sprängning

jag lipar åt kärlekssagor på stenåldern, sån är jag. man kan bli trött på sig själv för mindre alltså. men 600 sidor senare finner jag mig själv lipandes i sängen, där jag ligger utmattad men vägrar att somna för ungefär femte kvällen i rad. jag KAN skylla på att jag lovat bort boken till en snygg tjej från sarajevo och att det på något sätt är DÄRFÖR jag har slutat sova om nätterna. det vore lögn; jag har läst jean m auel sedan jag var ungefär åtta år (ja det var mamma som introducerade böckerna, nej det var inte politiskt korrekt, dock censurerade hon snusket). jag vill också ha en man med spjutkastare! så, fatta att jag är trött på mig själv.

jag kan annat också: jag kan promenera över östra kyrkogården och lyssna på smiths: cemetry gates medan löven faller. jag kan ljuga smidigt när de frågar hejhurärlägetärdetbra? och jag kan släpa runt mina fantasier om kärlekssagor för jag tröttnar aldrig. jag lever på stenåldern. jag har ungefär adhd och jag tröttnar aldrig. jag är en VOVVE som alltid är glad och tror på idiotiska saker och kan vifta på svansen skitfort och jätteofta och hänga med tungan och springa snabbt som en blixt bortsett från att jag blir trött direkt och måste vila och dregla.

läs SOMMARBOKEN av tove jansson. där finns ett fint kapitel om sprängning. läs hela boken. då får man perspektiv på stenåldern. läs novellsamlingen DOCKSKÅPET också förresten, den är fantastisk. särskilt novellen APAN. läs den. läs allt av tove jansson.

och btw: