hägerstens botaniska spelar för mig, eller, allt är film

hägerstens botaniska klingar högt över hösthimlen, mellan husen, i parkerna, över kanalen. och allt är en film.

jag åker till exempel tåg genom sverige och ser landskapen susa i ögonvrån... jag har lämnat en kärlek för alltid och tåget tar mig bort, bort. vi älskade aldrig varandra i den bemärkelsen att vi på riktigt ville varann väl och ville ha sällskap och hjälpa varann. vi ville aldrig lyfta varann. men, vi såg stjärnor och satt vid vattnet och dinglade med våra ben och talade om stora saker. vi var dumma i huvudet och det fattade vi ju inte utan rusade rakt in i muren. till slut gick vår glasvärld sönder och vi såg förgängligheten och meningen med livet. asrädda för att ställa obehagliga frågor till oss själva, sade vi adjö på centralstationen och nu åker jag tåg.

eller, jag åker inte ifrån någonting alls och det är just det som är så hjärtskärande. tystnaden ekar i bröstet och därför sitter jag på ett tåg och hör hägerstens botaniska spela. man kan inte lämna något man inte har. ett tåg är ett tåg och där kan man väva drömmar och fantasier om att komma fram till något eller för all del, lämna något. musiken gör att jag får för mig saker. att jag hade någon, att jag också har en relation till östersjön, att jag också någon gång får spela på en scen iklädd glitter, djurkläder, fjädrar och läppstift. det är lögn. men tåget ger mig storhetsvansinne. jag är inte på väg någonstans.

eller, jag lyssnar fortfarande på kassettband och spelar gamla vindande sånger om och om igen och räknar dolda betydelser bakom tonerna som egentligen verkligen inte alls existerar, men som jag framgångsrikt fantiserar fram. jag går med en knastrig walkman över östra kyrkogården och blicken vandrar över gravstenarna till tonerna av låt dom andra sköta kärleken. då är det inte konstigt att jag tappar verklighetsförankringen; det är inte mitt fel. kärlek på stockholmska förstår jag mig i och för sig inte på men jag förstår mig på djurförklädnader på en glittrig scen. det är kanske samma sak.

eller, folk menar alltid andra människor när de sjunger om att de är kära. typiskt. utom my morning jacket och anytime. äntligen menar dom mig. ha. då kan jag se ljuset åter! men, det är en annan film. i den här löser man en biljett till tomgångshjulet och åker varv på varv, ensam och ser ut över gbg. hägerstens botaniska har aldrig åkt det eländiga hjulet men om de hade det, då skulle de ha skrivit alla sångerna efteråt. man sitter i en glaskula och ser staden i slow motion utanför, varv på varv. man löser en biljett till, somnar snart i kulan, man är sitt ofräschaste jag, man åker tio varv till och hägerstens botaniska spelar.