fakta om meningen med livet

vägen till malmö är mörk och grå och full av dimma. man åker tåg, man blir vild av förtjusning när man ser HAVET, det är sent i november och man drömmer om julen, nyårsafton och dagarna efteråt när ett nytt år har börjat och ALLT ligger för ens fötter. man tänker på advent och på att baka lussekatter på lördag tillsammans med d. eller går vi ut i våra snyggaste kläder och ser ut som filmstjärnor och golvar gbg med vår absoluta och oomtvistliga gorgeousness. det är vi bra på. de stirrar på oss och undrar vad det är frågan om. det vet man inte men det är också skitsamma; poängen är att vi kliver gatan fram med våra långa ben (vissa är längre än andras), klipper med våra ögonfransar och köper god öl. vi sitter och dinglar med benen och pratar bort timmarna medelst oväsentligheter såsom exempelvis nagelbitning eller småkryp samt uppenbart livsviktiga spörsmål som ungefär femtiotalsestetik, pianostämning och twin peaks. nu tycker ni att vi är pretto. jag vet inte. jag lägger mig inte i.

jag sitter på ett tåg. på ett bra sätt. i malmö finnes nybryggt kaffa, husmanskost, eviga loppisrundor och, örtman. hon och jag skall sitta i bilen, lyssna på töntig musik och härma gbgska, malmöitiska, dalmål, gotländska samt amerikanska. det är det vi gör bäst. minus gotländskan, den är jag vissen på. vi skall även författa businessmail. vi skall ha strama kläder på oss, sitta på ett snyggt kafé med varsin kaffakopp och skriva på emmas mac. vi får lätt storhetsvansinne av att umgås. vi liksom tittar på varandra och bara, "FAN vad SNYGGA vi är! vi är fan snyggast av ALLA*." sund och korrekt verklighetsuppfattning, återigen. ironiskt nog känner jag mig fulare och sunkigare än någonsin... MEN vad är meningen med livet om inte att hänga med dem som får en att känna sig som en filmstjärna inifrån och ut.

fakta om meningen med livet: äh, jag vet ingenting om det, särskilt inte nu för tiden. jag släpar runt min trötta kropp och känner mig som en blandning av mårran, ravenwaves, en gul galen uggla, en filmstjärna, en apa samt roffe, mitt öl-alterego. okej meningen med livet är att man ska hålla käften och inte lägga sig i. när jag lägger mig i, då kladdar jag rädslor och vanföreställningar om saker på andra saker. saker som sköter sig själva om man inte lägger näsan i blöt och sig i (tvångströja tack). jag skall hålla hårt i gula ugglan dessa dagar, det är uppenbart. och jag skall ringa min syster ofta och länge!

* = bildbevis kommer senare, efter helgen.

jag gillar advent. det är nog det bästa på hela året. julstök. allt kan fotas med tilt-shift, alldeles särskilt min kommande första advents-frukost i mörka novembermorgonen, precis så provocerande perfekt att ni kommer hata mig. gör det bara. det får jag bjuda på. vi ligger sedan på sängen, sover middag och läser tove jansson för varandra. eller, jag läser, tvångsläser. han nickar och ler, jag anser att det är meningen, man MÅSTE, läsa tove jansson. alldeles särskilt i höst-/vintermörkret. annars är man ingen människa utan snarare kanske en alienerad grå herre ur MOMO - Kampen om tiden. ni fattar. eller det gör ni inte, men det hela ger ett motbjudande sliskigt och ändå fantastiskt och filmiskt underbart intryck. det vet jag, för jag är cynsk. det tycker inte han; jag borde inte lägga mig i vad andra människor känner och tycker och tänker. jag förstår inte vad han pratar om... så är det! att vara en gul uggla utan vett och sans och som vaggar fram och åter medan man rabblar osammanhängande stavelser, dreglar tankspritt och tror att man har genomskådat ALLT för längesedan fast har man inte. man har inte förstått någonting, det är det som är så bra.