spänningsroman, eller, avdelningen "stor konst"

blödigare dagar får man leta efter. min hjärna är trög och mitt hjärta är en trasslig risbuske. somliga dricker läskande, somriga öl i vad som faktiskt är en ljummen kväll. själv sitter jag mitt i den underliga och magiska ljudbilden av anna von hausswolffs ceremony kombinerat med barnskratt och skrän som ekar från innergården, en ljudbild i mörkgrått, svart och en turkos-blå som också nästan är svart men ändå är något annat och väldigt full av färg. den flimrar bakom ögonlocken.

alla dessa sånger vill jag göra med min kör. alla de drömska tonerna som så otroligt enkelt skär genom kroppen och stiger, stiger. de säger att jag alltid vill få dem att sjunga om mörker, ångest och ond, bråd död. kanske vill jag... det lägger jag mig inte i. jag vill dirigera den mäktigaste musiken, de största känslorna. jag vill stå där med ryggen åt publiken och KÄNNA hur det rasar inom deras kroppar bakom mig, när jag lyfter armarna och öppnar körens miljoner röster upp genom taket och upp i himlen. och, jag vill dirigera vänd mot publiken. jag vill vända mig om mitt i musiken, titta snett upp mot en spotlight och bara fortsätta. kören och jag känner varandra utan och innan, de vet precis, de behöver inte mitt ansikte just då, men publiken ser plötsligt vad fan det är frågan om, och har varit frågan om sedan våren 2010 när jag blev körens dirigent... och kören ser mig i motljus för en stund. våga vara ny. tabula rasa.

arbete och kärlek

jag tappar uppfattningen om tid. jag kan inte hålla reda på om det går dagar eller evigheter, och inte heller minns jag poängen med äventyr, alltså de stora äventyrena. min klocka går dessutom för fort. jag vill sitta stilla tills någon kommer och snyter mig, och leder hem mig. alternativt ut mot havet för att flukta en ball solnedgång. alltså, jag vill ha stor konst, massor av tid och sovmorgon varje dag. och just så kan vi sammanfatta läget.

det vänder sig i magen. det borde det inte göra. och som om det inte vore nog har jag en fläck på mitt tangentbord, i vad som ser ut som en fullständigt perfekt silhuett av ett höstlöv. jag tar det mycket personligt.

nu tänker jag gå och göra yoga på mitt smutsiga vardagsrumsgolv, det är antagligen det enda som hjälper. jag är en idiot, det vet vi, nu har jag även officiellt inträtt i stupidhood. skål. annorlunda uttryckt, jag skall hålla mun om sådant jag inte fattar och inte kan reda ut. typ tid. typ framtiden. typ spänningsromaner. och framför allt pensionspapper, är det något jag inte vet ett skvatt om är det dessa. jag uttalar mig heller inte om dem. det aktar jag mig noga för. (en annan sak jag inte vet något om är somligas benägenhet att tillrättavisa mig med fåniga, vuxna kommentarer, gärna över internet men även irl, det händer ibland. jag undrar om de tror att jag inte kan ta hand om mig själv eller om de är oroade att jag inte tänker växa upp och börja jobba på konsum. jag kan ta hand om mig själv, jag tänker inte växa upp. konsum var en överdrift, de vill mest ha mig på plats, nöjd och lagom. jag undrar vad det är som provocerar. eller också skiter jag i det. it's a thin line.) det jag vet minst om är den så kallade kärleken. jag kan skriva en SPÄNNINGSROMAN om ni vill, eventuellt med titeln allt jag inte vet om kärlek egentligen men borde ta reda på, alternativt, mårran och myrornas krig. det vill ni nu inte. och kärlek är för åsnor. typ. jag vet inte. det är alltså min poäng.

somliga spelar olika typer av reggae och har öppen balkongdörr endast av den vilseledande anledningen att det är sommar. vad dessa människor eventuellt vet om kärlek vill jag inte ta hjälp av. jag litar inte på folk som spelar reggae. inte heller litar jag på folk som undrar varför jag vägrar göra musik som är "lite gladare", "inte så mörk" och som ställer frågan, "måste det handla om ångest jämt?". svaret är ja. okej det är det inte, men svaret BLIR ja av dessa frågor. ibland är jag verkligen fascinerande dum i huvudet, till exmpel nu ungefär, men huvudpoängen är att jag intresserar mig så oändligt mycket mer för exempelvis anna von hausswolffs nya skiva än olika typer av ljusare teman endast av den vilseledande anledningen att det är dags att sjunga något lite gladare eftersom allt inte måste handla om ångest jämt. ångest och ångest... sexet vi sjöng i juni var inte ångest. det var inte heller ljust. det var allt annat än ljust. alltså vill ni ha lättsmälta saker, då har ni er en inte vilseledande men däremot mycket klar och tydlig anledning, att byta dirigent... och tacka fan för att det handlar om ångest, tänk om vi hade gjort en sorglös och glad konsert om HAVET förra våren...  gymnastiksal, papier mache och mobiler i prasselpapper föreställande maneter inkl tentakler. samt ett gäng indiepopare i sjömanskostym. hejdå.

jag är nervös, blödig och har idag en anstrykning av otillräknelighet över mig. tillsammans med en hjärna som känns som vore den fylld av kvicksand. ocharmigt! svaret är nu inte att allt handlar om ångest, det gör det inte, SÅ mycket har jag växt upp. svaret är heller inte att folk som arbetar på konsum kan fara åt helvete. däremot konstaterar jag alltså vissa kunskapsluckor gällande pensionspapper och annat. i synnerhet annat.