jag går här i föreställningen att de drar sig undan. en knappt märkbar men ändå omöjlig att missa, SUCK, och de drar sig undan. varför. jag bär tusen svar på den frågan. det är dessa jag släpar runt över ön. jag kastar dem i havet, jag dänger dem i stenen, jag mosar dem under skon. sedan vräker en våg av intensiv tillgivenhet över mig, jag blir katten, stryker mig tätt mot deras ben och kommer med möss som jag bitit nacken av och lägger dem på bron. jag tvingar dem att klappa mig och de stryker mig trött och frånvarande på huvudet medan de egentligen är någon annanstans. fan heller, tänker jag och kastar tillgivenheten så långt ut i havet den kan komma (vilket inte är särskilt långt; jag har aldrig varit någon kastare att tala om). jag blir tung och vänder mig inåt, sluter mig. världen är en huvudvärk av grå, kladdig rök. smog. öronproppsland i kvadrat. jag har rundgång mellan öronen och vill doppa huvudet i havet.
tanken kommer snabbt, som en av de där pilande svalorna innan ett oväder. innan jag hunnit uppfatta den har den strukit förbi mig. kvar blir ringar på vattnet, en ny stämning. lite lättare. smogen skingras, röken löser upp sig i himlen. jag hör vågor och måsar igen, och får NÄSTAN en tanke... det är jag som är rädd. det är jag som är så, otroligt, fullständigt och handikappande rädd. jag tror att jag måste vakta på allt jag har och har tillsammans med andra. annars står jag med armarna hängande längs med sidorna och med mitt pepparkakshjärta i hundra tusen smulor. jag tror att jag måste kasta allt i havet, för att hinna före smällen. jag tror att det finns en stor smäll, att underst-hummern skall ta mig, därför måste jag vakta. eller, när jag ser att slaget kommer förloras, kasta allt i havet fortast möjligt. kanske finns det inte något slag att utkämpa. där är min nästantanke igen. hisnande. jag blir yr i huvudet. jag är gammal. jag måste sitta still och kontemplera detta innan jag vet vad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar