koko

vi som är små kokon... vi kliver omkring i en omtumlande röra av psykotiska fantasier, hårda fakta och drömmar där emellan. vi klipper med våra ögonfransar och blinkar kokett åt oss själva i spegeln innan vi går hemifrån, men ute i staden stryker vi längs husfasaderna och ser i backen för att inte råka träffa på någon vi känner eller inte känner men ändå måste vinka åt. underst-hummern hasar efter, rasslar med sina klor. om vi stöter på någon vi känner, då visar vi tänderna i fåniga försök att le, vi pratar baklänges och vi hickar:

till saken hör att nordeuropas mest kompakta mörker är en föreställning snarare än ett faktum. det ska inte mycket till för att vi yrvakna ska komma ut på andra sidan, charmigt rufsiga i håret och med ögon som äntligen ser höstfärgerna över exempelvis östra kyrkogården. vi undrar vad det var frågan om innan... när allt liksom egentligen är helt okej.

man blir trött av att kastas mellan ytterligheter på det här viset. jag är ett slitet gammalt koko som varken har vuxit upp, hittat mig själv eller fattat meningen med livet. (jag misstänker dessutom att jag är lätt schizofren.) och jag tror att det är alla de där gångerna när jag har den hisnande känslan av att jag nästan fattat något och det sedan visar sig att jag inte fattat något enda, de gångerna, det svartar för ögonen och baklängeshickan slår till. jag blir sord-muet, jag vinglar runt i gbg med underst-hummern i släptåg. man blir trött av att tycka synd om sig själv! det ÄR inte synd om mig men jag tror ofta det. jag tror att jag är ett ufo som hör hemma på zoo. inte orkar någon lyssna på sådant skitsnack. det borde de inte göra heller; det finns bara en sak att göra och det är inte att försöka tvinga folk att kalla mig ufo. kokon skall ligga hemma i soffan, hoprullade som kattungar, med eftermiddagssolen mjuk genom fönstret över nysåpade golv. de skall lyssna på det här: ligga på soffan, och de skall känna hur taket lyfter sig och hur himlen fylls av toner.

taket HAR lyft sig idag. himlen fylldes av toner ungefär. ett koko kan andra saker än att bara stryka längs husfasader. det kan hålla sig stilla och tycka att livet är skitspännande när man inte petar och drar i allt. man borde vara mer amish i förhållande till sitt eget känsloliv egentligen. jag blir inte klok på den här hösten... jag fattar ingenting. men jag gillar det plötsligt. vem vet när mattan rycks bort under mina fötter men för helvete, jag lever i nuet osv, så jag FÅR i alla fall.

höst över ön, det betyder helly hansen och kylig dimma. det betyder elda i spisen om morgonen medan kaffet kokar. man stänger om sig. man sover tillsammans med katten igen. man trivs.