med något jag ser som plötsligt ger den perfekta bilden åt just det ljudet. jag ser små ovala löv spela i vinden samtidigt som en ljus slinga glittrar i mina öron. jag ser en vindmätare snurra fort, fort uppe på grannhusets tak precis nu när jag sitter vid köksbordet och lyssnar på introt till ada: maps som är en av mina bästa låtar någonsin. malande synthmattor och en basslinga som bygger upp förväntningarna, ni fattar. man smäller av. då får jag för mig att jag kan allting, allting kan jag. allting vill mig väl och ingenting är per definition kritiskt eller ont. jag behöver däremot inga yttre bilder för att känna perfektionen i fever ray: dry and dusty för då skall man sluta sina gröna ögon, luta sig djupt in i mjuka duntäcken och höja volymen. man fylls av... färg.