om ugglor

den här fick jag av min syster i julklapp - en galen stickad uggla att klämma på. "för att minska stressen." faktum är att den minskar min stress. inte direkt genom att jag klämmer på den dock. däremot påminner den mig om den hjärndöda aphumor som vi har tillsammans, jenny och jag. om varför en gul uggla med panikstirriga ögon är sinnessjukt rolig bara genom att plötsligt existera framför ögonen på en. den påminner mig om den relativa meningslöshet många problem har i min vardag. och om det faktum att när mitt stackars trötta psyke låser sig och jag tror att inga lösningar finns på en miljon problem och att undergången är nära förestående, då har jag ungefär lika mycket sinnesnärvaro och saklighet som en panikslagen gul uggla. den påminner mig om hur otroligt viktigt det är med lite perspektiv, lite distans till saker. att dra ett djupt andetag, släppa in lite syre och ta ett steg tillbaka. jag tror att humor är något av det första man förlorar när man känner sig snärjd bland problem, stress och utmaningar. och när man förlorar den, då är man illa ute. att kunna se saker med humor är för mig dels att kunna se ur andra vinklar, dels att se med lite kärlek. för det ligger något djupt mänskligt i att vi beter oss som skräckslagna ugglor när vi mår dåligt. en sådan tanke lugnar mig. och släpper in lite humor, ljus. det är en tröst för mig att vi som människor till exempel inte klarar en alltför pressad situation under alltför lång tid; det är inte meningen att vi ska klara det. då sitter vi där och vaggar fram och tillbaka, stirrar tomt framför oss och svarar "bollelådda, bollelådda..." på tilltal. jaha, det är därför jag beter mig som en galen uggla, jag är STRESSAD; det är inte omöjligt att lösa, det blev bara för mycket just nu. 

en gul uggla säger ALLT detta till mig, vilket indirekt faktiskt minskar stress! jag får möjlighet att dra det där extra andetaget och se på saker med lite kärlek och lite humor, något jag konstaterar är mycket bra för hälsan. tack för en bra julklapp, jenny!