om rävar och charlotte rampling i toner

solnedgång i trädtopparna, silas in genom tallarna som står bortåt sjön. jag har pratat med farmor i telefon och vi har konstaterat att man tänker på framtiden. alltså oavsett hur gammal man är. och farmor är, som hon själv ofta klargör, rysligt gammal. hon tänker på framtiden, och jag tänker på framtiden. när vi har lagt på går jag beslutsamt in i badrummet och spikar upp en tavla med ett par rävar ätandes en and. jag hittade den för 40 kronor på en loppis i eftermiddags och jag tänkte, den skall hänga över den nyligen uppsatta turkosa hyllan i badrummet. jag tänkte, det rummet behöver lite KARAKTÄR. och det har det nu, på gott eller ont. ett par rävar i gulgrönt sätter tänderna i en livlös and. rävarna har vansinniga ögon och hela tavlan är egentligen rätt fult målad. det tilltalar mig på något sätt.

det är samma sak varje sommar. jag sitter i min gamla skola och skriver. jag vet inte om de har lust att läsa men jag har lust att skriva.

jag har även lust att sitta uppe på bänken och luta mig mot kylskåpets ena sida, med benen uppslängda och kikandes ut genom fönstret. det är kanske det bästa stället att sitta på här. fast just nu sitter jag vid köksbordet med EN KOPP TE (detta fjantiga koncept, men det är vad jag gör), och lyssnar på first aid kit. det är sorgset. alternativt scenario finns säkert, men det ÄR sorgsen stämning.

jag sitter i köket och ser ut över den lilla remsan äng som står på gården och som väldigt bestämt INTE tillhör skolan utan grannen som bor bakom vedboden. de äger alltså tomtmarken men har sitt hus på andra sidan vedboden och ser följaktligen inte ängen. men för att det inte skall ske några som helst missförstånd typ att man tror att det är trevligt att vila ögonen där eller kliva runt bland ängsblommor någon gång och även plocka in och ställa i turkosa glasflaskor, har de spänt upp ett tjockt vitt snöre mellan ett antal pinnar och armeringsjärn nerkörda i marken. detta medför att man ofrånkomligen stirrar på ett tjockt vitt snöre i stället för ängsblommor när man försöker vila ögonen på ängen som STÅR PÅ marken kring skolan men alltså TILLHÖR grannen. detta är oerhört viktigt. och det sticker i ögonen på mig. ängstrasan är dessutom min, det vet jag, för den har jag sprungit på när jag var liten och även jordkällaren som står på ängen är min, för den har jag klättrat på och ramlat ner från och vrickat foten. men nu är den någon annans och det är mycket fånigt. jag stoppar in lurar i öronen och glömmer ängen, jordkällaren och gården, för att försvinna in i sommarens musiksession som heter charlotte rampling.