om underst-hummern

den rasslar med sina klor och sina många ben, den skrapar bottnen och gör spår i sanden. den vädrar med sina långa spröt i vattnet. den har svarta, uttryckslösa ögon, som små knappar under hårt skal. den är mörk och blek på samma gång.

vissa gånger känner man, underst-hummern är stark idag, det är dagar då man skall hålla sig inne. hålla sig borta ifrån människor som inte ser allt man bär på och som behandlar en som vore man normal och en tålig typ. det är man inte. man flimrar med ögonen, kisar mot solen som givetvis dränker stan i ett hårt, vitt sken. den värker innanför ögonen och man vill dö för en kort stund. sedan står man i sitt dammiga hem (solen strålkastar verkligen dammet i långa ljuskäglor genom rummet, bara för att) och känner sig fastkedjad vid golvet. kan inte gå, kan inte tänka, bara känna känna känna känna. man förbannar trycket som ligger över huvudet och som gör allt smutsigt. inte en ren tanke kan fara genom en när kroppen är fylld av segt, grått rökslem.

när sommaren kastar en ifrån sig, är ett tillstånd som kan infinna sig året runt. jag är lämnad, står ensam, trots att ingenting har hänt i egentlig mening. jag kan inte greppa vad det är som har förändrats men något har omisskännligt och ohjälpligt gått ifrån mig. jag hör ett lågt rasslande, ett utdraget, mjukt skrapande och jag vet: underst-hummern är här. en bit ute till havs, strax utanför de regnbågsfärgade vågorna där allt är ljust och vackert, dit släpar den mig, lagom utom räckhåll för klippor och botten man kan se. underst-hummern bor exempelvis under en gömd sten precis där vattnet blir djupare, precis sådär långt ut som man gärna simmar. därför är den alltid närvarande. när den får lust, släpar den sig fram ur sitt hål. då känner man, den är stark. sommaren kastar en ifrån sig och jag står förlamad och ser på hur de andra lever. är på väg, träffar människor för att göra saker. jag har en fotboll i munnen och den tar upp hela mitt huvuds insida. hur kan det vara tyst samtidigt som det är total rundgång? man vet inte. man känner lätta stickningar i fingrarna och man känner hur hjärtat obekvämt skruvar på sig i halsgropen medan man själv är förstenad.

det man tror att man behöver är att någon skall sjunga I’ll be your mirror för en så att allt släpper. men gör man verkligen det? jag behöver en smäll på käften. jag behöver vackla till, få läppen spräckt, och SPRINGA längs en väg. jag behöver mörker, kan någon släcka solen. jag behöver ligga med kinden tätt mot en klippa och se på vågor. jag behöver sova i tre dygn. ELLER MOTSVARANDE.