under enhörningen

i eftermiddags satt jag och halvblundade under enhörningen* på kungsportsplatsen, trött, utsliten och blödig. lyssnade på palpitation ashögt, vad annars, kände tårar bränna bakom ögonlocken efter vad som kändes som tusen långa dagar i skolan, tusen år med obetalt heltidsjobb med kören, inga pengar, oviss framtid efter examen och hår som långsamt vitnar medan jag vinglar runt i gbg. jag såg himlen mörkna, kände vindarna blåsa upp. och tusen fåniga människor såg jag. de jagade runt i fredagsshopping. de skulle hem till sina significant others, sina rufsiga hundar och trettonåriga katter ungefär. de skulle hem och sänka ett par glas umbala och de skulle krypa upp i sin enorma soffa med älskare, umbala, hundar, katter, hönor och PLÄDAR. de skulle hem och ha FREDAGSMYS och kolla hockey-VM i sin enorma soffa. jag satt så stilla, medan håret flög runt skallen i den där varma vårstormen som kom precis just då. jag gav pengar till en tiggande gumma som kom fram. eller, först såg jag beklagande ut och skakade lätt på huvudet inifrån min palpitaion-värld. sen ändrade jag mig och grävde fram ca 13 kronor som jag gav henne och som hon blev mycket tacksam för. jag vågade knappt se henne i ögonen för jag ville inte att hon skulle tro att jag kände mig storsint, givmild och godhjärtad av att ge en vindpinad kärring 13 kronor. jag kände mig bara smutsig, rik, otäck och cynisk, och jag tyckte inte att jag hade rätt att le nådigt åt henne över 13 kronor. tårarna var mycket nära att börja rinna och jag började tänka att oavsett cynism, relativ rikedom och skam, varför kunde jag bara inte se henne. låta det gå en lång sekund av mitt liv där jag bara såg henne i ögonen och erkände att hon fanns och behövde jävligt mycket mer än 13 kronor men det var vad jag gav. för det var ju inte för hennes skull jag tittade bort när jag kände mig rik och otäck, det var ju bara för att JAG skämdes och kände mig otillräcklig, och det är inte hennes problem...

här har jag nu lagat middag åt mig själv och har en fredagkväll INKLUSIVE ett par glas rödvin men exklusive katter, hönor, älskare och hockey-VM (jag är mer en fotbolls- och friidrottstyp, nu när jag kom in på ämnet sport, mästerskap och blödighet). jag finner mig själv tänkandes på en tiggande tant. och jag har minst två hemliga vänner som inte heller hånglar i soffan om fredagkvällarna! upplyftande! nå, om den här kvällen ägnas åt vuxet ensamliv kommer resten av helgen att ägnas åt barnsligt samliv medelst kollo på styrsö tillsammans med indiekören. ingen fattar någonting av vår kärlek, den är av en hemlig sort som man hade med någon lite konstig under mellan- eller högstadiet. ingen förstår liksom. och de undrar vad man ser i den där typen. svaret är, ALLT! okej inte allt men...

och jag har förresten bokat in min första plan för sommaren: gbg >> gva via gävle, till midsommar. vill ni ha mera kollo, kom till min stuga och tälta på gårdsplanen. jag bor alltså i en gammal skola vilket innebär öppen liten gårdsplan utanför. bara säg till! misse far förbi gva ibland och smsar mig rapporter om hur varmt det är i vattnet och om att skogen och sjön är lika vackra som vanligt. så byn är inte kör-oskuld så att säga. midsommarmöjligheter gäller i och för sig inte endast kör. skitsamma, det är där det händer kort sagt. alla får ha kollo med mig. kollo som inkluderar badminton på gården, bad i sjö, kall öldrickning, loppisar, sena spelkvällar, utflykt till dalheden där man ägnar sig åt nationalromantik och fotosessioner, musikskapande, matlagning och korsord. eventuellt lite sol om man får någon.

* = det är alltså en enhörning, av alla fyrfota väsen, som KONUNG KARL IX rider på och som kopparmärra ÄR. konung karl, den här är till dig: the unicorns: I was born a unicorn. han red in på sin regnbågsfärgade enhörning år 1904 eller när det nu kan ha varit, och ÖGONBLICKLIGEN såg alla att han var gay. det var alltså den första konungen att "komma ut ur garderoben" och tala om att han älskade andra konungar och ärligt talat fann drottningarna rätt larviga. istället föredrog han att rida i solnedgången på sin glittrande enhörning medan han sjöng på ovan nämnda musikstycke. han sjöng jävligt illa men det var det ingen som tänkte på, allra minst han själv.

det kan gott storma ute, jag skall äta sega gamla ostbågar, det är de godaste, och se på senaste avsnittet av mad men, helt själv, THANK GOD. sjukt jobbigt att behöva dela på ostbågar, rödvin, plats i soffan och mitt lilla existensminimum som är redbergslid.