som scenen ut trollkarlens hatt när muminmamman tanklöst släppt ner en tass full av kryptogamer i hatten och de förvandlar huset till en djungel. någonting liknande verkar ha hänt hemma hos jenny helsing. det växer ur varje bunke och bytta; köket är svårt att urskilja bakom alla hippieodlingar, alltså inte knark men sånt där som inte ens underbaraclara orkar odla i sina vitmålade fönster. hon bor invid ett träsk tillsammans med sin norrländska man och deras två ohängda katter, a.k.a. urven I och urven II. runt träsket växer en skog. och i den skogen far hon runt. hon travar hukande mellan tallar och nakna alar som inte fått löv än. det är snö kvar på norrsidan om träsket men vår i söder. hon vänder på stenar för att kontrollera att där är fullt av äckliga kryp. hon biter i sälgen för att försäkra sig om att det tänker komma vide. om folk ser hur hon hasar runt är inte viktigt, det är liksom helt tyst omkring henne förutom några yrvakna fåglars förvirrade rop. laven smakar äckligt. det är som det skall vara.
i bilden från trollkarlens hatt får jag för mig att hon är snorken längst ner, med löständer av apelsinskal. inte fan är hon jane a.k.a. snorkfröken. men, det blir allt tydligare, hon är det arga och lätt desorienterade odjuret till vänster. bisamråttan, som har krupit in i ormbunksskogen med en handduk svept om huvudet för att ingenting skall växa in i öronen på honom. hon stirrar med anklagande ögon omkring sig och frågar, "ja vad gäller saken". obetalbart! och hur vi härjar när vi är tillsammans. då sveper mamma handduken om sina öron och väntar på att vårt oväsen skall övergå i lycklig utmattning framför barnfilmer på vhs.
vi kommer att ta över gva. den stackars byn, den vet inte vad som väntar. hon och magnus skall köpa gården tvärs över bäcken, våra knådisar skall springa över lilla bron och låna socker av varandra. de skall gömma sig i lador och uthus, och skrämma skator som byggt bo i de övergivna skorstenarna. och vi skall sitta inne i något av våra kök, skrocka och koka kaffe. svära och tala om hur det var förr. vilka jävla kärringar vi kommer att bli! som i alla filmer finns det hinder att överkomma. dramaturgiskt sett är vi där nu. inte då för en massa år sedan, som man kanske kunde tro, men nu. vad gör hon i sydöstra norrland medan jag campar här i västra götaland. epic fail! men... en dag... och är det något vi har ihop så är det filmisk kärlek. hjärtslitande sådan, och har alltid varit. ändå känns det som om den blir mer så för varje år som går. medan vi närmar oss kaffeskrockandets dagar blir vi helare och visare. inte samtidigt utan snarare i en funktionell växelverkan - hon undervisar mig om livets vedermödor när jag glömt hur man gör, jag bäddar in hennes arma huvud i bomull när hon är utom sig. eller sveper en handduk om det så att ingenting skall växa in i hennes öron. hon kan stirra ut med arga, förvirrade och krävande ögon där inifrån, som anklagar tingens kaosartade tillstånd, och jag kan klappa på det madrasserade huvudet. ja ja. nu kokar vi kaffa.
nu undrar ni med oerhörd spänning; vilket soundtrack hör till monstret i skogen. det skall jag tala om. och om ni tror att detta är sentimentalt, teatraliskt, överdrivet, sliskigt och patetiskt, då har inte en syster som jag har. öh! jenny ingrid maria helsing, detta vet du redan, men den här är till dig. antony and the johnsons: you are my sister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar