någon typ av jättebra tillstånd, eller, minnen från styrsö

det är sommar på styrsö och vi promenerar över ön. det är otroligt varmt, sol över våra axlar och vi längtar efter kall saft och kall folköl. det får vi också, senare. vi hittar det vackraste huset, okej kanske inte det vackraste men det som kören skall bo i för alltid. en gång på kontikis ölbingo satt vi och fantiserade om ett stort hus för kören att bo i, för vi kunde ju inte vara utan varandra, hur skulle det se ut. och vi hittade det på styrsö. det stod till och med en stor ek bredvid som sträckte sina grenar upp till översta våningen och rummet på gaveln där jag skulle få bo. vi stod stilla och fick värk i hjärtat av vetskapen om att en fantasi är en fantasi och att det var dags att fortsätta promenaden. nå, vi satt sedan på rad med benen dinglande över kanten på en brygga, vi drack medhavt kaffe och åt sockrade saker vi köpt med oss från kafé. solen var obönhörlig på ett fantastiskt sätt, jag som hatar när det är för varmt, men med havsbris och underbart sällskap och fladdrande klänning... jag var såld och det där minnet är kristallklart fortfarande. när eftermiddagen blev sen lade vi oss på en filt med glass och kall folköl. elsa badade, det gör hon alltid. vi ville aldrig fara hem. på båten tillbaka mot gbg försjönk vi i vemod. det är så typiskt; inte fan kan man hantera en perfekt sommardag utan självklart skall man bli blödig och sentimental. så är det när ens hjärta är gjort av spunnet socker. hö hö. okej när är det sommar igen? men, såhär låter i alla fall ovanstående minnen från styrsö.

nu till de goda nyheterna! om ni frågar mig ifall vi skall hitta på nåt nu när det blir mars och trots allt vår fast man inte tror att det är möjligt, då kommer jag att svara ja tack. grattis till alla er som går runt med en stark men inte tillräckligt välartikulerad känsla av att ni tycker om mig och eventuellt älskar mig, men att vi ses för sällan, nu har ni chansen. ask me out - I'll say yes; och faktum är att det finns hundratals saker vi kan hitta på. jag är jätterolig att vara med oftast, och är bra på att lyssna när ni har dåliga dagar. det är det som är så fint med mig. och så är jag ödmjuk och anspråkslös också. alla vinner! ring mig. alternativt, jag kommer att ringa er, var så säkra. och då skall ni svara ja tack.

när den där våren kommer, då skall ni få se på fan. dvs. allt kommer bli bra, jag ska bara fixa lite grejer först. jag har en lista på tusen saker som borde skruvas åt, lösgöras, repareras, upplösas, förankras och elimineras. den listan sitter upptejpad på insidan av mina ögonlock så jag ser den tydligt varje gång jag försöker slappna av och blunda, smart va. eller? varför beter vi oss som vetenskapsmän, när de flesta av oss varken forskar på stamceller eller försöker omkullkasta relativitetsprincipen eller uttalar oss om nya rön i den vetenskapliga tidskriften SCIENCE...? varför tror jag att allt blir bra om jag bockar av min lista på allt som är fel med mig och mitt liv? jag menar alltså att vi resonerar och problematiserar kring det mesta i vår värld, men ändå har vi en underligt sentimental relation till kausalitetsprincipen, som om just den skulle vara tillämplig i våra kaotiska men meningsskapande vardagliga aktiviteter. det är den kanske, men vi missbrukar den och använder den i fel situationer tror jag.

en man som föreläste för oss om organisationsförändring pekade på detta (detta = kausalitetsfixeringen) och jag tyckte att han såg rakt in i mig och lade en hand på mitt trötta huvud osv. för han uttryckte sig ungefär såhär, att vi lever i en föreställning om att bara vi diagnostiserar och fixar till allt som är fel i en organisation, eller ett damhuvud för all del, då kommer det att uppstå "någon typ av jättebra tillstånd". jag älskade de där orden, för det ÄR ju precis så. vi kan alltså lista etthundra saker vi hatar och är frustrerade över och känner oss stressade av och önskar vore annorlunda OSV. och vi har känslan av att bara vi grejar det, då blir allt bra. vi kommer att uppgå i någon typ av jättebra tillstånd, vi vet inte vad det innebär eller hur det kommer att se ut, men när vi har bockat av alla problem är det bara att köra... jag är måttligt bra på att formulera klara visioner över hur jag VILL ha saker, hur jag vill vara, vad jag vill göra och vart jag vill komma. och jag tror att detta är mycket vanligt. vi önskar oss någon typ av jättebra tillstånd och vägen dit går ut på att sopa igen spåren efter alla våra misstag, snedsteg, nederlag och besvikelser. som om det fanns ett kausalt samband mellan dessa och vägen framåt. nu skall ni inte missförstå mig; jag är utled på allt tjat om målfokusering och självdisciplin. "OM du har ett tydligt mål SÅ kommer du att lyckas" och jag sätter händerna över öronen för jag orkar inte höra mer om robotifieringen av människor. vi är irrationella, sökande, hopplösa, naiva och går icke att programmera till att åstadkomma prestationer. jag tror således inte på kausalitet i detta avseende heller. däremot tror jag på visioner. mål är farliga saker. man halkar lätt in på området krav i stället, men en vision skadar nog inte. när vi konkretiserar det där jättebra tillståndet vi hoppas på, till visionära bilder av hur vi vill ha livet/dagen/söndagsförmiddagen, får vi inte mer mod att välja bra saker då... icke att förväxla med mål och kausalitet alltså. en vision ger energi, pepp, eventuellt mod då, och jag vet inte, värme. det tror jag att vi behöver! då är det roligt att välja det som är bra för oss och som för oss i riktning mot de där visionerna.

men jag menar, det krävs nog mod för att våga formulera visioner. tänk om vi inte når dit? det ger väl en falsk känsla av trygghet att diagnostisera fel och misstag i tron att själva diagnoserna är biljetter till någon typ av jättebra tillstånd. likaså lugnar det oss att tänka på mål uppdelat i tidsbestämda delmål. också en biljett? eller tvångskvantifiering för att slippa riskera att göra nya misstag och halka till? jag tror på: mer visioner, mindre mål, mer kärlek, mindre krav, mer värme, mindre matematik, mer energi, mindre piskor. då blir det nog roligt att ta sig någonstans... arbete och kärlek, som tove jansson sa.

galen kattunge som julia vaktar åt en kompis. där var det bara energi, galenskap och pepp. inga krav och framför allt inget mål. den bara körde.