om kampen för en kall öl, eller, hur jag erövrade framtiden

några ögonblick från en kväll sent i juni:

en egen kväll i min egna sommarstuga. inte den första egentligen, och ändå känns det som min första riktiga kväll här, för mig själv. mamma kom med och pysslade lite tillsammans med mig men har åkt ut till udden och gamla stugan nu. och jag kände, jag skall skåla in stugan. jag skall knäppa en kall öl. bara för mig själv och för att det här är mitt. jag skall öppna en öl och dricka den ståendes lutad mot diskbänken i mitt rosa kök.  trodde jag. det visade sig att jag inte äger någon öppnare. fast besluten att inta min kalla becks, rev jag fram en kniv och försökte öppna flaskan, utan vidare framgång. fan. jag bände. jag pressade. jag vinklade. och skar fingret på kapsylen. blodet började sippra fram, liksom min vrede. ska man inte ens få öppna en kall finöl här i världen, enbart för sin egen skull? helvetes flaskfan. jag pressade flaskan mot kanten av skärbrädan. slog lite tafatt på kapsylen. den gav ifrån sig ett föraktfullt pysande och det började lukta öl. nu jävlar. fram med kniven igen. utan resultat. och så flaskan på skärbrädan. tryckte, slet, vred, slog. svor. ja men det var väl själva FAN att man inte ska kunna få upp den helvetes öljäveln här åt sig själv [mummel, gläfs, morr]. blodet rann. djupt inne i mitt tillstånd av fullständig vrede hade jag ändå sinnesnärvaro att uppskatta den detaljen; det skulle hjälpa mig att göra en historia av eländet. till slut gav kapsylen med sig och där stod jag, blodig, förbannad och lycklig. lutade mig mot diskbänken och drack den där första klunken. det här är mitt. att bygga framtid. ALLT kan hända.