fakta om lycka och gymmet

jag har fångat dagen. jag har åtminstone gjort något impulsivt. om det är att fånga dagen vet jag inte. det kan lika gärna vara att skjuta dagen i foten. vad vet jag. igår kväll fångade jag kvällen... jag bestämde mig för att sluta läsa haruki murakamis 1Q84 och börja läsa om tove janssons resa med lätt bagage. det var ett mycket bra beslut. idag skickade jag en spontan och huvudlös ansökan till sportlife om att bli instruktör till indoor walking. detta är mycket underligt eftersom jag är lat och dessutom hatar skrikande instruktörer. och samtidigt var det just därför jag fick för mig att göra det. ni vet ju vad jag säger om gymmet och dansgolvet. jag säger, för dem samman.

när jag (faktiskt) promenerade RASKT och OERHÖRT HURTIGT i en hel timme runt örgryte i förmiddags, lyssnade jag på dansmusik i stora hörlurar. och jag låtsades att jag spelade på gymmet, inne i ett träningspass, och jag tänkte, okej nu är den här låten slut, undrar var jag skulle bryta... ok här, man behöver få in nåt nytt typ NU, och vad händer. en bil far förbi med någon typ av dunkmusik som i en klockren taktmix tog över när min låt klingade ut. då tänkte jag, jag är lycklig. sådan är lyckan, den far förbi som ett dovt och burkigt beat och man hör dancing in houstons blipblop mixas in perfekt, och man får aldrig det ögonblicket åter.

något annat som gjorde mig om inte lycklig så ändå hoppfull om livet och framtiden, var att jag passerade SUNES FIK. det tyckte jag var fint. jag måste gå dit och kaffa.

och ännu en fin sak är att när OS står på och går i vardagsrummet, då är det plötsligt kvartsfinal i rodd och vem sitter i båten om inte LASSI KARONEN som jag hade i DANS på högstadiet? jag minns honom i gymnastiksalen, stor som ett hus, visandes schottis och foxtrot och bugg med martina engmalm som hade blondast hår och ljusast skratt av alla. dessutom är lassis tränare ingen annan än PLIGGEN, som jag hade som idrottslärare i samma högstadium. jag älskade pliggen. jag var fullständigt trygg med honom och dessutom fick han mig att hoppa över fyra meter långt i längdhoppsgropen. jag tyckte om längdhopp, och höjdhopp. men vi var tyvärr även tvungna att springa 800 meter vilket janna och jag gjorde tillsammans och efteråt låg vi i gräset och halvdog och kunde inte andas och såg upp i himlen och hade ingen aning om hur resten av livet skulle gestalta sig. jag minns det som igår osv.

om 1Q84 har jag ingenting gott att säga. språket är banalt och dessutom helt utan känsla; så blir det ju ofta med översatta böcker men det är ingen ursäkt. vidare vägrar jag förstå meningen med att nämna aomames välsvarvade kropp och att hon har "kortkort tajt kjol" på varannan sida. osv osv osv osv. för att fånga dagen skall jag nu kliva in i duschen följt av en tripp till naturhistoriska med kocken. jag längtar efter lodjuret. och övriga kokon.