på måndagsquizet förra veckan kom det en fråga om "mumindalen". han tittade på mig och sa vad bra, den här tar vi då. och vad var det för en fråga. "vad heter den lilla flickan som är med i mumintrollen". ööh... där satt man med sin knut oppe på huvudet, stirrade föraktfullt och skrev det som skulle skrivas. precis som hela puben gjorde. det var världens kanske sämsta fråga om "mumindalen". stoppa mumindalen i baken säger jag, ge mig frågor om homsor, mymlor, skrutt, knytt och gafsor. då kan vi prata. "mumindalen". nåja.igår såg och hörde jag körsång på ryska. jag rös. och sen dunkade mitt antilophjärta för de läste upp MIN text mitt i. alltså på riktigt, bokstavligen. jag var i härlanda kyrka för någon månad sedan och gick på dirigentkurs. samtidigt började de repa inför rachmaninov och de ville ha inspiration. vi fick skriva texter och idéer på lappar och lämna in. de använde delar av det vi skrivit tillsammans med saker som kören själv hade skrivit och läste upp på olika ställen i konserten. musik skriven från solnedgång till soluppgång. och mitt i, på det vackraste stället, över dov rundgång i basslingor och med gälla dissonanser som ekade genom kyrkan, läste de upp mitt. jag hade skrivit om att sitta i redbergsparken i november... precis som nu. fast så totalt tvärtom, så fullständigt och signifikant annorlunda. jag hade skrivit om att sitta ensam, sluta tänka och få tyst på den oupphörliga inre monologen... att låta kroppen få prata det språk som inte har några ord. låta den rasa, slitas i stycken och gråta sönder inifrån, eka av tomhet och skalla av blixtar. stroboskopet. det ordet använde jag inte då men jag använder det nu, här. om att november gav mig regn och tårar och tystnad. och att man läker då. satt jag alltså lipandes i kyrkan igår, i ett annat november, och efter min text vände hela konserten och gick mot soluppgången. efter det gick jag hem och drack bubbel med morsan och spelade mah jong. helt ok lördagkväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar