baklängeshjärta

tog en öl med kim. vi satt bredvid ett par som hade en mycket, mycket vissen dejt. de var typ knäpptysta och satt med sina telefoner. de fotade ölen för att (min teori) lägga upp på instagram med kommentaren "måndagsmys med älsklingen". samtidigt var det uppenbart att de varken hade mysigt eller älskade varandra... eller, det sistnämnda vet jag inget om då men mysigt hade de verkligen inte.

jag har ofta såna där dejter med mig själv. jag tänker att det skall vara mysigt och okynnesfint och självtillräckligt men det är det inte. det molar i skallen och bränner bakom ögonlocken. särskilt när jag skall ha en trivsam dag på stan med mig själv, det händer då och då. slutar alltid med gravt blodsockerfall, folkskygghet och ekonomisk ångest utan att jag köpt nåt enda nästan. jag vinglar på nån jävla spårvagn hem och känner mig helt tom. 

gva insomnia

nu när jag ändå är inne på ämnet SAKER SOM HAR SKAVANKER kan jag nämna mitt så kallade hjärta. det är vrängt ut och in, tyvärr. varje dag ekar palpitation: repeat / reverse / rebuild där och varje dag går någon längre ifrån mig när jag tror att jag håller dem i handen. det gör jag alltså inte. till och med detta: maja sa på sommarkollot, att man inte visste om man skulle krama mig eller hålla sig borta i början när vi lärde känna varandra. high five och är det någon som kan fara åt helvete så är det jag själv och jag far faktiskt åt helvete i princip dagligdags, för är det någonstans det ekar så är det under mina fåniga fötter när jag trampar gbgs gator. jag går i klackskor som för att vara märkvärdig och får skavsår av dem efter en lång dag. sedan tycker jag synd om mig själv. som nu! utan skavsår men med självömkan. ok hejdå.

nå, jag vill fara om inte åt helvete så till san fransisco. jag bara ser det framför mig. örtman, när drar vi, ungefär. men allt är baklänges och jag är ut och in. lagom till midsommar blommade syrenerna i gva. hallå eller. och för varje morgon blir jag mer och mer lik ett lik. jag är en åsna, och jag sover för lite om nätterna. en åsna, och jag kunde behöva mer realism och färre dubbla regnbågar i mitt liv egentligen. men, å andra sidan, hur vore det att dumpa sina fåfänga känslor i fontänen i brunnsparken bara för att man är en åsna och inte borde expressionera sig. jag är utåtagerande typ, det vet vi. nu kan vi också gå igång på att uppskatta oss för detta och sluta nypa oss i örat för det. 

PS. en gång skrev jag att min förfader august var en slampa som låg med halva sverige för att inte tala om brudarna i västra tunhem. nu har det visat sig att det var anna-charlotta, eller om det var johanna, som stod för detta ansvarslösa leverne. i själva verket hämtade august, som var god och vis, sitt fruntimmer på fattighuset, efter att hon blivit utkastad från föräldrahemmet med alla sina oäkta kids snoendes kring benen. så var det med det. någon var en åsna. det kan ha varit anna-charlotta. eller om det var johanna. ELLER august, som förbarmade sig över en tjej som å ena sidan varit lätt på foten, lösaktig och jävligt promiskuös och förmodligen förtjänade fattighuset, och å andra sidan levt som brudar gör mest med den skillnaden att det inte fanns kondomer på den tiden. hon ba, "låt mig vara, karladjävul, om du tämjer mig skjuter jag med mitt armborst!". det var slutet på den historien. eller början, det beror på hur man ser det kanske.