illusionen, bahamas och drakarna

vi åker spårvagn fram och tillbaka genom gbg. vi skakar på våra huvuden åt kiddos med dragspel och skramlande myntburk; de ger sig aldrig. och de är jämt vid grönsakstorget och hagakyrkan precis där man alltid åker förbi. vi nickar åt biljettkontrollanterna och visar våra för sura pengar inhandlade månadskort (vi har ju inte ens råd med kvartalsvarianten trots att man sparar en hel hundring på den men vi har alltså inte råd att vara ekonomiskt strategiska, ironiskt va). varje dag är det kontrollanter nu. nästan. man har inte nerverna att planka längre. det har man visserligen inte haft på länge men nu har man det verkligen inte.

vi kämpar med våra i-landsproblem. och de ÄR problem. när jag har för många olika komponenter att pussla ihop tillvaron av, då lipar jag och blir svag i kroppen. jag glömmer bort att allt egentligen är oförskämt bra och att jag är en klipsk typ. då är jag inte ens mårran, bara en kinkig osnuten unge utan mössa i iskall novemberskymning som inträffar kl 16 varje dag. jag hatar illusionen om att man på något vis förväntas klara av tusen saker samtidigt... vem har sagt att jag kan allting? vederbörande ljög. så att öronen flaxade. det enda jag vill just nu är att skolka från min kalender, hitta tusenlappar på gatan att köpa en helt ny garderob och necessär för, och sedan sticka till prag, berlin, bahamas eller sarajevo. känslan av att ligga i en solstol, suga på en paraplydrink och se delfinerna hoppa i solnedgången. världen i en glaskula. ingen snö där, än, bara extra glitter och stilla vågskvalp. eller för all del, en pulserande stad. tusen fotografier, tusen gator, rökiga klubbar och ölhak. ge mig. jag har det så bra nu att jag är utbränd. drakskräp som jag kan inte hantera multitasking och framför allt inte inkluderande känslostormar och double rainbows. drakar vaktar på sitt. de väntar, vaktar, väntar. de ger sig aldrig. så länge jag vaktar på mitt kan inget ont hända. inget gott heller för den delen, och det är där utbrändheten kommer in. nu frestas ni att tro att jag tycker synd om mig själv. och ni har rätt; DOCK behöver jag inte berätta varför jag är så imbecill i mitt antilophjärta. dessutom vet jag att det finns somliga som förstår precis vad jag pratar om och som själva är drakar med rykande näsborrar och oceaner av tid att vänta i. 

icke desto mindre genomlever jag den bästa hösten någonsin. det står nu utom allt rimligt tvivel. fattas bara bahamas. en samlingsbeteckning för att få en annan tid, bortanför drakvaktandet. en tid där man uteslutande lagar fantastiskt god mat, äter på restaurang, dricker öl mitt i veckan, går på konstutställningar och loppisar, promenerar bland djurhagarna i slottsskogen, kör varandra i bil till olika ställen typ dalarna, ser på tusen avsnitt av tusen serier, stannar oppe hela nätterna och skvallrar om livet, dess finesser och svarta hål, samt tar tusen och tusen fotografier av alla ögonblick som är så filmiska att det svartnar för ögonen. 

(epilog: jag kan inte multitaska. så när jag stirrar på er med simmig blick, svarar osammanhängande och glömmer bort vart ni skulle nästa vecka eller motsvarande information, ta det för fan inte personligt.)