om när allt faller på plats

dagens låt: when saints go machine: church and law. jag vet inte om jag ska gå nånstans ikväll men just nu är det fest i mig.

ett filmiskt ögonblick när den låten kunde ha spelats var när jag stod i toakön på himla Yaki-Da. det var givetvis inte den låten som spelades. men jag hade den perfekta outfiten på mig, = svarta SNYGGA heels (tack, örtman), gråsvarta smala byxor, gult linne, tusen och åter tusen vita pärlor i olika storlekar draperade runt halsen. dessa lossnade ur sin tvivelaktiga fasthållning (H&M-bijouterier!) och föll ner i smattrande piskande pärlstänk, över mina svarta skor, över det bruna golvet, i strålkastarljuset som någon tyckte var lämpligt att lysa upp toakön med. öronbedövande musik medan pärlorna flög ÖVERALLT. en fantastisk scen! varför följer ingen med och filmar?

en annan dags låt var portishead: machine gun. det var en arg arg arg arg dag och den behövde dramatik. jag marcherade ner till redbergsplatsen och upp i parken, satte mig på huk på en sten och stirrade ner på klippan. och vad händer? machine gun ekar HÖGT i mina hörlurar, vinden vräker allt gräs och alla träd jämna med marken ungefär. mitt hår och min svarta klänning flaxar dramatiskt runt skallen på mig, i ögonvrån. luften är varm, het som när stormen snart kommer. jag stirrar ner, på en massa knallröda minispindlar som planlöst och idiotiskt springer runt runt över stenen, mellan mina fötter och runt igen. det var vackert och förbannat. jag minns att jag njöt då, av den perfekta scenen. "var fan är kameran?"