det blåser upp. tallar och björkar går plötsligt i mörkgrönt. svalorna klipper med vingarna och flyger lågt i snabba, pilande skär. luften tätnar och kladdar runt mig när jag går över gården för att hämta in dynorna och den halvmålade hyllan. jag får även ta in dagens loppisfynd, den röda klänningen med svarta prickar som hänger på tork efter tvätten. det kommer bli regn.
molnen har drivit upp i långa bankar under flera timmar medan jag har tagit hand om disken och småplockat inne i stugan. nu är tiden inne för oväder över skogarna. jag ser de sista solstrålarna innan himlen sluts av svarta moln. de tänder ängarna runt stugan i neon mot en mörkt skuggad fond av tallar, björkar och enstaka boningshus. smörblommor, kejsarkronor och midsommarblomster lyser i gult, orange och violett medan jag står ute på trappan med kjolen smällande i vinden. jag spanar efter sparvhökshonan och hennes två ungar. de bor någonstans i närheten och brukar sitta på grannens vedbodtak och uppe i tallen intill. deras gälla, vibrerande läten brukar skära genom sommarluften dag som kväll. men inte ett ljud från dem nu. jag kan inte få syn på dem heller. de har hemliga platser att vara på, gömda för blixtar, regn och vindar. jag har min. men först skall jag sitta på trappan och vänta. världen är ett vakuum i tiden, där ökande vindar lyfter klänningstyg, trädtoppar och dagbokspapper. det enda som hörs är vind. molnbankarna driver mot solen, som för att tysta den. jag och sparvhökshonan är klara för ovädret; åskan kan komma.
detta är för er: elsa, andreas, tove jansson och andra som förstår storm. men stormen över havet är inte densamma som den i skogen. man hör åskan mullra långt borta över bergen innan den når hit. man ser regnet komma över sjön som stora sjok av mörker. man bävar och väntar på att blixten skall slå ner i högsta tallen och vräka ner den över huset. det händer aldrig men bävan hör till. våt skog som skvalar tungt av regn, regn. allt är bra. lyssna själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar