om språket, orden och meningen med tiden

Marcus Hellner kom dundrande in i en Ferarri för att möta Petter Northug på rullskidor, men den norske suveränen hade blivit sjuk och kunde inte vara med. Marcus kunde i stället prata vinter-OS med bröderna Sedin, som hade tagit familjerna till Stadion. (ur Kort från DN-galan 2011.) jag älskar språket i sportsnack! man bara, "jaha?". ugglan är gul, ungefär. jag hörde barbro lindgrens sommarprogram. hennes språk fick mig nästan att lipa i sommarkvällen. hon slet benen av skalbaggar när hon var liten. bara en sån sak. de älskade när folk slog sig och började blöda. de blev upptrissade av militärmusik. och hon läser upp anteckningar från när hon smög på sina söner när de var små. de lekte jobbarkaniner (apropå det, läs vems lilla mössa flyger, samt korken flyger, och läs dem NU).
- vi leker jobbarkaniner!
- jaa!
- nu slår jag dig för du är så liten.
- nej!
- jo, för annars får inte du vara med. nu leker vi jobbarkaniner som kör traktor! (eller vad det nu var.)
- okej!
- nu tar jag dig i min grävskopa.
- nej, aj! jag vill inte!
- nu gör jag det i alla fall.
och hennes sätt att prata, jag kunde LÄSA orden medan hon uttalade dem för mig. och där emellan spelade hon musik från 1920-1940-talet ungefär. plus musik av sina söner och vem sjunger, amanda bergman! man bara, "HALLÅ, henne känner ju jag": bröderna lindgren: superhjälten. och hon bara, jag har så god smak. det är roligt att ha god smak! kort sagt, lyssna på barbro lindgrens sommarprogram. jag fick den där känslan, det här vill jag göra. jag vill skriva. jag vill också vara författare. sen påpekade kärringen-med-snipögat i mig; kom ihåg hur det var när du var 13-16 år och såg på fucking åmål jämt. en gång tänkte du efteråt, nå, jag är lesbisk. jaha. jag får väl ringa mamma och tala om det då. en timme senare gick det över ungefär.

men jag hörde en gång att man kan lista ut sina verkliga intressen genom att fråga sig, vad är det jag kan hålla på med oavbrutet utan att märka att timmarna går? DÅ är man intresserad. (apropå att skriva då. jag är inte lika intresserad av att vara lesbisk. nog slänger jag ett getöga på klockan med jämna mellanrum.) i mitt liv gäller detta exempelvis skrivande. jag sätter mig ner. när jag yrvaken ser upp ett par ljusår senare, har det hunnit bli mörkt, väggarna har kommit nära, nära. fönstret står fortfarande öppet och släpper in sommarnatt. diskvattnet har kallnat. man reser sig, knakar i lederna, hittar en nackspärr, och blir sugen på öl.

man blir sugen på att sitta högst uppe på berget i redbergsparken tillsammans med någon man i sitt kreativa tillstånd inbillar sig skulle förstå allt om kärleken och livet. man vill dricka kall öl. man vill se på stjärnor, peka och prata om stora saker. i augusti syns stjärnorna igen. tur att det är för sent för att styra upp nåt; X fattar nog ingenting när man tänker efter, och ingen annan heller. och om någon faktiskt förstod, skulle vi då inte implodera av pretentioner, svulstigt navelskåderi och knarksnack? det skulle vi. dessa stora ord. dummare blir det inte. alltså, missförstå mig inte, de behövs! de stora orden är ju de som klär in tiden i färg och orden i tyll, osv. jag behöver dem, så mycket vet jag. men när man hetsätit i timtal, inte fan behöver man en dubbel räk då. man behöver hålla mun och spela loney, dear: grekerna i sitt vardagsrums mörker. och där kan man livnära fantasierna om att någon skulle förstå någon endaste gång. jag vet inte. kanske någon gör det.