jag plockar fram tjockaste halsduken och lindar runt mitt arma huvud, har inte bytt till vinterjacka än, men sätter röda vantar på mina händer och tänker, "november är den vackraste månaden". det är den visst inte; det är jag som har förlorat omdömet. igår promenerade jag runt strömmensberg och eftersom jag är en musikkonservativ typ lyssnade jag på electrelane: the greater times precis som förra november och november året innan det. disig luft. halvdöda sorgsna träd, blöta lövhögar i vinrött, brunt, senapsgult och pärlemor. det går att lipa för mindre. och eftersom jag är en blödig typ började tårarna givetvis rinna mot slutet av låten. vad skall man tro om allt? det vet man inte, men man vet att underst-hummern är stark DOCK inte övermäktig. rassla bäst du vill, gamle ovän, jag tänker hasa runt i lövhögar och gråta vid övergivna gravar på östra kyrkogården. sådan är mårran och sådan är 2011 års november. bland annat.
om mitt omdöme är sämre än någonsin, då tackar jag för det. det har inte hjälpt mig att ha bättre omdöme innan. omdöme är en lyx som civiliserade, genomtänkta och SAMLADE personer kan unna sig. somliga andra öppnar en mumin, exempelvis sent i november, och hittar sina råd där. fuck peace och att leva som man lär. se, ett rim bara för det. uppe i redbergsparken finns inget OMDÖME. alltså går jag dit. "reflekterar" osv (pöh).
när jag ungefär reflekterar eller motsvarande, då sitter jag still, håller mun och låter allt fara genom min kropp. det blåser, det sköljer salta vågor, det silas mjukt ljus från eftermiddagssol, det krossas stenblock i bränningarna, det snöar stilla och tyst. och så vidare. varning för nu är det jävligt filosofiskt och enya. nå, vad det handlar om är att just sitta kvar och gå igenom stormarna, låta dem komma och känna hur en arenarockkonsert utspelas innanför bröstbenet. om man uppför sig ordentligt (håller mun) får man stanna till det magiska extranumret. powerballad som får taket att lyfta och konfettin att regna. pandorna längst fram har sminket rinnande och deras randiga strumpbyxor är smutsigare än vanligt och de lipar, håååååååkaaan... men, i mig låter det ungefär såhär: the national: bloodbuzz ohio. himlen öppnar sig över hisingen där borta, och jag ser stan nedanför mina fötter, solen som inte värmer längre men gör mig glad i alla fall. jag går hem, lugnare, för jag har varit operfekt igen. om jag kunde, jag lovar er, om jag kunde, jag skulle fota all min vilsna ambivalens och tvekan och alla mina brustna hjärtan. tilt-shift bara och upp i den så kallade bloggen. det är operfektionen som gör att man eventuellt går framåt. om man vågar se den och låta den finnas, det är jag inte säker på att folk gör. vi har blivit lurade att tro att lycka är något beständigt, behändigt, som OM vi lyckats erövra den, skjuta den i huvudet och tagit den till trofé, går att bära runt på stan som en hermès birkin bag, "öh! kolla vad jag har hittat, jag har hittat LYCKAN, det var en five year wait list men nu är den min, so long you fuckers".
fakta om lycka: den är ett rus som far genom din kropp när du minst av allt är förberedd. du kanske inte ens känner igen den när den kommer, om du är för upptagen med att vänta på din birkin. det finns ingen jävla birkin. lycka är den varma känslan av att spinna som en katt långt inne i kroppen och den känslan är INTE beständig för den är nyckfull, lynnig och strikt situationsbunden (kontextens betydelse osv.). när du sitter i en soffa, nos mot nos med ett varmblodigt djur, och har fötterna nerstuckna i ett par för stora raggsockor och du tänker, allt är väl, då... lyckan är inte BEHÄNDIG heller, för den är ingen trofé som du en gång för alla har naglat fast och kan njuta av när du känner för det. sitt still och känn hur salta vågorna far fram och åter genom din kropp, och inklusive den så kallade lyckan. november över ön; katten har fått tjockare päls. den är grinig för mössen har gömt sig. jag måste dela med mig av morgongröten. kvällsgröten också för den delen. vi hasar runt över klipporna och känner salta vindar mot våra öron. de blir kalla och vi tänker, vi gör brasa när vi kommer in. jag vet ingenting om lycka. men jag vet att om jag väntar ut extranumret får jag dansa sista tryckaren. och eftersom jag är en svulstig och hejdlös typ blir det givetvis till nina kinert: moonwalker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar