den dyigare delen av skogen

det finns ett hål i skogen. det finns en mörk, mycket smal stig som slingrar sig, förlorar sig mellan träden. den försvinner mellan tallar och mörka granar och är egentligen mer som en tunnel, för ljungen och blåbärsriset har nästan vuxit ihop över den. skogsmöss pilar ljudlöst i de uppkörda spåren under ljungen. det var evigheter sedan någon trampade stigen. samlingsbeteckning för mitt s.k. livsprojekt i ekorrhjulet. det finns ett hål. någon som skogen för länge sedan har tagit över, sitter där. en smal och trött rygg, ett mörkt hår, resten är skog. fingrar som stickiga granruskor, ögon som slambruna gölar. lav i håret, kroppen insvept i mossa och slem.

det här är alltså inte ännu ett filmiskt ögonblick.

på ön blåser ljumma vårvindar. man sitter på bron och löser korsord och dricker kaffe. sover långa stilla timmar inne i blå tarrsängen. katten är vänlig eller bara bekväm; den ligger hela tiden och trycker intill smalbenen på en.

huldran bakom granarna.
mårran sitter vresig i en pöl full av paddor, brunt vatten och trädrötter.
otäcka krypet på stenen i hålet. har alltid suttit där och väntat, väntat. samtidigt krispig och ihålig, frasig, ljus som pärlemor på insidan. det är också rätt äckligt. kontrasten.

man får stå i sen eftermiddag, ute på klipporna, vinden är inte kall, den är snäll och lugn. solen värmer fortfarande. det får bli kväll, när det är såhär...

ingen regissör. alla är lurade. kväll eller inte kväll i hålet i skogen. ingen kommer förbi på den där stigen. ingen kommer att komma förbi. det har heller aldrig varit frågan om att någon skall komma förbi. hjärtskärande vacker solnedgång över det där förbannade träsket. över den dyigare delen av skogen skallar nico och velvet underground: all tomorrow's parties tillsammans med kvällsdimma och en explosion av solnedgångsneon som silas in genom valv av granar och majestätiska tallar. så var det sagt.