- en pappa som ringer och säger vimsiga och kärleksfulla meddelanden på telefonsvararen om mårran och tabula rasa;
- en mamma som sitter i soffan i gävunda med mig med armen om, och pratar pratar pratar lyssnar lyssnar lyssnar;
- en syster som säger att jag får ringa mitt i natten och vill ha mig nära nära för att kunna hjälpa mig att bära hjärtat;
- en bror som dyker upp oförhappandes och kramas mitt i påsken och som delar mitt intresse för mode och antm;
- ett gävunda som är mitt, ett hem som existerar oavsett stormar och slagfält i gbg (bara tanken att jag KAN säga upp lägenheten här, sluta skolan, kören och bara strejka, och fara upp till dalarna till mitt gävunda och liksom leva där på riktigt, det går, faktiskt);
- vänner som delar min tid och vill ta hand om mig - de vill faktiskt det, helt hisnande, och jag bara "JA TACK";
- en lägenhet som är min egen, med rätt mycket vackra saker och nu även med ett blombord;
- en snygg kropp som jag kan träna yoga och annat med;
- en vårkonsert, oceania, att dirigera och hänge mig åt;
- styrkan att se mig själv i ögonen varje morgon och kväll, hur vissen och tom och blå och avgrundsihålig jag än är, för att jag behöver det, veta att jag finns där och inte överger mig.
allt är nytt. att göra sig själv ny, igen och igen, det är att somna med vetskapen att i morgon är en annan dag. oavsett hur den här har varit. oavsett vilken vecka jag har haft, är det en annan nu. att vara tabula rasa är att sluta mörka rädslorna; jag bär dem som en krona på mitt huvud. jag är rädd för det, och det, och det, och det. att orka erkänna det, utan att vända mig själv ryggen och sluta gå framåt. jag tänker såhär: rädd som fan. och ett steg till. rädd. och gå. fortsätt rörelsen. det är en av alla saker jag är rädd för: jag är rädd för att stagnera där, i rädslan, att inte lyckas röra mig. jag vet inte om det slutar lyckligt men jag satsar fortfarande allt. vet inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar